30 november 2012

NU FLYTTAR JAG.

Nu stänger jag ner den här bloggen, som för länge sedan slutade uppfylla det eventuella syfte som en gång fanns. Det har varit en rätt kul resa.

Från och med nu finns jag HÄR. Så småningom kommer där också finnas ett arkiv med texter jag publicerat i tidningar och magasin. Och lite annat godis.

Vi säger så.

30 september 2012

19 september 2012

Chan



"In theory, Marshall’s after the same things a lot of people find themselves coveting (true love, a couple of kids), but there is also a real part of her that seems to treasure her autonomy, all the luxuries of an un-tethered life."

Pitchforks porträtt av Cat Power är nog årets finaste läsning.

29 juli 2012



"Springsteen sees it, the creative talent has always been nurtured by the darker currents of his psyche, and wealth is no guarantee of bliss. 'I’m thirty years in analysis!" he said. 'Look, you cannot underestimate the fine power of self-loathing in all of this. You think, I don’t like anything I’m seeing, I don’t like anything I’m doing, but I need to change myself, I need to transform myself. I do not know a single artist who does not run on that fuel. If you are extremely pleased with yourself, nobody would be fucking doing it! Brando would not have acted. Dylan wouldn’t have written ‘Like a Rolling Stone.’ James Brown wouldn’t have gone ‘Unh!’ He wouldn’t have searched that one-beat down that was so hard. That’s a motivation, that element of ‘I need to remake myself, my town, my audience’—the desire for renewal.'"

David Remnick, förstås.

04 juli 2012

19 juni 2012

Livsviktigt: musik. 2012.



LIVSVIKTIGT ETT. Hawaiiansk reggae. Taken By Trees
Hösten 2009 somnade jag på ett tåg på väg till Norrlands inland. I hörlurarna hade jag Victoria Bergsmans purfärska soloprojekt. När jag vaknade, någonstans norr om Gävle, smattrade regnet mot rutan. Musiken var ingen dröm, jag hade hört hela East of Eden men inte lyssnat. Ändå visste jag att det var det bästa svenska popalbumet på flera år. Under det närmsta halvåret lyssnade jag nästan inte på någonting annat. I höst kommer uppföljaren

LIVSVIKTIGT TVÅ. Cocker spaniel-rock. Peter Morén.
I samband med att Peter Morén debuterade som soloartist intervjuade jag honom för numera nedlagda Stockholm City. Vi tog en lång promenad i ett smällkallt Hammarbyhöjden, ner mot Nackareservatet och ut på Sicklasjön. Med sig hade Peter Esther, en korsning mellan en amerikansk cocker spaniel och en cavalier, som inspirerat till albumets första oemotståndliga singel. Peter pratade då om att han, efter flera års turnerande med Peter Bjorn and John, ville ta ett steg tillbaka. Den kommande sommaren skulle han spela i folkparker, helst för kaffedrickande pensionärer. En regnig fredag kväll tidigt i våras såg jag honom spela några låtar från den kommande uppföljaren, på ett hotell i Vasastan. Det var kanske 25 personer i publiken, och några clowner som stod alldeles intill scenen pratade högt, nästan över musiken. Men Peter brydde sig inte, inte en sekund. I stället spelade han som om det var hans livs viktigaste insats på en rockscen. Och i de där nya texterna, i den nya musiken, fanns ett engagemang som jag inte hört från någon svensk rockmusiker på väldigt länge. Efter spelningen pratade vi kort och han berättade då att förhoppningar finns att låtarna ska släppas innan årsskiftet. En av dem, "Vinstintressen", finns tillgänglig redan nu.

LIVSVIKTIGT TRE. Hypnotisk folkrock. Tallest Man On Earth   
There's no leaving now släpptes förra veckan. Lyssna. Möjligen, troligen, årets bästa rockalbum. 

LIVSVIKTIGT FYRA. Post-soul. Cat Power.
Jag såg en intervju på teve med Chan Marshall för en herrans massa år sedan. Hon satt på en säng på ett hotellrum i New York, rökte och talade om sitt alkoholmissbruk. Ett av 2000-talets bästa album, "The Greatest", hade just kommit ut. Sedan dess har det – förutom briljanta coverplattan "Jukebox" – varit tyst från Chan. "Ruin" är det första livstecknet från kommande albumet "Sun". Och det optimala beviset på att soulen inte dog med Whitney.

