Tack och hej 2008, det här gjorde du bäst

Tv: Kobra (SVT)
Album: Hunger Hotell - Eldkvarn
Låt: Most of the time - Bob Dylan
Konsert: Kathleen Edwards - Debaser Slussen
Tidskrift: Bon Magazine
Bok: Byt Namn!
Blogg: Bodil Malmsten
Kulturbilaga: Sydsvenska Dagbladet
Tidskriftsomslag: Det som kördes i The New Yorker direkt efter Obamas seger i presidentvalet.
Film: Control
Citat: "Det är ju jag som äger den här banken!" Bo Lundgren till securitasvakterna som inte ville släppa in honom i Carnegies lokaler.
Debatt: FRA i bloggosfären
Journalist: Martin Gelin
Hype alla kategorier: Glasvegas
Internet: Spotify

Under 2009 väntar här bland annat: mer kvantitet, "Baksidorna i USA", mindre politik och mer om det nya medielandskapet, viss grafisk omgörning och, givetvis, ett ökat antal unika besökare. Vi ses nästa år.

"MTV makes me wanna smoke crack"

Kommer ni ihåg när MTV var en musikvideokanal och inte en reklamkanal? I början av 90-talet brukade min pappa rätt ofta trycka i ett band i den pålitliga VHS:en, knäppa på record och sedan bara låta bandet rulla. Ofta spelades ett femtontal musikvideor i taget innan det var dags för en kort reklampaus. Det här var givetvis ett alldeles ypperligt sätt för en 10-åring att upptäcka ny musik på. Musikvideorna var blandade (alltså inte bara från i princip en och samma genre som i dag) och de där VHS-banden kom att lägga någon slags genremässig grund för mitt musiklyssnande; Traveling Wilburys, Nirvana, Verve, Pixies och så vidare.

Typ 15 år senare pratas det flitigt om "musikvideons död" och MTV handlar mest om reklam, blottade bröst, dokusåpor, bling-bling och skrikiga programledare (B-sidan på Becks singel "Looser" - se bloggpostens rubrik - har vid fler än ett tillfälle gjort sig påmind när jag bläddrat förbi kanalen).

Möjligen kan det nu vara dags för en MTV-revival på nätet dock. Rätt nyligen lanserade MTV musikvideosajten MTvM (MTV Music). Betaversionen ligger ute här och konceptet: ett lättillgängligt och samlat MTV-arkiv med samtliga musikvideor som någonsin visats i kanalen, är givetivs en briljant idé (Anders Mildner på Sydsvenska Dagbladet frågar sig om man nu vågar hoppas på MTV-fester under 2009). Baksidorna kan intyga att kvaliteten på videorna är hög och fortsätter man i den här stilen borde MTV rimligen plocka en del musikvideo-nördar från exempelvis Youtube.

*****

Kobra verkar lägga ner sin blogg, trist.

Självmordsbenägna publicister

Varför förstår inte magasinen att de måste ut på nätet? Musik. Tv. Dagspress. Till viss del även radio och snart fack- och skönlitteratur - alla har de, mer eller mindre, gjort hemläxan och fattat att all media i takt med tiden kommer ta det mesta av sitt pick och pack och flytta till internet. Och att det bara är att haka på. Anpassa sig. Men inte magasinen.

New York Observer skrev i veckan till exempel om det amerikanska förlaget Condé Nast Publications (ger ut titlar som Vanity Fair och New Yorker) och den bristande insikten hos företagets publicister: "Across Condé Nast, publishers are making a calculation about the revenue of the present versus the promises of the future. 'We work in the high-end market,' said our Condé Nast source. 'We’re going to stick to it and we might be the last one standing, but that’s our philosophy. The Web isn’t really a priority.'"

Visst klarar sig månadsmagasinen i dag hyfsat men det gjorde dagstidningarna och veckotidningarna ganska nyligen också. Vem hade för tio år sedan till exempel kunnat gissa att den välrenommerade Time Magazine i dag skulle vara tunn som en ostskiva? "Jag har länge menat att magasinen har fantastiska förutsättningar att lyckas på nätet eftersom dessa ofta har speciella intressegemenskaper som saknas hos andra medier", skrev nyligen den inflytelserika medieanalytikern Jeff Jarvis på sin blogg . När går ljuset upp? Klockan tickar.

Angelägna artiklar v. 51

# Björn Wiman i Expressens kulturblogg om att Horace Engdahl avgår som ständig sekreterare och ersätts av - håll i er nu - en bloggare. "Skillnaden mellan Svenska Akademiens avgående ständige sekreterare Horace Engdahl och dess tillträdande Peter Englund kan sammanfattas i ett ord: Tippex. Någon gång, strax efter att han hade blivit invald i Akademien 2002, skrev Peter Englund i sin blogg om att han inför högtidssammankomsterna brukade måla över smutsfläckar på sin frackväst med just Tippex. Inget av detta skulle Engdahl ha gjort: inte fått fläckar på västen, inte dolt dem med skrivmaskinssudd och framför allt inte bloggat om det."

# Otto Sjöberg replikerar det upplevda påhoppet av Mats bergstand i Dagens Nyheter. Spydigt och riktigt roligt. "Vi känner inte varandra och har aldrig träffats. Därför var det lite överraskande att du var förnamn med mig i rubriken på debattsidan i tisdags: 'Efter Otto.' Men det är trevligt med en familjär ton, känns modernt och avslappnat, så låt oss fortsätta så." Något förvånande kan jag annars tycka att Sjöberg i samband med avhoppet inte fått mer omfattande kritik för dennes rätt fundamentala misslyckande med expressen.se.

# Jan Helin (Aftonbladets chefredaktör) - enligt Vassa eggen "en av landets mest intressanta publicister" i Aftonbladet om att Liza Marklunds "Gömda" är en roman. Inte journalistik. "Ljuger Liza Marklund? Inget bevisar egentligen det. Berättar boken 'Gömda' hela sanningen om verklighetens 'Mia'. Med stor sannolikhet inte. Är det här en viktig historia? Döm själv."

Papperstidningsdöden

"Press under press", skrev Dagens Nyheter i en ledare i söndags och sammanfattade "ekvationen som inte går ihop". Tidningsläsarna är förvisso fler än någonsin men problemet är att de läser på fel ställe; de trogna köparna av papperstidningen är fortfarande en fundamentalt högre inkomstkälla än nätläsarna. Utan tvekan är just detta en av tidningsföretagens fetaste utmaningar framöver, nämligen att på ett smidigt sätt ta betalt på nätet samtidigt som man lyckas locka dit annonsörerna.

Det har väl, till och från, under många år talats om den förestående papperstidningsdöden. Möjligen är detta hot i dag mer brännande än någonsin tidigare. Amerikanska hemsidor likt newspaperdeathwatch.com ("Chronicling the Decline of Newspapers and the Rebirth of Journalism") sprider sig i samma hastighet som ett gäng klonade Schulmanbröder på speed. Även mer framstående amerikanska medieanalytiker har nu börjat slå på stora trumman; Chris Brogan skrev nyligen på sin blogg att om du mot förmodan ännu inte har fattat att papperstidningarna och magasinen håller på att dö ut "then you’re missing some of the most riveting and depressing news of our generation."

Till skillnad från Brogan känner jag mig dock inte särskilt deprimerad av tanken på en mindre omfattande mängd papperstidningar - det här är ju spännande. "The rebirth of journalism" kan ju liksom omöjligen bli en trist historia (även om den nu inte blir den mest lyckade).

Nedan skrattar åtminstone Jon Stewart åt tidningsdöden. Se och lär så länge.

The Daily Show With Jon StewartM - Th 11p / 10c

Clusterf#@k to the Poor House - Final Edition Edition

Barack Obama Interview
John McCain Interview

Sarah Palin Video
Funny Election Video

Atlas Litterära Tillägg #2

Snart dyker det andra numret av den eminenta tidskriften Atlas Litterära Tillägg upp i pressbyråer och obskyra bokhandlare lite varstans. Atlas firar detta i kväll genom att ställa till med något slags kalas på Teater Tribunalen. I inbjudan figurerar ordet: "fest". Dock står det även att läsa: "Anders Johansson [talar] om litteraturens inbyggda godhet." Det kan vara värt att gå dit enbart för att studera hur de ska lyckas kombinera dessa två ansatser.

*****

Tom Cruise vill putsa varumärket Tom Cruise. Let's try to do it new nazi-way, tycks han resonera. Bokstavligen talat alltså.

*****

Jag gillar Claes de Faires (reporter på Bonnier-tidningen Resumé) glasögon. Var nära att investera i ett par liknande själv nyligen men vågade inte riktigt ta klivet. Samlar mod och gör ett nytt försök till sommaren. Byt namn! reflekterade förresten tidgare i år kring det här med journalister och glasögonbågar-issues.

Angelägna artiklar V. 50

Kommer från V. 1 2009 starta igång något här på Baksidorna som jag så länge kallar för "Angelägna artiklar". Det blir en veckobaserad bloggpost - alltid på söndagar - som kort kommenterar de mest angelägna artiklarna ur den svenska pressen från veckan som gått. Tjuvstartar i dag.

# Åsa Linderborg i Aftonbladet (12/12) om "Sveket mot demokratin." Nynazisternas framfart i Stockholm har de senaste veckorna antagit allt extremare former. Kulturhuset Cyklopen i Högdalen har brunnit ned till grunden, syndikalister har utsatts för mordbrand och antirasister på Sergels torg misshandlats grovt. "Dåden i Högdalen är inte orsakade av några enskilda virrhjärnor, som man så gärna vill tro, utan av ett helt samhällssystem. Det tågar fascister på våra gator, men det är inte många som lyssnar efter stöveltrampen. Elden är lös, men få bryr sig om att släcka den", avlsutar Linderborg.

