24 mars 2012

"Pregnant belly and fruit"



Jag sitter på mitt hotell i West Village, New York, och lyssnar på fläkten som surrar ovanför huvudet. Den ger välbehövlig svalka vill jag lova, det är typ högsommarvärme här. På de lokala nyheterna talades det i går morse om rekordtemperaturer för mars månad. Jag är här och skriver ett reportage för fina bokmagasinet Vi Läser. Snart ska jag gå ut och köpa en bit pizza och kanske en Snapple (som jag älskar Snapple) men först är jag bara tvungen att uppmärksamma det här. Fotografen Carolee Beckham gör just nu en fotoserie om sin graviditet som jag tycker var rätt fin! Varje vecka tar hon en bild på sin växande mage tillsammans med en frukt som motsvarar storleken på barnet.

Hej, hej.

20 mars 2012

19 mars 2012

Mars i punkter


# Ser en massa bra, ny, film. HBO-producerade Game Change sticker ut. Man skulle kunna kalla det för ett stycke briljant nutidshistoria och dokument över vettvillingen Sarah Palin. Efter boken med samma namn av de politiska journalisterna John Heilemann och Mark Halperin.

# Förbereder reportageresa till New York. På torsdag morgon ska jag promenera från mitt hotell i Chelsea till Grand Central Station och där hoppa på pendeltåget som, om allt går som det ska, kommer slingra sig upp längs Hudsonfloden och så småningom släppa av mig vid Saratoga Springs. Därifrån tar jag mig sedan till den legendariska författarkolonin Yaddo.

# Ser fram emot Newsweeks Mad Men-nummer. Kan bli perfekt flyplansläsning när jag tänker efter.

# Lyssnar på Lokko och Luuks fina podcast och tar långa promenader runt Midsommarkransen.

# Avslutar min tid på Metro och tänker tillbaka på alla fantastiska personer jag fått möjlighet att träffa och intervjua under min tid där. Axplock: Ruben Östlund, Noel Gallagher, Ben Kingsley, Johanna och Klara Söderberg, Fredrik Wikingsson, Amanda Mair, Håkan Hellström och Tomas Tranströmer.

# Ordnar analog födelsedagsfest. Jag och mina vänner spelar LP-skivor och dricker spritbål på hallon och äppelcider.

# Börjar odla en växande aversion mot Facebook. Funderar på att lämna. Men man blir ju så avskärmad?

16 mars 2012

Typ Instagram, anno 1900


Mulberry Street, New York City, 1900.


Från Man make home.

14 mars 2012

Springsteen (Metro WKD 2 mars, 2012)



Den senaste tiden har det rasat en förvirrad debatt om äkthet inom popmusiken. Det hela initierades av avslöjandet att Lana Del Rey inte alls hade växt upp på en husvagnsparkering utanför New York. Tvärtom var Elisabeth Grant, som hon egentligen heter, dotter till en IT-miljonär. I en krönika i DN (19/2) ifrågasatte Johan Wirfält kritiken mot Grant och gjorde en relevant jämförelse med Bob Dylan – som även han bytte namn och ljög om sin uppväxt.

– Rockhistoriens mest ikoniske poet är ju också dess främste förfalskare, skrev Wirfält.

En annan musiker som länge fått oss att tro att det medvetna varit spontant är den albumaktuelle rockdrömmaren, New Jersey-sonen – och amerikanska nationalikonen – Bruce Springsteen. På omslaget till ”Born in the USA” från 1984 – ”Bossens” mest sålda album – framställde han sig som den karaktär som skivan handlade om: en simpel bilmekaniker i skitiga jeans som arbetade ”For the county out on 95” (”Working on the highway”) och ”Down at the carwash / Where all it ever does is rain” (”Downbound train”). I själva verket var han redan då en mycket intellektuell, litterär, rockstjärna med album som ”Born to run” och ”The River” i ryggen. Som Jan Gradvall – den svenske journalist som kanske skrivit mest om Springsteen genom åren – påpekade i samband med utgåvan av Springsteen-boxen: ”The making of ’Darkness on the edge of town’” 2010:

– Springsteen är synnerligen medveten om att bilden av honom själv är en del av det slutgiltiga konstverk han presenterar.