04 juni 2012

“A Gentleman’s Story”




Martin Luuk har – bara så att ni vet alltså – gjort årets bästa svenska poplåt. Ville bara säga det.

01 juni 2012

John Cheever



Om John Cheever varit vid liv så hade han fyllt hundra år den här veckan. Under en period befann sig samme Cheever vid den legendariska författarkolonin Yaddo, tre timmars tågresa norr om New York (om vilken jag, psst, skrivit ett längre reportage i det nya numret av bokmagasinet Vi Läser). Enligt legenden ska Cheever vid ett tillfälle — packad som en åsna — tagit en flera hundra år gammal släde som stod och skräpade i något hörn, och sedan gjort ett halsbrytande åk nedför den enorma spiraltrappan i den slottslika huvudbyggnaden på Yaddo. Jag vet inte vad det är, men den historien har någonting. Jag gillar bilden här ovan mycket också. Som kontrast till den andra då, framförallt. Hej.

08 maj 2012


Lady och Lufsen skriver ett julkort som handlar om en förtrollad kväll. Det var en kväll när stjärnorna lyste och alla var lyckliga. Den kvällen Lufsen skulle bjuda Lady på en riktig festmåltid. De gick till Lufsens vän Tony.


L: Vänta här. (krafsar på dörren)
T: Ona minuta, ona minota, jag kommer, jag kommer! (ser sig omkring) Mille Diavolo! Någon med mig skämta aprillo.
L: Voff, voff! T: Åh, hallå Boster, var du vara så länge?! Hej Joe, titta vem komma!
J: Caro Mio, vara Boster!
T: He, he, Joe! Ha, Joe, giva mig ben till Boster, innan han äta mig opp!!
J: Si, si, ben komma pronto!
L: Voff, voff (visar Tony till Lady)
T: Åh, vad vara detta? (vänder sig om) Hej Joe! Titta Boster skaffat sig ny fästmö!
J: Sankta Simplicitas, han skaffat cockerspaniel-flicka!
T: (kliar Lady under hakan) Liten vacker signorita Boster (vänder sig till Buster) Du lyda Tonys råd och flytta ihop med denna där, he he he. (går för att fixa bord)
Lady: Denna där?
L: Denna där, denna, - asch, Tony, förstår du, kan inte klara språket särskilt bra. Ja, hrm (pustar ut)
T: No så, först vi måste fixa bord.
J: Här kommer benen, Tony! T: Si, si, ben. BEN?!!! Sacramento idioto, jag skall giva dig på moppo! Ikväll skall Boster bjudas det bästa huset hava!
J: Si, si, Tony - du vara chefo.
T: (meny till Lady o Lufsen) No ni mig säga, vad behagas. à la carte? Dine?
L: 4 Voff
T: Aha, bra, bra. Hej Joe! Buster säga han beställa två spagetti speciale och massa frikadelli!
J: Tony, hondar icke prata…
T: Han pratar med MIG! J: Ha, ha (inte skratt) han pratar med dig, du vara chef! Mamma mia, hundar börjar tala mat.
T: Var så goda! Den godaste spagetti i stada!

01 april 2012

24 mars 2012

"Pregnant belly and fruit"



Jag sitter på mitt hotell i West Village, New York, och lyssnar på fläkten som surrar ovanför huvudet. Den ger välbehövlig svalka vill jag lova, det är typ högsommarvärme här. På de lokala nyheterna talades det i går morse om rekordtemperaturer för mars månad. Jag är här och skriver ett reportage för fina bokmagasinet Vi Läser. Snart ska jag gå ut och köpa en bit pizza och kanske en Snapple (som jag älskar Snapple) men först är jag bara tvungen att uppmärksamma det här. Fotografen Carolee Beckham gör just nu en fotoserie om sin graviditet som jag tycker var rätt fin! Varje vecka tar hon en bild på sin växande mage tillsammans med en frukt som motsvarar storleken på barnet.