# Kjäll Häglund i Göteborgs-Posten (8/12) om "En lättdrucken
Château Guillou." En av årets mer omfattande och brutala sågningar troligen. Isobel Hadley-Kamptz kallar det för ett "lustmord". Häglund skriver bland annat: "[...] mycket har jag sett på Aftonbladet.se i mina dagar, såväl strandade rymdmonster som argentinska djungeltroll, men aldrig har väl Sveriges största dagstidning känts så National Enquirer som när Guillou-krönikan 'Ett ilsket fåtal vill legalisera nätstölderna' kördes ut den 23 november."

# Martin Ahlquist i Fokus (12/12) om att Mats Svegfors de facto var SR:s andrahandsval. "Teaterchefen Benny Fredriksson skulle ha blivit vd för Sveriges Radio men backade ur i sista stund [...] Källor berättar om hur omsvängningen föregåtts av en massiv övertalningskampanj från politiker i Stockholms stadshus", skriver Ahlqvist.

# Anne Swärd i Sydsvenska Dagbladet (11/12) om att det fortfarande är "Lång väg kvar." "Ännu hundra år efter Simone de Beauvoirs födelse är kvinnan andra könet. I USA, liksom i Sverige, är steget långt från gräsrotsrättigheter i form av kvinnlig rösträtt, till spjutspetsmöjligheter som kvinnlig president. Inte heller i Sverige kan vi ju framvisa ett enda kvinnonamn bland regeringscheferna. Detta trots att vi i år faktiskt firar 150-årsjubileum för svenska kvinnors möjlighet att bli betraktade som myndiga", skriver Swärd.

Obamas chefspenna angriper Hilary - pappversionen - sexuellt

Historien om Obamas förste talskrivare, 27-årige Jon Favreau, är rätt häpnadsväckande. När Favreau första gången träffade Obama var han endast 23 år gammal och arbetade då åt John Kerry. Året var 2004 och Obama höll som bäst på att öva inför ett tal han skulle ge på demokraternas nationella konvent i Massachusetts när Favreau plötsligt dök upp bakom scenen och tipsade honom om att ändra en viss mening; genom att göra det skulle han nämligen undvika en överlappning. "Mr Obama tittade konstigt på mig", mindes Favreau senare, "som om han tänkte - 'vem tusan är den här grabben?'". Snart var den unge talskrivaren anställd hos Obama och efter det rullade sagan på. Favreaus senaste stordåd var Obamas redan klassiska tal på valnatten. "Barack litar på honom", sa Obambas medieguru David Axelrod tidigare i år.

Nu kan det förtroendet möjligen ha naggats i kanterna dock. På en fest nyligen där Favreau deltog tillsammans med andra ur Obamas "staff" togs en, milt uttryckt, olämplig bild som sedan hamnade på Facebook (se nedan - Favreau till vänster). Bilden plockades snabbt bort men skadan var givetvis redan skedd.

Vad konsekvenserna blir för den unge Favreau är ännu inte klart. Vanity Fairs Dee Dee Myers uttryckte det lakoniskt på följande sätt: "I’m not sure what the appropriate punishment should be for Jon Favreau, but I know it should be more than a groveling phone call to Senator Clinton. At a minimum, President-Elect Obama should take Favreau on his first—and, hopefully, his last—very public trip to the woodshed."

Emory Douglas

Befunnit mig i "The city of pop", nämligen Liverpool, den senaste veckan; därav den lågintensiva aktiviteten här. I lördags gjordes en dagsutflykt till Manchester där jag och mitt resesällskap bland annat kikade på den här utställningen. Genom Emory Douglas konstnärliga (tillika propaganidistiska) arbete berättades historien om Svarta pantrarna; en organisation bildad i Kalifornien i mitten av 1960-talet vars medlemmar många gånger offrade sina liv i kampen för de afroamerikanska medborgarnas rättigheter. I regel var det staten och FBI som stod för morden (vid ett tillfälle sa FBI-chefen J. Edgar Hoover att Svarta pantrarna var det största hotet mot den interna säkerheten i USA). Tanken på en svart president i Vita huset känns lika absurd som fantastisk när man får historien upptryckt i ansiktet på det här viset. Inte minst med tanke på att denna historia inte alls är särskilt avlägsen.

*****

Laddade precis ner spotify som jag fick av en god vän. Mycket trevligt. Orkar inte babbla så mycket mer om detta eftersom tusen andra redan skrivit bra, bland annat Anders Mildner på Sydsvenskan här. Nöjer mig med att konstatera att det troligen är den mest revolutionerande musiktjänsten so far på nätet. Helt lagligt också vilket innebär att Guillou, murriga kristdemokrater och James Hetfield kan spara några gråa hår. Håll hårt i tummarna dina för en invite inom kort.

Intellektuellt haveri del II

I Hallal-TV diskuterar programledarna ikväll på allvar om det inte vore bättre om folk hade lite mindre sex ändå. "Tänk vad fint om fler väntade med sexdebuten till giftermålet" (på ett ungefär), konstaterar Dalia Kassem. Den reaktionära debattören Charlotta Levay - hyllad av fascisten Ulf Ekman här - lyfts fram som en av de få ("förståndiga") som tycks ha noterat "den hiskeliga spridningen av könssjuksomar bland ungdomarna" (typ). SVT släpper alltså fram personer på prime time som fnyser åt de senaste hundra årens sexualpolitiska reformarbete. Det är oerhört provocerande. De frågor som egentligen borde vara brännande år 2008 - stenhård kritik av tvåsamhet och heterosexualitiet som norm - berörs givetvis överhuvudtaget inte. En återgång till en tid då barnafödande var förenat med livsfara och det var förbjudet att upplysa om preventivmedel tycks önskvärd. Stolligare blir det knappast den här vintern.

*****

Kobra nu. Tvära kast.

*****

Briljanta Tina Fey intervjuas i nya numret av Vanity Fair. "Tina Fey has never dated a bad boy", inleds artikeln. Läs här.

*****

The bookdesignreview.com listar årets snyggaste bokomslag. Själv gillar jag nog seriemördarhotbrevs-designen av Gray 318 (Nathaniel Rich: "The Mayor's tongue"). Kika på övriga förslag här. Ett gott betyg för ett omslag borde väl på det hela taget vara att man blir fruktansvärt sugen på att läsa boken, helt sonika enbart genom att alltså glutta på framsidan. Och det blir i alla fall jag av den här.

Spysjuk på hypen

Karin Winther måste vara Sveriges tråkigaste och mest meningslösa nöjesjournalist. Är det någon som exempelvis kan ta SVT:s "Hype", där Winther figurerar som programledare, på allvar? De borde döpa om programmet till "Flams och trams" istället. Det skulle vara hemskt intressant att höra hur diskussionerna på "Hype"-redaktionen går när de till exempel arbetar fram frågor till sina intervjuobjekt. Karin Winther fokuserar nämligen alltid på något "tokroligt" kring personen (istället för att faktiskt ta reda på något av substans); som att Annika Norlin kanske har en märklig fobi, att få Eva Röse att berätta hur många alkoholister det egentligen finns på dramaten eller att dra ur Livia Millhagen hur det är att göra nakenscener (följt av ett "hahahahahaha"). Istället för att ta nöjesjournalistiken på allvar tycks det överhängande målet och den bärande idén med "Hype" vara att bjuda tittarna på något "typ helt galet" eller bara "superkul". Aldrig seriöst, aldrig på riktigt och aldrig - i något avseende - undersökande.

Kika nedan på en intervju som Per Sinding Larsen gjorde med Karin Winther strax innan det första programmet i höstas. Bara CRAZY svar rakt igenom. Symptomatiskt. Minst sagt.

PSL: Varför har ni döpt programmet efter Hype Williams?

KW: Det är en homage till honom eftersom det inte finns nån budget i musikvideobranschen längre. Följaktligen får han inte ligga. Det tycker vi är synd.

PSL: Utifrån ett publicservicehistoriskt perspektiv: Finnes likhet mellan Hype och Hajk?

KW: Allt! Du skulle bara veta hur mycket egna smörknivar vi har täljt här på redaktionen. Bengt kommer förbi en gång i veckan och visar var skåpet ska stå. Kanske även i sändning – en vacker dag.

PSL: Vem är dina drömmars gäst?

KW: Det senaste året har jag haft en drömsk vision om att intervjua Roky Erikson. På sistone har jag insett att jag antagligen inte skulle få ett vettigt ord ur tokfransen.

PSL: Johnny Winter eller Edgar Winter?

KW: Anna Wintour!

PSL: The Swords Age of Winters eller Komissarie Winter?

KW: Komissarie Winther, absolut. Jag gillar folk som luskar reda på saker. Det behövs fler såna. Kanske en hel armé som är anställd av staten (säpo räknas inte). Då kanske vi skulle slippa vi FRA.

PSL: En Vintersaga eller Sommartider Hej Hej?

KW: Gyllende tider! Alltid. När vi två blir en är en klämmig bit.

PSL: Vad är höjdpunkterna i höstens Hype?

KW: PSL såklart!

Bodil med orden

Om ni mot förmodan har missat det så är det ju så att Bodil Malmsten driver Sveriges kanske klokaste och mest underfundiga blogg. Idag menar hon till exempel att tobaksaffärsföreståndare ju givetvis, tillsammans med alla andra som "gör ett bra jobb", ska ersättas med "gyllene fallskärmar, femdubbla pensioner och extratillägg på runt 90 000 Sek för varje andetag de tar." Postchefen Lars G Nordström - som nyligen slog sig för bröstet och deklarerade att han minsann avstår från sin nätta lön - inkluderad. Som Plura Jonsson sjunger om deras svunna relation i "Blues för Bodil Malmsten": "Hon hade alltid ett gott ord." Fler goda ord från Bodil, här.

Morbid måndag

På torsdag är det dags för tacksägelsedagen. Tacksägelsedagen, eller thanksgiving, är som bekant en stor och viktig högtid i USA. Sarah Palin laddade på sedvanligt vis genom att besöka en kalkonfabrik och plocka hem en fet och snaskig bit. I år valde hon att göra en intervju kring den lilla ceremonin för en lokal TV-station i Alaska. Troligen var hon dock inte medveten (eller?) om att kalkonerna - bokstavligen talat - under intervjun slaktades i bakgrunden. Se klippet här nedan. "A true feeling of authenticity, as the turkeys had their heads chopped off just feet behind Palin", som Vanity Fair skrev.

