26 februari 2011

"Branded seats"


"We put indented plates on bus stop, mall, and park benches, so that when people sat down, the message was imprinted on their thighs. This meant that as well as having branded seats, a veritable army of free media was created, with thousands of imprints being created and lasting up to an hour."
Varför det för mig går en rak linje mellan den nya zeeländska byrån DDB Aucklands innovativa reklamkampanj och Linda Bengtzings kommentar i Dagens Nyheter i dag om hur hon förbereder sig inför kvällens deltävling i Melodifestivalen - "Jag står på händer. När man är nervös spänner man axlarna men står man på händer tvingas man slappna av" - är lika kristallklart som klurigt att reda ut.

16 februari 2011

I hear the train a comin'



Just nu pågår utställningen The last steam railroad in AmericaRobert Mann Gallery i New York. Utställningens magiska bilder är tagna av fotografen O. Winston Link (1914-2001) i 1950-talets Virginia. Det var när det statliga järnvägsbolaget Norfolk & Western Railway började avveckla ångmaskinerna till förmån för de modernare dieselmotorerna, som Link bestämde sig för att dokumentera de gamla lokomotiven som snart skulle gå ur tiden.

Jag har alltid tyckt mycket om tåg. De första riktigt starka minnesbilder som jag har från min barndom, och som hastigt kom tillbaka till mig när jag tittade på Links bilder, är när jag ligger i en sovvagn. Jag vaknar tidigt på morgonen och det är sommar; varmt och fuktigt i kupén. Alla andra sover. Den första insikten av att vara på väg någonstans, som inte är hemma. Lakanen som luktar annorlunda, svaga snarkningar från andra sidan väggen. Det omisskännliga ljudet av tågets skenor som gnisslar mot rälsen. Och det där flyktiga ringande ljudet emellanåt, som försvinner lika snabbt som det kommer. Jag blundar igen och vi dundrar vidare, fram genom det Blair Witch-skogiga landskapet.

Här kan man titta på fotografierna från New York-utställningen, som åtminstone gör mig alldeles matt. Caroline HirshThe New Yorker beskriver den som fylld av "carefully crafted, cinematic images of a very particular moment in American time."

11 februari 2011

Tea Party Review



Drygt en månad har nu gått sedan Jared Lee Loughner, 22, öppnade eld vid ett politikermöte i Tucson, USA, och sköt kongressledamoten Gabrille Giffords i huvudet. Efteråt valde många att lägga huvudansvaret på radikala och vildsinta högermedier i allmänhet och på den ultrakonservativa Teapartyrörelsens primadonna Sarah Palin i synnerhet. Loughners ursinne, menade man, hade underblåsts av den våldsförhärligande retorik som präglar USA:s politiska klimat.

Om vilda västern-högern tagit åt sig av den senaste månadens debatt? Nja, åtminstone verkar det inte så när man tittar på innehållet i Teapartyrörelsens nya månadsmagasin, Tea Party Review, som lanseras i helgen. Publikationen är ungefär lika onyanserad som al Qaidas engelskspråkiga nättidning, Inspire, som kom ut i somras och där läsarna bland annat tipsades om hur man gör egna bomber.


Tea Party Reviews hemsida avslöjar tidningen planerade artiklar: ”Washingtons krig mot amerikanska familjer”, ”Varför medierna hatar Teapartyrörelsen” och ”Så här förvandlar universiteten ungdomarna till blåsta vänsteranhängare.”

Man bör förstås akta sig för att överdriva betydelsen av ett enskilt magasin. Samtidigt är det omöjligt att inte betrakta Tea Party Review som ett tecken på att den kristna högern, ofta stämplade som hatets lakejer, knappast har några planer på att skruva ner tonläget.