Hej, hej.

19 mars 2012

Mars i punkter


# Ser en massa bra, ny, film. HBO-producerade Game Change sticker ut. Man skulle kunna kalla det för ett stycke briljant nutidshistoria och dokument över vettvillingen Sarah Palin. Efter boken med samma namn av de politiska journalisterna John Heilemann och Mark Halperin.

# Förbereder reportageresa till New York. På torsdag morgon ska jag promenera från mitt hotell i Chelsea till Grand Central Station och där hoppa på pendeltåget som, om allt går som det ska, kommer slingra sig upp längs Hudsonfloden och så småningom släppa av mig vid Saratoga Springs. Därifrån tar jag mig sedan till den legendariska författarkolonin Yaddo.

# Ser fram emot Newsweeks Mad Men-nummer. Kan bli perfekt flyplansläsning när jag tänker efter.

# Lyssnar på Lokko och Luuks fina podcast och tar långa promenader runt Midsommarkransen.

# Avslutar min tid på Metro och tänker tillbaka på alla fantastiska personer jag fått möjlighet att träffa och intervjua under min tid där. Axplock: Ruben Östlund, Noel Gallagher, Ben Kingsley, Johanna och Klara Söderberg, Fredrik Wikingsson, Amanda Mair, Håkan Hellström och Tomas Tranströmer.

# Ordnar analog födelsedagsfest. Jag och mina vänner spelar LP-skivor och dricker spritbål på hallon och äppelcider.

# Börjar odla en växande aversion mot Facebook. Funderar på att lämna. Men man blir ju så avskärmad?

16 mars 2012

Typ Instagram, anno 1900


Mulberry Street, New York City, 1900.


Från Man make home.

14 mars 2012

Springsteen (Metro WKD 2 mars, 2012)



Den senaste tiden har det rasat en förvirrad debatt om äkthet inom popmusiken. Det hela initierades av avslöjandet att Lana Del Rey inte alls hade växt upp på en husvagnsparkering utanför New York. Tvärtom var Elisabeth Grant, som hon egentligen heter, dotter till en IT-miljonär. I en krönika i DN (19/2) ifrågasatte Johan Wirfält kritiken mot Grant och gjorde en relevant jämförelse med Bob Dylan – som även han bytte namn och ljög om sin uppväxt.

– Rockhistoriens mest ikoniske poet är ju också dess främste förfalskare, skrev Wirfält.

En annan musiker som länge fått oss att tro att det medvetna varit spontant är den albumaktuelle rockdrömmaren, New Jersey-sonen – och amerikanska nationalikonen – Bruce Springsteen. På omslaget till ”Born in the USA” från 1984 – ”Bossens” mest sålda album – framställde han sig som den karaktär som skivan handlade om: en simpel bilmekaniker i skitiga jeans som arbetade ”For the county out on 95” (”Working on the highway”) och ”Down at the carwash / Where all it ever does is rain” (”Downbound train”). I själva verket var han redan då en mycket intellektuell, litterär, rockstjärna med album som ”Born to run” och ”The River” i ryggen. Som Jan Gradvall – den svenske journalist som kanske skrivit mest om Springsteen genom åren – påpekade i samband med utgåvan av Springsteen-boxen: ”The making of ’Darkness on the edge of town’” 2010:

– Springsteen är synnerligen medveten om att bilden av honom själv är en del av det slutgiltiga konstverk han presenterar.

Sahara Hotnights-trummisen Josephine Forsman, som just nu programleder tv-serien ”Låtarna som förändrade historien” (UR), menar att Springsteens skickliga sätt att framställa sig själv är en förklaring till hans snart 40 år av exempellösa framgångar.

– De flesta artister har nog någon gång släppt igenom bilder och omslag som inte kunnat förmedla rätt känsla. Varför? Av massa anledningar; lathet,tidspress, okunskap och rädsla. Därför är det imponerande och befriande med en artist som Bruce, som alltid lyckas vara tydlig med sitt budskap.