In i framtiden med Arcade Fire

Något jag ser fram emot är att se hur informationssamhället omformats om säg, 10 år. Hur kommunicerar exempelvis rockband med sina fans 2020? När det kanadensiska bandet Arcade Fire - som 2004 släppte ett av det här årtiondets bästa album "Funeral" - skulle göra en musikvideo till titelspåret från det senaste albumet "Neon Bible", hände något spännande. Vincent Morriset, som fick uppdraget, ville helt enkelt skippa det traditionellt ensidiga tilltalet. Resultatet blev en video där publiken ges möjligheten att själva interagera med sångaren Win Butler. Se resultatet och prova själv, här.

*****

När Måns Hirschfeldt och kulturradion i P1 ägnar en hel halvtimme åt Sam Cookes legendariska album "Live at the Harlem Square Club" från 1963, älskar jag Public Service djupt och innerligt.

"The Institute of Nonexistence"

När Carl Cameron, politisk reporter på amerikanska Fox News för ett par veckor sedan hävdade - med hänvisning till en namnlös kampanjarbetare i John McCains läger - att Sarah Palin i ett uttalande skulle ha gett sken av att hon inte visste huruvida Afrika var ett land eller en kontinent, fick "nyheten" givetvis ett omfattande genomslag. "It's unproffesional, those guys are jerks", kommenterade Palin själv och hävdade att hon aldrig sagt något dylikt. Några dagar senare avslöjades källan av bland andra David Schuster, nyhetsankare på MSNBC: "Det visar sig vara Martin Eisenstadt, en av McCains politiska rådgivare, som är källan" (se klippet nedan). Det tog inte länge innan svenska medier, däribland Aftonbladet, snappade upp nyheten: "Palin trodde Afrika var ett land".



Någonting stod dock inte riktigt rätt till. New York Times uppmärksammade snart det hela som en välplanerad bluff. "Trouble is", skrev man i slutet av förra veckan, "Martin Eisenstadt doesn’t exist." Eisenstadts tankesmedja - the Harding Institute for Freedom and Democracy - visade sig enbart bestå av en hemsida. Och de YouTube klipp där man ser Eisenstadt, med Vita Huset i bakgrunden, försvara sig mot påstådda påhopp från reportar med en "left-wing agenda" och liknande, var helt enkelt fejkade.

Får vi se några liknande "mediakupper" till det svenska riksdagsvalet 2010 månne?

Halal-TV

Är det någon som på riktigt orkar med debatten kring Halal-TV? Eller programmet överhuvudtaget? Pernilla Ouis sammanfattade det hela bra i Sydsvenskan efter det första avsnittet men Johan Croneman uttryckte det ändå bäst av alla i Dagens Nyheter: "Halal-TV en skymf mot tittarnas intelligens." Vidare är det ju bara sorgligt och kvällstidnings-typiskt att debatten fokuseras till att i huvudsak handla om Carl Hamiltons desperata behov av att skaka hand med progamledarna. "[Jag] har svårt att förstå personer som menar att jag diskriminerar dem för att jag i Sverige vill hälsa som de flesta hälsar", skrev Hamilton i Aftonbladet och fullbordade det intellektuella haveriet.

*****

Martin Gelin släpper tydligen en bok om Obama på Atlas i vår. Spännande.

*****

Den välrenommerade amerikanska författaren och journalisten Joan Didion skriver om det amerikanska presidentvalet i The New York review of books här. Jag kanske läser fel tidningar men det är faktiskt ett av få inlägg jag hittat som grundligt och genomgående behandlar valet just som ett politiskt val, och inte som ett besök på cirkus kul och bus.

"Time got wasted in the familiar ways. The presence of Barack Obama in the electoral process allowed us to talk as if "the race issue" had reached a happy ending. We did not need to talk about how the question of race has been and continues to be used to exacerbate the real issue in American life, which is class, or absence of equal opportunity. Instead we could talk about what Barack Obama meant by "lipstick on a pig," and whether it was appropriate for him to go off on vacation "to some sort of foreign, exotic place." The "foreign, exotic place" in question was of course Hawaii."

Bob Dylan-illustrationer och annat

När Tidningen Kulturen publicerade min artikel om Dylans radioprogram: "Bob Dylans radio theme hour" nyligen insåg jag att den fina illustrationen, snodd från den Dylan-artikel i Vanity Fair som jag delvis bygger min text på, egentligen är en blinkning, eller kanske hyllning, till Milton Glasers Dylan-affish från 1967 (bilden till vänster här).

*****

Isobel fick komma tillbaka till min blogroll. Mycket givmilt av mig.

*****

Nöjesguidens nya chefredaktör heter Margret Atladottir.

*****

Jag har börjat arbeta på en artikel om "Svenskan - det fågliska språket", för Språktidningen. 5500 tecken står till mitt förfogande, jezzez. Det här kan sluta lite hur som helst känner jag.

Varför vann Obama?

Löjligt mycket fokus har under dagen legat på att Obama, faktiskt och egentligen , vunnit tack vare att han utnyttjat "de nya medierna" på ett bättre sätt än McCain; Obama skickade ju SMS till alla sina kampanjarbetare till exempel! Jaha? Konstigt vore väl om Obama-staben inte hade gjort det tänker jag. 1998, på sin höjd, hade jag varit imponerad. Den annars vassa Per Wirtén menar exempelvis i Expressen idag i en dålig, ja rent av idiotisk, artikel att han "sett var Obama vann valet". Vardårå? Jo, "med hjälp av internet har gammaldags politiskt fotarbete uppfunnits på nytt" och "den stora segern är att politiken fått nytt liv". Den "stora segern" är alltså exempelvis inte att USA fått en svart president för första gången utan att ett politiskt parti utnyttjat internet för att locka nya väljare.
Även Dagens Nyheters Jonas Leijonhuvud skriver idag på DN Ekonomi om varför de unga valde Obama - internet. I en artikel som fått titeln "Den första Youtube-presidenten" beskriver han hur Obama byggde sin kampanj via nätet. Inte heller där ett enda ord om Obamas pragmatiska sakpolitiska program som uppenbarligen fått stort genomslag (skatter, sjukvård, energi och miljö), hans förmåga att vinna allmänhetens förtroende i de tre debatterna eller hans, på det hela taget, imponerande personlighet. Nej, internet tycks vara den huvudsakliga anledningen till segern.

Jag blir mest bara trött.

"Change has come to America"

Martin Gelin drack champagne.
Sarah Palin grät.
Jesse Jackson grät.
Filip och Fredriks valvaka i kanal 5 hade högre tittarsiffror än SVT och TV4 tillsammans.
Hans Bergström satt med en kroniskt veckad panna och mumlade något om McCains "heder" i SVT:s morgonsoffa.
143 år efter slaveriets avskaffande valdes en svart man till president i USA.

Obamas segertal från Chicago här:

081104

New York Times: A Sea Change for Politics as We Know It
USA Today: Amazing Race of '08 Arrives at Finish Line
Los Angeles Times: A Race Like No Other
Svenska Dagbladet: Obama leder i spurten
Dagens Nyheter: En historisk duell

*****

Times Marh Halperin menar att det krävs en "chock" för att McCain ska vinna det här.

*****

Steve Kornacki på The New York Observer gissar att risken för att valnatten blir kort, är stor. "Given the number of red states that are in play – and the lack of competitive blue states – John McCain will be clinging to life from the moment the first polls close [...] If we reach the late night hours without a winner, it will mean that just about every single break has gone McCain’s way."

Vilket skämt

Erik Augustin Palm har skrivit en rolig (!) artikel i Svenska Dagbladet om humorns effekt på politiken. Augustin Palm har intervjuat den politiska reportern Joe Cutbirth som menar att "politisk humor kan ha en stor inverkan gällande engagemang och den grad av entusiasm som väljarna känner inför sitt parti och sin presidentkandidat. Det kan innebära sådant som fler volontärer, fler finansiella bidrag och ett ökat politisk deltagande generellt. På så sätt har humorn absolut en politisk effekt." Vet inte riktigt vad jag ska tycka om just det här dock. Tanken på ett beroendeförhållande mellan politiken och humorn känns inte helt tillfredsställande.

Förresten handlar Kobra ikväll om George Bush - guds gåva till humorn.

*****

Stämmer det att Åsa Linderborg kommer vara gäst i Filip och Fredriks valvaka (kanal 5) på onsdag? Kan ju bli årets bästa TV i så fall.

*****

Obama leder med 6,3% i RCP:s national average just nu.

*****

Robert D Kaplan har redan, i Los Angeles Times, börjat fundera på Obamas - "if elected" - första politiska utmaningar. Läs "Iraq may be Obamas first test" här. Jag ser den här typen av artiklar som ett utslag av Obamas kraftiga övertag. Mycket få initierade tror fortfarande att McCain har en realistisk chans: endast 2 av 14 politiska bedömare när Washington Post gör en rundringning till exempel.

Silence is wild

Frida Hyvönens nya album "Silence is wild" hyllas idag som kanske årets bästa från olika håll. "Oerhört tilldragande" skriver Dagens Nyheters Johanna Paulsson i en underhållnade recension. Nöjesguiden menar helt sonika att "det handlar fullt ut om fantastiska sånger." När Hyvönen intervjuades av de stora medierna förra veckan gav hon dem en halvtimmes audiens var på flotta Riche. Mycket har onekligen hänt sedan jag intervjuade henne för 1 1/2 år sedan. Då, inför släppet av "Frida gives you: Music from the dance performance pudel", tog vi en promenad på Sveavägen i ett iskallt Stockholm, rökte ett par cigaretter och slog oss ner på ett högst alldagligt konditori där de serverade kaffe ur sådana där gamla porslinskannor. Snart släpps förresten ett nytt album med Eldkvarn också vad jag förstår. Någon som har större koll än jag på releasedatum?