Sahara Hotnights-trummisen Josephine Forsman, som just nu programleder tv-serien ”Låtarna som förändrade historien” (UR), menar att Springsteens skickliga sätt att framställa sig själv är en förklaring till hans snart 40 år av exempellösa framgångar.

– De flesta artister har nog någon gång släppt igenom bilder och omslag som inte kunnat förmedla rätt känsla. Varför? Av massa anledningar; lathet,tidspress, okunskap och rädsla. Därför är det imponerande och befriande med en artist som Bruce, som alltid lyckas vara tydlig med sitt budskap.

När det i höstas annonserades att Bruce Springsteen kommer till Sverige den 27 juli var det många som frågade sig om intresset skulle vara lika stort som förr. Med tanke på saxofonisten Clarence Clemons bortgång och, herregud… gubbjäkeln fyllde ju 62 bast i september. Kristofer Åkeson på Live Nation kommenterade biljettförsäljningen efter några timmar:

– I modern tid är det definitivt ett rekord.

Bokningssystemet brakade ihop och genast spikades en extrakonsert till dagen efter. Som även den sålde slut i ett nafs.

Bruce Springsteen – vars sjuttonde studioalbum ”Wrecking ball” släpps den 6 mars – har länge haft ett intimt förhållande till Sverige. Kärlekssagan inleddes redan 1975 på konserthuset i Stockholm; som för övrigt var första gången Springsteen och hans E Street band överhuvudtaget reste utanför USA.

– Det var en bra konsert – och publiken var fantastisk, mindes Springsteen i en intervju med SVT 2005.

Josephine Forsman tror att svenska folkets kärlek till Springsteen bottnar i den bild av USA som vi svenskar tenderar att dras till.

– Att Springsteen återkommer till ett litet land som Sverige gör oss omåttligt stolta och det har satt igång en god cirkel, oavsett vem som sträckte ut handen först.

För alla lyckliga själar där ute med en konsertbiljett i kavajfickan, är det väl lika bra att börja förbereda sig för göteborgsk högsommar och Springsteen-feber redan nu. Så packa väskan, ta på dig din finaste klänning, höj volymen på stereon, tusan, gör vad du vill. Heaven’s waiting down the tracks.

Texten publicerades i Metro WKD den 2 mars.

13 mars 2012

Den enda dokumentärfilm jag behöver se 2012: chop-ih-TOOL-us!




Skänkte just en slant till det här briljanta dokumentärfilmsprojektet (det är SÄKERT någon ond organisation som står bakom filmen EGENTLIGEN men jag tänkte att, hell, det är ju snart vår för tusan och då är det väl ändå på sin plats att vara ocynisk).

Anyway. Tchoupitoulas (som uttalas "chop-ih-TOOL-us") följer tre unga bröder från New Orleans som tar färjan över till de franska kvarteren för att uppleva "the feel and sound of New Orleans at night." Teasern ovan talar i övrigt för sig själv, tycker ni inte?

07 mars 2012

Världens bästa blogg.





Världens bästa blogg: Maddie on things – "A super serious project about dogs and physics."

01 mars 2012

Det här med att hålla tummarna så att knogarna vitnar, en gråmulen vårvinterdag.


Sommaren 2010 nominerade jag min vän och kollega Martin Schibbye till Sveriges Tidskrifters pris för "Årets Genombrott". Anledningen var det här briljanta reportaget från Fillipinerna som publicerades i Filter tidigare samma år.

I dag var det exakt åtta månader sedan Martin själv, som bekant, spärrades in i ett fängelse i Etiopien på godtyckliga grunder när han var ute på journalistiskt uppdrag. Och... samma dag kommer hoppingivande rapporter från Voice Of America (den amerikanska statens internationella radiostation):

Den belgiske EU-veteranen Louis Michel ska ha bedrivit "fruktbara diskussioner" om ett frisläppande med premiärminister Meles Zenawi. Michel ska också vara uppmuntrad av ett lyckat möte mellan Meles och statsminister Reinfeldt i London förra veckan.

Tankarna går osökt till Dawit Isaak dagar som denna, där hoppet tänds och släckts många gånger om sedan han fängslades i Eritrea 2001.

Men det är förstås inte utan att man vill se en ljusning.