När det i höstas annonserades att Bruce Springsteen kommer till Sverige den 27 juli var det många som frågade sig om intresset skulle vara lika stort som förr. Med tanke på saxofonisten Clarence Clemons bortgång och, herregud… gubbjäkeln fyllde ju 62 bast i september. Kristofer Åkeson på Live Nation kommenterade biljettförsäljningen efter några timmar:

– I modern tid är det definitivt ett rekord.

Bokningssystemet brakade ihop och genast spikades en extrakonsert till dagen efter. Som även den sålde slut i ett nafs.

Bruce Springsteen – vars sjuttonde studioalbum ”Wrecking ball” släpps den 6 mars – har länge haft ett intimt förhållande till Sverige. Kärlekssagan inleddes redan 1975 på konserthuset i Stockholm; som för övrigt var första gången Springsteen och hans E Street band överhuvudtaget reste utanför USA.

– Det var en bra konsert – och publiken var fantastisk, mindes Springsteen i en intervju med SVT 2005.

Josephine Forsman tror att svenska folkets kärlek till Springsteen bottnar i den bild av USA som vi svenskar tenderar att dras till.

– Att Springsteen återkommer till ett litet land som Sverige gör oss omåttligt stolta och det har satt igång en god cirkel, oavsett vem som sträckte ut handen först.

För alla lyckliga själar där ute med en konsertbiljett i kavajfickan, är det väl lika bra att börja förbereda sig för göteborgsk högsommar och Springsteen-feber redan nu. Så packa väskan, ta på dig din finaste klänning, höj volymen på stereon, tusan, gör vad du vill. Heaven’s waiting down the tracks.

Texten publicerades i Metro WKD den 2 mars.

13 mars 2012

Den enda dokumentärfilm jag behöver se 2012: chop-ih-TOOL-us!




Skänkte just en slant till det här briljanta dokumentärfilmsprojektet (det är SÄKERT någon ond organisation som står bakom filmen EGENTLIGEN men jag tänkte att, hell, det är ju snart vår för tusan och då är det väl ändå på sin plats att vara ocynisk).

Anyway. Tchoupitoulas (som uttalas "chop-ih-TOOL-us") följer tre unga bröder från New Orleans som tar färjan över till de franska kvarteren för att uppleva "the feel and sound of New Orleans at night." Teasern ovan talar i övrigt för sig själv, tycker ni inte?

07 mars 2012

Världens bästa blogg.





Världens bästa blogg: Maddie on things – "A super serious project about dogs and physics."

01 mars 2012

Det här med att hålla tummarna så att knogarna vitnar, en gråmulen vårvinterdag.


Sommaren 2010 nominerade jag min vän och kollega Martin Schibbye till Sveriges Tidskrifters pris för "Årets Genombrott". Anledningen var det här briljanta reportaget från Fillipinerna som publicerades i Filter tidigare samma år.

I dag var det exakt åtta månader sedan Martin själv, som bekant, spärrades in i ett fängelse i Etiopien på godtyckliga grunder när han var ute på journalistiskt uppdrag. Och... samma dag kommer hoppingivande rapporter från Voice Of America (den amerikanska statens internationella radiostation):

Den belgiske EU-veteranen Louis Michel ska ha bedrivit "fruktbara diskussioner" om ett frisläppande med premiärminister Meles Zenawi. Michel ska också vara uppmuntrad av ett lyckat möte mellan Meles och statsminister Reinfeldt i London förra veckan.

Tankarna går osökt till Dawit Isaak dagar som denna, där hoppet tänds och släckts många gånger om sedan han fängslades i Eritrea 2001.

Men det är förstås inte utan att man vill se en ljusning.

24 februari 2012

Queen Bess



Centennial of Flight:

Bilden: Philip S. Hart har också skrivit en bok om Bessie - som blev den första svarta kvinnan med pilotlicens.
Bessie Coleman, the daughter of a poor, southern, African American family, became one of the most famous women and African Americans in aviation history. "Brave Bessie" or "Queen Bess," as she became known, faced the double difficulties of racial and gender discrimination in early 20th-century America but overcame such challenges to become the first African American woman to earn a pilot's license. Coleman not only thrilled audiences with her skills as a barnstormer, but she also became a role model for women and African Americans. Her very presence in the air threatened prevailing contemporary stereotypes. She also fought segregation when she could by using her influence as a celebrity to effect change, no matter how small.