*****

"I västra Pennsylvania hamnade jag på ett deprimerande Sarah Palin-tal. Bakom mig stod en ung, muskulös man och vrålade "Drill, baby, drill! Drill, baby, drill!" oavbrutet under hela talet. Han hade på sig en t-shirt med texten 'Use your brain – vote for McCain!' Utanför såldes souvenirer‚ knappar, t-shirtar. 98% av alla Palin-souvenirer gick ut på att hon var snygg. På knapparna står det: 'The hottest candidate from the coolest state!'. På t-shirtarna syns Palin i baddräkt, från en gammal skönhetstävling, och texten 'The Real Maverick!'."

Martin Gelin rapporterar från ett, på det hela taget, konventionellt republikanskt jippo.

Puh.

Ung man knivmördad i Husby - vem fan bryr sig?

"De frågar sig om någon kommer att bry sig. Eller om det faktiskt är så att här ute kan de dö som Romario utan att samhället engagerar sig eller ens märker det."

En föreståndare på ungdomshuset Reactor i Husby om frustrationen hos kompisarna till den 23-årige man som knivmördades förra helgen vid E4:an i nordvästra Stockholm. Efter Riccardo Campogiani mördades i fjol sade många att: Det här får inte hända igen. Tydligen gällde det bara överklassungdomarna i innerstan. Var är antivåldsgrupperna på facebook, kändisutlåtandena, de upprörda politikerna och demonstrationerna nu?

Var är Anton Abele?

*****

A boom in artistic intensity is one of the few things we have to look forward to as the economy nosedives.

"This election is having the same effect on me as marijuana."

Världens kanske mest briljanta komiker Larry David "orkar snart inte med väntan inför presidentvalet längre":

"Five times a day I'll still say to someone, 'I don't know what I'm going to do if McCain wins.' Of course, the reality is I'm probably not going to do anything. What can I do? I'm not going to kill myself. If I didn't kill myself when I became impotent for two months in 1979, I'm certainly not going to do it if McCain and Palin are elected, even if it's by nefarious means. [...] I just don't like what I've turned into -- and frankly I wasn't that crazy about me even before the turn. This election is having the same effect on me as marijuana. All of my worst qualities have been exacerbated. I'm paranoid, obsessive, nervous, and totally mental. It's one long, intense, bad trip. I need to come down. Soon."

Läs hela inlägget i Huffington Post, här. It's funny I tell you, funny!

*****

Husockupationen i Lund väcker känslor. Magnus Eriksson menar att "protesten är legitim" och talar om det hela som ett "bostadspolitiskt inlägg". Ann Heberlein menar att omsorgen om de ockuperande medelklassungdomarna "tycks gränslös". Det hon säger är, tror jag, att det inte är något fel på ungdomarnas aktion men att det är häpnadsväckande att de får så stort utrymme i media medan, typ, uteliggarna glöms bort helt. Det är lite som när min pappa brukar säga att man inte ska klaga så himla mycket på världsliga ting eftersom det ju faktiskt finns barn i Afrika som svälter. En god tanke, men lite svår att faktiskt applicera på verkligheten. Och framförallt borde ett sådant inlägg inte platsa på kultursidorna i en av landets största dagstidningar. Det är mer en sådan grej som just pappor säger till sina söner. Det märkligaste med etik-doktorn Heberleins inlägg är nog ändå att hon misstror ockupationen genom att ifrågasätta ungdomarnas politiska medvetenhet: "Hur politiskt medvetna är aktivisterna på Kävlingevägen?"

Tydligen måste man ha minst 300 högskolepoäng för att demonstrera, protestera eller ockupera nuförtiden. Annars kan man väl rimligtvis inte veta vad man talar om. Eller?

*****

PSL beskriver A Camps nya singel "Stronger than Jesus" ("Vet du inte att kärleken är starkare än Jesus?") med ett nytt ord: småstorslagen.

Om bekännelser och riskerna med ett alltför gott självförtroende

Baksidorna har från olika håll den senaste tiden fått utstå en del konstruktiv kritik. Främst har den gått ut på att det är för mycket reflekterade och för lite tyckande. Popjournalisten Kristoffer Ahlström intervjuades nyligen på Byt namn! och svarade så här på frågan: - Vad är dina bästa råd för att locka en stor skara läsare? "Jag har över huvud taget varit dålig på att följa de gyllene bloggreglerna - jag är inte särskilt privat eller avslöjande och jag känner sällan något behov av att hoppa på någon eller vara särskilt elak. Jag försökte göra en blogg som var dumsmart." Ungefär så där tänker nog jag också. Det här är varken bekännelsernas eller de snaskiga excessernas blogg. Samtidigt vore det ju trevligt med lite fler besökare (trots att jag ständigt förvånas över att så pass många letar sig hit - omkring 30 unika besökare per dag rör det sig om i snitt). Nåväl, vi får väl se vad som händer.

*****

De flesta verkar ganska överens om att presidentvalet redan är överstökat, att Obama givetvis kommer att segra nu när ledningen är så stor. Jag är inte lika säker. Bradley-effekten bör inte underskattas. Även Obama själv verkar oroad över att de politiska anhängarna börjar luta sig tillbaka nu när spurten just inletts. Så här sa han till CNN efter debatten med McCain i torsdags: "For those of you who are feeling giddy or cocky and think this is all set, I just [have] two words for you: New Hampshire. You know I've been in these positions before where we were favored and the press starts getting carried away and we end up getting spanked. And so that's another good lesson that Hillary Clinton taught me." Bilden här (klicka för att förstora) visar Al Gores slutspurt i valet 2000. Bara dagar innan valet ledde Bush med 4,7%. Den 21 oktober 2000 var ledningen 5,5%. Enligt real clear politics ledde Obama i måndags med 5,2% i den samlade undersökningen. Lägg därtill frågan om huruvida opinionsundersökningarna överhuvdtaget går att lita på; Michael Barone skriver om det här i Wall street journal idag.

För en gång skull får jag nog hålla med McCain: this is so not over.

*****

Förresten anordnar jag en paneldebatt angående presidentvalet på Södertörns Högskola på onsdag om en vecka. Kom ut till Flemingsberg om ni har tid och lust, det kommer bli väldigt bra.

"Alltså..jag sa att det var min bedömning"

Lyssnar på debatten mellan Reinfeldt och Sahlin i P1. Precis nu avhandlas A-kassan och jag har nog aldrig hört statsministern, som ju är en bländande retoriker, så borttrollad. Anade nästan ett darr på rösten för ett ögonblick. FR: "De flesta som lämnat A-kassan är äldre som är på väg i pension." MS: Inom hotell och restaurang är det bara 10% av de som du talar om som lämnat, resten är unga och framförallt kvinnor." FR: "Jag tycker att det är intressant att du lyfter fram den statistiken...för...att vad jag vet så har dom siffrorna inte varit kända tidigare...Moderatorn: "Men hur kan du då veta de flesta av de 500 000 som lämnat är äldre?" FR: "Alltså..jag sa att det var min bedömning, jag erkänner gärna det..."

Svensk partipolitik alltså. Gäsp. Nej, om man skulle kika lite på vad som händer på andra sidan atlanten.

*****

Kristoffer Lundström och Kobra-redaktionen har börjat blogga på SVT.

New Yorker och omslagen

The New Yorker, som ofta kallas världens bästa tidskrift, lyckas ofta vispa igång debatter enbart tack vare sina omslag. I mitten av juli pryddes omslaget av Michelle och Barack Obama utklädda till beväpnade (muslimska) terrorister. New Yorkers redaktör David Remnick menade då att omslaget var en "attack på missuppfattningar och fördomar om Obama" och att eventuella kritiker borde lära sig stava till ironi. Många andra uppfattade det enbart som osmakligt.
Det kommande omslaget (20 oktober) tar tidskriften återigen, som någon kommenterade: i från knäna (klicka på bilden för att få den förstorad). Eat the press kommenterar så här: "The New Yorker is apparently not done with covers bent on freaking us out — this week's version by Robert Risko, called 'Red Death this Week,' has to rank up there with their most disturbing covers the magazine has ever published. The point isn't hard to see — unless you're one of those stockbrokers — but in case you missed it, 'red' is the color of financial ruin and 'death' means that Wall Street as we know it is in its last bloody, gasping throes of existence."

Omslag likt dessa, kommenterade Remnick vid något tillfälle, publiceras inte alls i syfte att dra till sig uppmärksamhet.

Av någon anledning är jag inte övertygad.

Om public service flaggskepp

I kväll hade SVT:s kulturmagasin Kobra premiär. Kobra, som leds av Sveriges bästa programledare Kristoffer Lundström, är troligen det mest genomarbetade som finns att se på TV just nu. Om man bestämde sig för att inte hålla tillbaka orden skulle man till och med, kanske, säga att programmet självt är som ett konstverk; en konstnärlig installation, typ. I Kobra finns ingen död tid. Producenterna lyckas till och med göra Lundströms "nu spatserar jag i godan ro här på Londons gator och berättar lite om vad som skall komma härnäst i programmet" både halsbrytande och intressant. I kväll nystade programmet bland annat i historien om fyraåringen vars expressionistiska tavlor sålts för hundratusentals kronor. Modern konst - är det värt det? Missa inte nästa program ungdomar, ni kanske kan lära er något.

*****

Ny design (tack Helene) på rubriken som ni ser. Vilken tror ni är förlagan? Den som först gissar rätt får ett pris.

*****

Martin Gelin skriver om "pro-life"-horden som vill döda Obama. Och om McCain/Palins allt mer aggressiva kampanj som ligger till grund för den uppskruvade stämningen. - Do you wanna kill the democrats, sir? - We're all gonna die aren't we?

Jean-Marie

Det mest spännande med nobelprisvinnaren i litteratur Jean-Marie Gustave Le Clézio, är väl karlns yttre. Nog måste han ha tryckt i sig något evigt ung-piller på 42-årsdagen? Tydligen har han passerat 68 vårar. Fishy.