Coleman was born on January 26, 1892, in Atlanta, Texas, to a large African American family (although some histories incorrectly report 1893 or 1896). She was one of 13 children. Her father was a Native American and her mother an African American. Very early in her childhood, Bessie and her family moved to Waxahachie, Texas, where she grew up picking cotton and doing laundry for customers with her mother. The Coleman family, like most African Americans who lived in the Deep South during the early 20th century, faced many disadvantages and difficulties. Bessie's family dealt with segregation, disenfranchisement, and racial violence. Because of such obstacles, Bessie's father decided to move the family to "Indian Territory" in Oklahoma. He believed they could carve out a much better living for themselves there. Bessie's mother, however, did not want to live on an Indian reservation and decided to remain in Waxahachie. Bessie, and several of her sisters, also stayed in Texas. Bessie was a highly motivated individual. Despite working long hours, she still found time to educate herself by borrowing books from a traveling library. Although she could not attend school very often, Bessie learned enough on her own to graduate from high school. She then went on to study at the Colored Agricultural and Normal University (now Langston University) in Langston, Oklahoma. Nevertheless, because of limited finances, Bessie only attended one semester of college.

21 februari 2012

Bookshelf Porn



Jag är inne i en besatt-av-bokhyllor-period. Bookshelf Porn är mitt rökheroin.

Och Flavorwire har listat världens 20 vackraste bokaffärer.

18 februari 2012

Svensk popskola del 1


Markus Krunegård har, utan konkurrens, gjort årets bästa svenska poplåt så här långt. Spelades för allra första gången på en i övrigt jämngrå Grammisgala. Allting bara stannade upp där under tre minuter.

11 februari 2012

It's all politics


En lördag i februari är varken mer eller mindre än ett glas Treo, pilotavsnittet av HBO:s nya dramaserie "Luck" (som jag förresten skrev om i går), en chokladglass sänd från himlen, några sidor i David Carrs briljanta biografi och - förstås - David Remnick:

... Then there is Romney, who, despite his losses this week is still the odds-on favorite to win the nomination; once again, he betrays himself as utterly devoid of principle. He is a kind of moral and political vacuum, and the only convincing thing about him is that he wants very much to be President of the United States. On whose side, in defense of what—all that seems beside the point. He is a vaporous and shifting mirage. In 1994, in the Massachusetts Senate race, Romney tried to position himself to Edward Kennedy’s left on gay and lesbian issues and was almost ferociously pro-choice; he now declares himself prepared to support, in effect, a constitutional ban on gay marriage and vows to appoint Supreme Court Justices who would join Scalia, Thomas, and Alito on the right. (How can you possibly believe in a candidate who reverses himself, in late middle age, on an issue as elemental as abortion when it is so plain it is done for electoral advantage?)

29 januari 2012

jag vill inte bli en krishanterarrobot



Och för att undvika det lyssnar jag nu bara på Tomas.

20 januari 2012

Januari i punkter


# Hatar Stockholm, en smula.
# Tackar ja till nytt jobb, på Aftonbladet.
# Inleder en HET kärleksaffär med en ny blogg, som ingen någonsin kommer bry sig ETT SKVATT om!
# Fryser.
# Ser hela första säsongen av Homeland under tre febriga dygn och inser först efter sista avsnittet att jag inte tyckte det var särskilt bra.
# KOMMER PÅ (i feberångorna) vilka mina fem favoritpersoner i hela världen är: PO Enqvist, Gudrun Schyman, Conan O'Brien, Marty McFly och Aaron Sorkin.
# Träffar First Aid Kit som jag hajpat i ett år. Sitter med rosiga kinder under halva samtalet och inser att det aldrig är optimalt att intervjua folk man hyser en sån där djup och oreserverad respekt för.
# Föraktar (nåja) folk som har alldeles för bråttom att växa upp.
# Läser A A Gills restaurangepos, genomgång av de stockholmska krogarna i DN, och får det än en gång bekräftat: ja, herregud, han är verkligen världens bästa skribent.

Januari