Drabbning nummer 2

Den andra debatten mellan Obama och McCain passerade märkligt nog förbi relativt obemärkt - drabbningen mellan vicepresidentkandidaterna Sarah Palin och Joe Biden hade faktiskt fler tittare (10 miljoner ungefär) än Obama/McCain i tisdags. Anledningarna går väl att diskutera. Kanske för att personangreppen och den hätska stämningen under och strax innan uteblev, kanske för att som New york times skrev: "There was no indication that the debate did anything to change the course of a campaign that appeared to be moving in Mr. Obama’s direction." Det mest uppmärksammade från debatten var väl att McCain refererade till Obama som "That one". En universell och numera även etablerad republikansk härskarteknik: att förminska och nedvärdera antagonisten så till den grad att vederbörande framstår som typ, dum i huvudet.

*****

Rätt makaber politisk satir från the onion, skratta gott.

Smygläs

Jag intervjuar Martin Elisson (Hästpojken) i nya numret av Nöjesguiden. Släpps i morgon tror jag bestämt men smygläs på nätet här. Min intervju med Susan Faludi kommer i nästa nummer av FiB/Kulturfront (mitten av oktober), men finns även den att läsa här.

*****

Martin Kellerman har börjat blogga på "Allt om mat", av alla ställen.

"Well Jann"

2005 såg jag Martin Scorseses "No direction home" och efter det var jag som man säger, hooked, på Dylan. Våren 2006 plöjde jag i princip hela hans katalog fram till "Blood on the tracks" (efter det tycker jag helt enkelt inte att det är lika bra; förutom möjligen "Street Legal" och några låtar på "Slow train coming"). I alla fall. Länge har jag grubblat på hur det kommer sig att Dylans röst ändrades så radikalt från "Blonde on Blonde" (1966) till "Nashville Skyline" (1969). Detta måste väl alla som varit i närheten av gubben reflekterat över? Det är nästan som att det är två helt olika sångare på säg: "Visions of Johanna" och "Lay lady lay". Nyligen kom jag över "The rolling stone interviews vol 1" på stadsmissionen på Hagagatan och där fanns en intervju med Dylan från hösten 1968 gjord av Jann Wenner (som själv var med och startade upp Rolling stone). Och plötsligt fick jag mina grubblerier uträtade:

Jann: I'm sure that you read the reviews of Nashville Skyline. Everybody remarks on the change of your singing style...

Bob: Well Jann, I'll tell you something. There's not too much of a change in my singing style, but I'll tell you something which is true...I stopped smoking. When I stopped smoking, my voice changed...so drastically, I couldn't believe it myself. That's true. I tell you, you stop smoking those cigarettes (laughter)...and you'll be able to sing like Caruso.

Torsdagscitatet

"Jag är pro-life. Och jag ber inte om ursäkt för att jag har den inställningen. [...] Jag skulle ge rådet att välja livet."

Den republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin svarar på huruvida hon tycker att en 15-åring som blivit våldtagen av sin pappa ska ha rätt att göra abort eller inte.

Måndag.

Jag hoppas verkligen inte att jag är eller någonsin blir den här killen. Om man kallar sig själv för "klok, eftertänksam, och livserfaren intellektuell" är man i och för sig nog redan där ganska illa ute. Varför jag nu skulle göra det.

*****

Norstedts svenska-engelska lexikon är väldigt bra. Gratis dessutom.

*****

Imorgon intervjuar jag pulitzerprisvinnaren Susan Faludi på leopard förlag.

*****

Det var inte 6000 spattiga journalister på bokmässan. Det var, enligt Dagens Media, 1224 fotografer och skribenter som hade ackriditerat sig. En rätt bisarr siffra ändå trots allt.

Bokmässan: IIII

Khemiri var som väntat strålande. Han har en grym förmåga att trollbinda åhörarna. Avslutade med att läsa upp ett kåseri ur sin senaste bok "Invasion". Publiken ville inte sluta applådera och Khemiri såg lite generad ut. Fick en pratstund med Göran Greider precis. Han ska, typ nu, prata om sin Dan Andersson-biografi i FiB/Kulturfronts monter. I övrigt inget mer inplanerat under dagen. Hade tänkt att prata lite med Karin Magnusson angående Aftonbladets nya kultursidor men hon har knappast synts till alls i AB:s monter.

Bokmässan: III

Carin Hjulström: "Det är mycket kvinnor och sex i boken?" Plura: "Ja, jag har ju alltid gillat att knulla." Jonas Hassen Khemiri nu. Har ingen aning om vad det ska handla om, lär bli bra det med dock.

Bokmässan: II

Hetsigt men otroligt skoj här på bokmässan dag 2. Inspirerande, om man vill använda ett ganska äckligt ord. Bäst igår var nog den feministiska ikonen Susan Faludi som höll föredrag om sin senaste bok: "Den amerikanska mardrömmen". Handlar i stort om vad 9/11 har betytt för kvinnorna i USA. Hon fick några frågor mot slutet av en kanske lite nervös och väl flamsig Maria-Pia Boëthius. "What will happen to the women now when the capitalism has crashed?" löd en av frågorna. Hmmm. Deltog också i ett feministiskt seminarium igår med Moa Elf Carlén i spetsen vilket var spännande om än lite lamt. Blev mest allmänna reflektioner och utdrag ur antoplogin äga rum, som var samtalets utgångspunkt. Avslutade kvällen igår med att gå på prisutdelningen av årest kulturtidskrift på Universeum. Vin, musslor, lite för långa tal av kulturelitens företrädare och what not. Vinnare? OEI. En tidskift som jag aldrig läst som tydligen hänger sig åt "konceptuella operationer, efterlanguagepoesi och kanadensisk patafysik". Yes box. Nu: iväg till Plura Jonsson som tydligen ska prata svart blogg och livet och sånt där.

Bokmässan: I

Anlände just till Göteborg och bokmässan. Ska försöka blogga lite kontinuerligt under de kommande dagarna härifrån. Hysteriskt mycket folk och i runda tal 6000 spattiga journalister som ränner omkring och jagar intervjuer. Aftonbladet hade ju som bekant premiär för de nya kultursidorna i dag. Lyssnade precis på Åsa Linderborg som hade en pratstund med DN:s kulturchef Maria Schottenius i AB:s monter. Enligt Linderborg kommer populärkulturen få en mer framskjuten roll i fortsättningen, detta behöver dock inte nödvändigtvis betyda att kultursidorna förlorar i analytisk eller intellektuell kraft, menade hon. Aningen naivt kan jag tycka. Rekryteringen av Karin Magnusson säger ju en hel del också. Min tes är att Schibstedt vill tvätta bort klassbegreppet och göra hela framtoningen mer soft, typ. Mer om detta senare.

Kulturen kontra kapitalet

Guardian skriver i dag att den Brittiska regeringen från februari nästa år kommer bjuda alla kids (18-26) på teater. Gratis biljetter, helt sonika. "Culture secretary" Andy Burnham menar att: "Theatre can change people's lives, it can give them new insights, it can broaden their minds and help them achieve their potential." Tänk att det fortfarande finns politiker med visioner. Det du, Lena lilla. Birro och co formulerar det bra i slutrepliken angående debatten om kulturuppropet också (DN i dag): "I moderaternas 'Kulturen 3.0' står det att målet är att varje generation ska lämna efter sig en bättre värld: då måste vi tala om vad som är en bättre värld och vilka medel som krävs för att uppnå visionen. Först därefter kan vi tala om prislappen och förstå vad vi får för pengarna." Loppet är alltså inte kört. För vissa menar uppenbarligen fortfarande att människor anno 2008 inte enbart är konsumenter utan faktiskt, hör och häpna, människor.

Richard Hawley

När man efter en orolig natt med feberdrömmar vaknar upp och känner sig så där tom i huvudet kan det vara ganska fint att trösta sig med svartklädda, stiliga män med djup i rösten. Johnny Cash och Jens Lekman. Framförallt, just nu, Richard Hawley. En lite mystisk och svårt romantiserad man, från en svunnen tid, som bland annat sjunger om kärleken till sin hemstad (Sheffield). Lyssna och kika på "Coles Corner", singeln från senaste albumet "Lady's bridge", här.

*****

Expressens Isobel Hadley-Kamptz är ju en duktig skribent, men lite väl spretig kan jag tycka. Exempelvis stör det mig att hon länkar till både Magnus Linton (kraftigt vänsterorienterad) och Johan Norberg (nyliberal) på sin blogg. Vad har de gemensamt? Och vad vill hon säga genom att länka till båda? Att hon faktiskt ser människan och inte den politiska färgen? Tjena. Sedan blir det extremt tjatigt att läsa henne när 75% av inläggen upptas av att skälla på FRA.

*****

Byt namn! (som numera länkar till Baksidorna) ordnar tävlingen "Sveriges bästa medienamn". Jag har nominerat: Helle Klein, Robert Tennisberg, Caspar Opitz, Zendry Svärdkrona, Fredrik Strage, Märta Myrstener, Isobel Hadley-Kamptz och Jonna Simas.

Ryssland spänner musklerna?

Minns ni fågelinfluensan? Den som enligt "initierade forskare" mycket snart skulle spridas som en löpeld. Rapport körde ju stora larmreportage i typ tre månader där man varvade bilder på sjuka kycklingar och uppskrämda asiater, ändå tills man insåg att det nog inte skulle bli något av med det där. Kanske tog man också till slut fasta på att inget fall av smitta någonsin kunnat konstaterats mellan människor. Jag tycker mig se en liknande tendens nu vad gäller den svenska pressens övertygelse om att Dmitrij Medvedev - efter det ryska övergeppet i Georgien - när som helst tydligen kommer invadera, typ, Polen. Att exempelvis krigshetsarna på Svenska Dagbladets ledarredaktion skulle falla för frestelsen och börja längta tillbaka till en tid då svensk militär jagade sillstim i Östersjön, får nog knappast någon att bryta ut i ett VAFALLS? men att citatet: "ett nytt kallt krig tornar upp vid östfronten" kommer från vänsterhåll, förvånar.
För en mer nykter analys får man i stället vända sig till Fokus. Elsa Westerstad har skrivit en lysande artikel om den sovjetiska propagandaestetiken som ogenerat fläkts ut både här och var de senaste veckorna (DN, Time Magazine och Axess är några exempel). Hon har bland annat intervjuat Kent Asp, medieprofessor vid Göteborgs Universitet, som menar att anledningen till att tidningarna nu börjar rapportera om hotet från den yrvakna ryska björnen är att man: "antingen tycker att det är säljande, eller så finns en politisk avsikt bakom [...] I Sverige till exempel, kan man ju se det mot bakgrund av försvarsdebatten. För dem som vill värna ett starkt svenskt försvar, kan det nya ryska hotet vara ett tungt argument naturligtvis".

Om att bli utmattad av Toyota och Colgate

Jag tror jag börjar bli gammal. Har nästan slutat kolla på TV. Blir stressad av reklamen framförallt. Lyssnar på P1 istället. Det enda TV-programmet jag klarar av just nu är nog "Videokväll med Luuk". Inget flash, inga bomber och granater, ingen reklam, inga skrikande programledare, inget sjungande, inga crazy lekar, inga knasiga ljudeffekter eller fiffiga färgsprakande kulisser. Bara ett vanligt jävla samtal. Det kan väl få räcka så ibland.

*****

Must see. Håkan Hellström i lindan av sin karriär, i TV3 klassikern "Vita lögner".

*****

Hans Ruin (min gamla filosofilärare!) skriver en klargörande kolumn i DN idag om det sjuka i att MacCain faktiskt kan fungera som en trovärdig kandidat till presidentposten.

*****

Martin Gelin skriver om Sarah Palins obehagliga och närmast fascistoida förhållningssätt till våldtäktsoffer:

"Det är väl allmänt känt vid det här laget att Sarah Palin tycker att våldtäktsoffer som blir gravida ska tvingas behålla barnet. Men det verkar inte vara lika känt att hon även tycker att de, efter att ha blivit våldtagna, ska betala för den medicinska undersökningen själva. Wasilla, staden där Palin var borgmästare, var den enda i Alaska som tillämpade den här lagen. Resonemanget var att skattebetalarna annars skulle behöva stå för dessa kostnader, mellan 5 och 14 000 dollar om året (som en jämförelse kostade Palins hockeyrink 2 miljoner dollar)."

Knark, böcker, fåglar och fula hemsidor

Lista för litterära nördar: böcker och fåglar.

*****

Förlåt, men är inte storsatsande Newsmill ganska ful?

*****

Bra om knark. Låt Snoop Dog knarka ifred!

Vakna.

"'The All Black Issue' sålde slut hos amerikanska tidningsgrossister inom loppet av bara några veckor och kunde ha blivit en utmärkt utgångspunkt för en vidare diskussion om minoriteters villkor och förutsättningar i modevärlden också inom svensk modejournalistik, men här har tilltaget, med några få undantag, passerat till synes obemärkt förbi." Niclas Elmér skriver bra i Sydsvenskan om det senaste numret av tidningen Vogue (där alla modellerna var svarta och samtliga artiklar berörde framgångsrika färgade kvinnor). Elmér passar samtidigt på att peka på den totala frånvaron av intellektuella analyser inom den svenska modejournalistiken. Modejournalister vill ofta framhäva att mode, kläder, faktiskt är konst och att konst i sin tur ju i förlängningen är politik och att det hela är så mycket större och viktigare än vad de icke initierade kan förstå. Jag har aldrig köpt det där snacket. Åtminstone så länge vi pratar Cosmopolitan är mode "style and beauty" - vilket betyder pengar - och ingenting annat. För som Elmér skriver: "Det är världens enklaste sak att ropa efter en initierad modejournalistik, men om vi inte ser strukturer ens när de ligger under förstoringsglas mitt framför ögonen på oss, om vi inte tycker att de spelar någon roll – hur kan vi förvänta oss att någon, någonsin ska ta någonting som har med mode att göra på något som helst allvar?"

*****

Jag har blivit redaktör för "aktuellt"-sidorna i FiB/Kulturfront. Så här kommer det att se ut i kommande numret.

En kvarts miljon för Federley?

Obamahysterin som sagt, har lite svårt att släppa det där. Är det bara jag som reagerar lite tvekande, hmm-ande på att 40 miljoner människor såg Obamas nomineringstal (för övrigt ett historiskt tittarrekord på ett politiskt konvent)? 40 miljoner. Och när han besökte Berlin i somras dök 200.000 personer upp. Kvasipolitiskt jippo, change we can believe in eller bara smått obehagligt? Titta på den här filmen t.ex. Vad betyder populariseringen av politikerna egentligen? Kommer det 2020 vara möjligt att knalla in på ett galleri i Stockholms innerstad och köpa en tavla i eklektisk tappning föreställande statsminister Federley? Är det önskvärt och vad är egentligen effekterna? Mona Sahlin, som var på plats på demokraternas konvent i Denver, sade i veckan till DN att: "Det finns tendenser åt det här hållet i Sverige också, men vi ligger lyckligtvis långt efter USA där det är oerhört mycket hausse på den enskilda personen. Visst kommer jag att fortsätta kritisera Fredrik Reinfeldts fru, men det gör jag i hennes egenskap av moderatpolitiker, inte för att hon är gift med Fredrik Reinfeldt." En knappast oviktig poäng som drunknar lite i havet av alla problemfria analyser à la Per Bjurman som dominerar det mesta som skrivs just nu annars i den svenska pressen.

Avgå!

"I sådana här lägen syns effekterna av en opinionsbildning helt dominerad av borgerliga medier. Tänk tanken att han varit socialdemokrat. Då hade drevet gått som tusen hungriga pansartaxar."

Per Wirtén kommenterar de hittintills uteblivna konsekvenserna för Jan Björklund efter att, som Sveriges Radio visat, utbildningsministern felaktigt svartmålat den svenska skolan.

*****

Man kan ju bli religiös för mindre.

The speech

Demokraternas konvent har i svensk press utlöst något slags orgie i USA-hets i allmänhet och Obama-hets i synnerhet. Det är ett enda stort bombardemang av bildextra, specialsajter, bloggar, "minut för minut", chatt, "konventet bakom kulisserna", obskyra små reportage samt TV-klipp där man kan se bitar ur alla tal. I kväll körde TV4 något extrainsatt program också där man intervjuade en svettig Göran Rosenberg direkt ifrån Pepsi Center i Denver. Han ville aldrig sluta prata. Mitt i hysterin är det lätt att glömma att det faktiskt är något väldigt viktigt som sker där borta. USA har i hundratals år exempelvis utövat ett systematiskt förtryck mot svarta kvinnor; efter Michelle Obamas tal i tisdags var det många som beskrev det som "en historisk kväll" för dem. Frågan är om någon svart kvinna i den amerikanska historien tidigare hyllats på det här sättet, av vita. Tydligen ska Joe Biden ha sagt att just det talet, som finns här, i november kommer ses som: "den enskilda händelse som hade störst betydelse för en demokratisk seger." Martin Gelin skriver för övrigt, i vanlig ordning, klart bäst och mest initierat om det amerikanska presidentvalet.

Blondinbella, nu i ny förpackning

Ann Heberlein har en god tanke när hon försvarar Blondinbella i Sydsvenskan. Dock missar hon målet en aning. "Du är modig, Isabella, och du har helt rätt: du har inget att skämmas för. Blondinbella är en ung kvinna som blivit orättfärdigt behandlad och som har precis så mycket självrespekt som jag önskar att alla unga kvinnor och män hade." Allt är liksom rätt okej och tämligen intressant till själva finishen: "Hundratusentals unga tjejer läser Blondinbellas blogg varje vecka. Hennes öppenhet – hennes skamlöshet – har sannolikt påverkat just dessa unga tjejers sätt att betrakta sin rätt till sina kroppar mer än aldrig så många timmars feministisk undervisning i skolan." Den feministiska rörelsen? Äsch! Låt Blondinbella visa vägen i stället! Hmm. Om Heberlein funderat ett varv till innan hon printat den sista meningen hade hon kanske reflekterat över det kausala sambandet mellan den feministiska skolundervisningen och Blondinbellas suffragettmoves. Utan 100 år av feministisk kamp hade Blondinbella knappast haft möjlighet att uttala sig överhuvudtaget. Åtminstone hade hennes röst aldrig räknats.

*****

Karolina Ramqvist gör snart comeback som det verkar. Bra det.

Statlig propaganda

Dagens Nyheter går till hårt angrepp mot Forum för levande historia. Återigen diskvalificeras myndighetens arbete, från höger. Jag skrev tidigare om Forums problem i FiB/Kulturfront, där en av de de framstående historiker jag intervjuade menade att Forum för levande historia, själva verksamheten, är en "totalitär tendens i samhället". Finns här.

Shoot 'em up

Baksidorna bjuder på lite mer presidentpop. Det är inte lite sjukt. Om den där gubben blir president pekar det mesta på att det världspolitiska läget kommer genomgå en ganska dramatisk förändring. - En till terroristattack på amerikansk mark skulle innbära en fördel för McCain, sade en av McCains utrikespolitiska rådgivare till pressen nyligen. Burr. Till skillnad från Bush har McCain dessutom tydligt visat att han inte har någon som helst ambition att stärka banden mellan Ryssland och USA. Det handlar snarare om att klippa dem. Han har exempelvis sagt att han tittat in i Putins ögon och "sett tre bokstäver: K.G.B."

*****

Amanda Svensson tar fram stora sågen när hon recenserar Alex James självbiografi. Jag har också extremt svårt för lidande konstnärer (män) som har haft det jobbigt (varit tvungen att supa så hårt eftersom det följer med rockmyten) och som antingen tar livet av sig eller drar sig tillbaka och skriver en äckligt självgod bok om alltsammans.

Moralpanik 2.0

Dagens ungdom alltså - att de inte skäms! Här skippar man en hederlig kväll på Stadsteatern för att insupa den fagra svenska sommarkvällen och lyssna på lite trevlig livemusik. Men tänka sig att så enkelt skulle det inte gå. Och inga snittar fanns det heller, hmpf.
Svenska Dagbladets Karin Svensson dömer ut årets (slutsålda) Way out west, som i övrigt mer eller mindre genomgående tokhyllats av media och publik. Anledningen är den hänsynslösa festivalpubliken. Folk, menar hon, saknar vett och endast en spelning under hela festivalen var tydligen värd att genomlida. Resten var så full av "etikettsbrott" att Karin höll på att fullständigt bryta samman. Moralpanik 2.0 på SvD kultur och alltsammans är bara väldigt, väldigt obehagligt. Men det är klart, har man kulturskribenter som "endast går på spelningar om de får sitta ner i en röd sammetsfåtölj", så är det kanske inte så konstigt att det blir så här galet emellanåt.

*****

Musiktidningen Blender har frågat de amerikanska presidentkanddaterna vilka deras favoritlåtar är. Obamas topp fem ser ut så här: 1. Fugees ”Ready Or Not”, 2. Marvin Gaye ”What’s Going On”, 3. Bruce Springsteen ”I’m On Fire”, 4. Rolling Stones ”Gimme Shelter”, 5. Nina Simone ”Sinnerman”.
Fast, egentligen, ser den nog inte ut så här. Låtvalen är ju givetvis i hög utsträckning identitetsmarkörer. Nr 1, 2 och 5 för att det (delvis så klart) rör sig om svarta artister. Jag menar, hur skulle de se ut om ingen eller kanske enbart en svart musiker fanns representerad på listan? Springsteen är givetvis en flört med arbetarklassen (plus den genuint amerikanska småstadshjälten) medan Stones står för det lite edgy europeiska. Lite väl hastigt analyserat kanske, kommentera gärna om ni inte håller med.

Jonas H.K skriver om New York

Jonas Hassen Khemiri har skrivit en briljant text om New York i nya numret av Tidningen Vi som får mig att längta bort. Martin Gelin kallar den "deprimerande bra". I Stockholm regnar det. Jag dricker svart kaffe och äter en kaka med sådana där små chokladlarn i.

Lördagsläsning

Ett kulturreportage som inte skulle fungera någon annanstans än i Svenska Dagbladet. Vem tusan vill läsa om Stefan Sauks intresse för golf? "Golfen stannar kvar i livet, den är en social sport som jag kan utöva var som helst i världen", säger Stefan. For the record, Stefan, så finns det inte golfbanor överallt, exempelvis inte i de fattiga delarna av den här planeten.

Sveriges Television utmanar diktaturen. På ett sådant där lite mellanmjölkigt vis.

Patrik Svensson skriver i Sydsvenskan om sommaren 1958 då det på olika platser i den amerikanska mellanvästern föddes tre små bebisar som så småningom kom att förändra världen. I sommar fyller Michael Jackson, Prince och Madonna alla 50 bast.

Per Svensson skriver i Expressen om hur statsministern försöker dämpa FRA-febern. Han kallar det för modern manipulativ managementkultur.

SKANDAL! POLISEN HITTAR NARKOTIKA PÅ REGGAEFESTIVALEN I UPPSALA! På Sveriges lugnaste musikfestival sätter polisen in den fetaste polisinsatsen. Varför? Givetvis för att misstankar om att cannabis nyttjas av medverkande artister och besökande. Aaron Israelson skriver lysande i Expressen om det hela och menar att polisen borde se över sina prioriteringar: "Om någon av reggaeartisterna varit på Hultsfred vet han att berätta om flickor som krälar i spyor, artister som får ölburkar slängda emot sig och folk som sover i lera. På Hultsfred ser man snubbar puckla på varandra med knutna nävar. Från Uppsala reggaefestival rapporteras inte en enda misshandel."

Artikel reas ut

Skrev en artikel om "The Hills" i våras som jag inte lyckades sälja någonstans. Publicerar den nu här i stället:

Välkomna till Hollywoods höjder

När den fjärde säsongen av realitysåpan "The Hills" (MTV) startar i augusti kommer huvudkaraktären Laurens lyxkonsumtion troligen nå nya höjder. "The Hills" utspelar sig i Los Angeles, Kalifornien och ses av miljoner amerikaner varje vecka. En av dem är en presidentkandidat.

En av förra årets hetsigaste kulturdebatter handlade varken om teater, konst, musik eller film utan om, som ni alla säkert minns, en väldigt dyr Hermès-väska. Jag frågar mig huruvida en konsumtionskritisk roman, i stil med Sisela Lindbloms "De skamlösa", skulle ha potential att skapa ett lika stort debacle i det offentliga samtalet på andra sidan Atlanten. Svaret måste bli ett bestämt: nej.

Dock menar vissa att läget för en bred debatt i USA om hysterisk materialism knappast varit bättre. Just nu talas det nämligen, precis som Martin Gelin påpekar i en kolumn i SvD (12/5), mycket om recession "over there". Arbetslösheten skenar och huspriserna faller. Konsumerandet begränsas. Den förre amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan uttryckte nyligen till och med att den pågående finanskrisen är den värsta i landet sedan andra världskriget.

Samtidigt som nationalekonomerna lägger pannan i djupa veck och miljoner amerikaner tvingas lämna sina hem är TV-serier om lyxkonsumerande ungdomar, paradoxalt nog, populärare än någonsin. I "Gossip Girl" och "The Hills" (i Sverige på Kanal 5 respektive MTV), som båda uppstått i kölvattnet av megasuccén "The O.C.", följer tittarna varje vecka en handfull ungdomar i tjugoårsåldern som har obegränsad tillgång till pengar, sprit, lyxbilar och märkeskläder.

"The Hills" – som till skillnad från "Gossip Girl" och "The O.C." delvis är verklighetsbaserad – började sändas 2006 och följer Lauren Conrad som arbetar som praktikant på Teen Vogue, och hennes väninnor (som alla ärvt klassiskt vackra utseenden) i Los Angeles, Kalifornien. Vid sidan om intriger, sex och sedvanligt pojkvänstrassel handlar serien till stor del om att skildra karaktärernas exklusiva leverne. Lauren dricker drinkar på extravaganta nattklubbar i den ljumma Los Angeles-natten, Lauren shoppar designväskor och Lauren glider fram i sin nya Mercedes på väg till jobbet. Ett slags "Sex and the city" för en yngre publik, där konsumtionshetsen och bling bling-kulturen är uppskruvad ytterligare ett snäpp.
Låter det underhållande? Enligt Us Magazine sågs det sista avsnittet av den tredje säsongen av knappt fyra miljoner amerikaner. Och serien har inte enbart lockat en yngre publik – tidigare i våras sade den republikanske presidentkandidaten John McCain till Time Magazine att: "I never miss an episode of 'The Hills'".

Troligen hade den amerikanske TV-producenten och skaparen av "The Hills", Adam Divello, bara garvat om någon berättat för honom att flera svenska kulturskribenter förra våren rasade mot kvinnors dyra shoppingvanor i en svensk dagstidning. Skulle Lauren behöva utstå att bli kallad "skamlös" och "gravt omoralisk" bara för att hon har en faiblesse för shopping? Och vilken betydelse har det egentligen huruvida hon shoppar en ny Gucci väska i hög- eller lågkonjunktur? Visst är det ett lyxigt liv men någon måste ju leva det med. Inte sant?

*****

Min blogg ligger efter både Försäkringsbloggen ("en blogg om försäkringar") och Lindas lantbruk ("i den här bloggen möter du ett riktigt svenskt lantbruk") i statistiken. Det känns så där.

Capote först ut

Har bestämt mig för att jag under hösten (som ju enligt den rådande väderleken redan är här) ska ta mig an en bunt litterära klassiker. Först ut är Truman Capotes: "Breakfast at Tiffany's". Såg filmen om Capotes liv häromåret och jag minns att jag var rätt så fascinerad av den då. Philip Seymour Hoffman gjorde en ganska briljant insats i rollen som Truman.

Vilka andra klassiker är must-read enligt er?

Storsjöyran 2008

Jobbat en del för Länstidningen Östersund under årets yra. Lykke Li överraskade, Säkert! var briljant, I are droid bedrövliga medan Anttila gav ett rätt så trist intryck. Tillbaka till hufvudstaden imorgon, räkna med ett intensifierat bloggande.

Staffan Heimerson intervjuas i Gringo

"Det här är ju grabbar som vill åka moppe, bränna bilar och sätta på brudar. Vilket ju är rätt sunt."

Skribenten med det stora patoset – tillika en av Sveriges mest kända journalister– Staffan Heimerson, slinter lite på tungan i det senaste numret av Gringo. Detta när han uttalar sig om ungdomarna i Paris förorter, där de numera berömda kravallerna utspelade sig.

*****

Ett helt klart motiverat tillfälle att göra nazisthälsning.

No logo

"På Polisens hemsida står att taggarna och det meningslösa sprejandet bidrar till ökad otrygghet [...] I hemstaden Bristol skyddas Banksys gatukonst mot de klottrande kollegerna. Och vilken stad vill inte stoltsera med sina kreativa invånare? Eller ha snygga gratismålningar som trots politiska budskap ger signaler om ett tillåtande klimat när de får vara kvar?" Julia Svensson konstaterar i Sydvsvenskan att det faktiskt är skillnad på graffiti och graffiti. Till detta kan man lägga den senaste månadens rätt så intensiva krigföring som DN Kultur fört mot den breda kommersen som invaderar alla moderna samhällen anno 2008 (och utsuddandet av gränsen mellan kultur och reklam). Alltihopa känns ganska befriande. Varför är det olagligt att måla ett elskåp rött medan det är helt okej att fläka ut en Fredrik Ljungberg (25x30 meter) i kalsonger mitt i city? Pengar är, givetvis, svaret.

Is it a joke? No, it's Johan Hakelius

"Det är lite sorgligt att se att den svenska journalistkåren nu reducerats till en sådan albansk hejarklack." Martin Gelin sammanfattar i Expressen delar av den politiska parodin och det journalistiska haveriet i Almedalen. Magnus Linton har varit inne på samma spår: "wetterstrand är kanske ingen stor politiker, men sen gudrun, göran o carl försvann är hon den enda vi har. hon vill nåt. o det märks. jan, maud, mona o göran - de andra två återstår att se, men jag saknar förhoppningar - förtjänar i min bok inte ens att kallas politiker. när de talar skäms man." Tänk så trevligt med lite nyans.

*****

Kristin Lundell måste vara Sveriges tråkigaste musikjournalist. Hennes blogg är så trevlig och harmlös att det nästan blir obehagligt. Om Death cab for cuties spelning på Arvika skriver hon: "DCFC var däremot en besvikelse. På sina håll jättebra men på andra håll alldeles för sömniga." Jaha. Häromdagen meddelades det att Detektivbyråns kommande album är färdiginspelat och att det kommer nå skivhyllorna den 3 september. Kristin blev glad och tyckte att det kändes som att hon: "fått en stor glass med strössel." Vissa kanske resonerar så att: "Ja, Kristin kanske gillar glass med strössel väldigt mycket och för henne var nyheten om Detektivbyråns kommande skivsläpp jämförbar med känslan av att äta en stor glass med strössel och det är väl inget fel med det!" Men här råder det alltså delade meningar i så fall.

Lassgård - förenad med livsfara

British Medical Association vill sätta höga åldersgränser på filmer som glamouriserar rökning. Anledningen är att rökning bland ungdomar ökar i USA och att detta givetvis beror på att det röks så hiskeligt på film. Och rökning dödar ju, som vi alla vet. Dessutom har man ju hört att det är en inkörsport till, typ, tyngre droger. Vad jag funderar på är dock hur Hollywood framöver kommer tackla problemet med den fetmaepidemi som sprider sig över västvärlden. Snart dör ju nämligen, enligt forskarna, fler av fetma än av just rökning. En film som "Min store tjocke far" skulle ju exempelvis behöva åtminstone en 18-årsgräns, kan man tycka. För hur skulle det egentligen se ut om kids i den tidiga tonåren utan hinder skulle kunna köpa en dvd där en rejält tilltagen Rolf Lassgård i en av scenerna vräker i sig flotta kycklingvingar? Direkt kommer de små liven tänka: "Uhm, flotta kycklingvingar ser ju svingott ut, vi går ner på konsum efter filmen och tjackar ett gäng." För det är ju så det funkar, inte sant? Så mycket enklare att förbjuda än att låta folk tänka själv.

Elisons betraktelser

Martin Elison, som sjunger på en av de absolut bästa svenska skivorna under 2000-talet, bloggar tydligen på djungeltrumman. Elison är kanske motsatsen till den typiske bloggaren och ja, det verkar gå rätt så trögt. Samtidigt är det inte helt oväntat väldigt underhållande.

Grattis Victoria!

På måndag fyller Kronprinsessan 31 år. På det sommarfagra Öland firas hon av med ett hyllningskalas av rätt ofattbara proportioner. Det ofattbara ligger i framförallt två saker: 1. Hon fyller 31, vilket är en sjukt intetsägande ålder (inte jämnt och så vidare) och 2. människan har ju som ni vet liksom aldrig gjort något för att förtjäna denna hyllningskör (utöver att ärva en hög med pengar och ha ett alldeles speciellt efternamn). Klara för medverkan under det nätta kalaset är bland annat Brolle Jr, Charlotte Perelli och Linda Bengtzing. Undra förresten om Kronprinsessan faktiskt gillar Brolle o Co eller om de väljs in för att de är så där mysigt folkliga och inte sticker någon i ögonen. Linda B kan ju vara rätt så fräck i och för sig. Hånglar runt och orerar om diverse sexuella eskapader i veckopressen till exempel. Hmm. Hur som helst skulle jag känna djup uppskattning om någon ville ställa till ett liknande kalas för mig när jag fyller 26 i mars. Jag kan tänka mig Fredrik Lindström som värd under banketten och ett mer stillsamt uppträdande lite senare på kvällen av Jens Lekman eller möjligen Chan Marshall. Tack på förhand.

*****

I dagarna går en utställning av stapeln (Proud gallery i London) där nya bilder av "the man in black and white" presenteras. Kika här, om ni tycker sånt här är lika kul som jag.

Nog fan regnar det på Gotland

"'Hur skall folkpartiet göra för att vinna valet då?' frågar Viggo eller om det var Claes. 'Skola, vård och omsorg. Och så litet plånboksfrågor. Det är det som vinner alla svenska val' säger Gunnar Fröroth och ler förnöjt. Jag dricker upp min öl och går hem i regnet och känner mig ganska sorgsen. Han har nog rätt, den där Fröroth. Ideologin. Var tog den vägen? "

Ann, (den partiförankrade) ideologin försvann inte. Den dog , som sagt, ut.

Obama och populismen

Martin Gelin skriver om hur Obama sakta börjar svika sina ideal för att typ ställa sig in hos konservativa grupper. Ledande amerikanska vänsterbloggare menar att han förråder demokratiska ideal när han till exempel röstar emot en lag för hårdare kontroller av vapeninnehav. Tom Hayden på The Nation tror att hans mer softa inställning till ett tillbakadragande från Irak kan kosta honom presidentposten. Charles Kaiser på Radar pratar om "Obama's risky move toward the center." Själv ser jag det som sedvanlig politisk populism, vilket i sin tur väl knappast borde orsaka några större rabalder. Partipolitik handlar ju på 2000-talet om att, i första hand, anpassa sig. Begrepp som ideal, utopi och idé suddades vad jag vet ut någon gång under 70-talet.

Stekare mot FRA

Kan starkt rekommendera det här klippet: stekare mot FRA. Det rör sig om ett stycke avancerat journalistiskt arbete från Aftonbladets sida. Man får här veta att Kuba är en "genuint ond plats i världen" samt att Sveriges riksdag "bedriver en politik som är omänsklig." Hmm. Vad som vidare är intressant är att knappt sju miljoner mail nu strömmat in till riksdagen men att vår statsminister enbart väljer att bemöta lagens kritiker med att "de inte förstått vad den går ut på." Han är så van att sparka folk i huvudet att det går av bara farten.

*****

Leif GW börjar blogga.

*****

"Heter man Fabio Fognini kan man vara bra på vad som helst. Låter som ett artistnamn. Och det är det också. Men det är också hans riktiga namn."

Jesper Hussfeldt kommenterar tennis på Tv4 sport.

FRA och högern

Nej, jag gillar inte FRA heller. Behöver knappast gå in på det vidare eftersom tusen andra redan skrivit så bra om det. Vad som jag tycker varit intressant att följa under de senaste veckorna har framförallt handlat om den samlade och intensiva upprördheten från högern. Det hela känns dock lite nyvaket - i synnerhet från högerhåll - vilket troligen har mycket att göra med att borgarna ju faktiskt sällan blir så här upprörda. Nu har det liksom tagit hus i helvete! Usch och fy och gud vad arg jag är. Visst är FRA-lagen upprörande (däremot långt ifrån chockerande) men läser man exempelvis Ali Esbatis, Magnus Lintons eller Petter Nilssons (alla vänsterorienterade skribenter) bloggar så är ju de liksom kontinuerligt förbannade. Jag tror att det här har något (eller mycket) att göra med att de blå i regel inte har så mycket att vara förbannad på. På rikigt. Ni vet, silverskeden och allt det där. Nu när "möjligheten" ges, tar man i ordentligt i stället. Blondinbellorna, bratsen och alla: "alla har faktiskt samma förutsättningar"-folk får utlopp. Det är lite sött och på gränsen till rörande.

Fågelspråket

Tillbaka nu.

*****

I maj förra året såg jag en intervju med Jonas Hassem Khemiri på SVT. Det var något allmänt prat och duktiga Daniel Sjölin intervjuade. Khemiri började babbla något om att han hade en spåklig konspirationsteori, att det svenska språket egentligen helt är uppbyggt av så kallade fågelord. Han poängterade till exempel att Sjölin i föfattarepresentationen kallat honom för en "fullfjädrad författare". Vidare menade Khemiri att det faktum att vi ugglar, storknar, pippar, gökar samt petar snorkråkor bara var några fåtal exempel och att det samlade underlaget var så stort att det faktiskt var möjligt att på ett trovärdigt sätt argumentera för att svenskan inte härstammar ur fornnordiskan utan är ett så kallat "fågelspråk". Jag tog fasta på det här och började spåna lite. Listan har kontinuerligt utökats men nu börjar det ta stopp. Har ni fler fågelord på lager?

- Trilla av pinn
- Kuckla
- Tuppa av
- Ruva på något
- Göra en höna av en fjäder
- Göra en albatross
- Få en fjäder i hatten
- Stoppa huvudet i sanden
- Ta någon under sina vingar
- Hälla vatten på en gås
- Ha en gås oplockad med någon
- Slå ner som en hök
- Vara som en sparv i en tranedans
- Kaffegök
- Hökblick
- Gamnacke
- Bevingad
- Svanesång
- (Kanon och) kalkon
- Gröngöling
- Goltupp
- Näbbig
- Rugguggla
- Klok som en uggla
- En gammal uv
- Hackkyckling
- Kacka i eget bo
- Pröva sina vingar
- Hönsmamma
- Vingklippt
- Fri som en fågel
- Duvning
- Det vette fåglarna
- Tuppjuck
- Ruska tupp
- Det fina i kråksången
- Goltupp
- Uppe med tuppen
- Dårfink
- Smilfink
- Tidningsanka
- Fredsduva
- Nu tar fan bofinken
- Inte någon duvunge
- Dum som en gås
- Kaffegök
- Kaffekask
- Höknatt
- En blind höna hittar också ett korn
- Hönshjärna
- Rena hönsgården
- Fyllkaja
- Olyckskorp
- Kråkfötter
- Kråkspark
- Hoppa kråka
- Glad (el. kvittra) som en lärka
- En mes: feg person, ynkrygg
- En svala gör ingen sommar
- Ana ugglor i mossen
- Uggla
- Storkna
- Pippa
- Göka
- Gåshud
- Att få pippi
- Korpmatch
- Snorkråka
- Fullfjädrad
- Muntergök
- Tupplur