30 december 2009

Inbetween äggtoddyn och klagomål på kylan



Ur en rapport från International Campaign For Human Rights in Iran:
An eyewitness told the Campaign that Basij forces attacked protestors near Daneshjoo Park, beating them with batons, wood sticks and metal pipes. He reported that after a protestor’s dead body was moved through the crowd, protestors started to beat back Basijis and brought down several from their motorcycles, setting the vehicles on fire.

“The Basij and special forces were extremely violent. They beat protestors directly on the head. There were many people with bloodied heads and faces. A young protestor was tied to the back of a van and dragged on the asphalt. Protestors attacked the van, took the passengers out and set the van on fire. There were thousands of special forces and Basij members confronting the protestors,” he said.

An eyewitness told the Campaign live shots were fired in Enqelab Street and other eyewitnesses also said live ammunition was used against the protestors at Pol-e College where three people have been reported killed. According to several eyewitnesses, by late afternoon, government forces were busy cleaning and washing blood-covered streets to destroy any signs of the violent confrontations. More protests are expected during the night in Tehran.

27 december 2009

Tack och hej 2009, det här gjorde du bäst


Tv: På Spåret
Album: Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk (Bob Hund)
Låt: Blommor på brinnande fartyg (Bob Hund)
Konsert: Girls (Debaser Medis)
Tidskrift: Bon
Bok: Det amerikanska löftet (Martin Gelin)
Blogg: Speakeasy
Tidskriftsomslag: Tina Fey, plåtad av Annie Leibovitz, prydde omslaget till årets första nummer av Vanity Fair. Fey, som ju blev hela USA:s sweetheart över en natt efter hennes odödliga parodi på Sarah Palin i Saturday Night Live.
Film: Inglorious bastards
Citat: "Vad är det för fel på dig, kan du inte bara hålla käften?" Robinson-Annika till någon annan Robinson-nånting.
Journalist: Martin Gelin
Enskilt reportage Stefan Malmqvists reportage om turerna kring "medieprofilen" i Bon.
Hype: Iphone
Tv-serie: Curb Your Enthusiasm
Twitter: Annika Lantz
Pinsamt medieögonblick:

21 december 2009

Tisdagsläsning: Virtanen bakom Söderfamiljen (?), efterblivna svenskar och DN sparkar frilansare


# Jag anlitades nyligen av Nöjesguidens ägare Keynote Media Group, för att göra en tidning, en slags företagspresentation, åt dem. Här är resultatet. Eventuellt intressant läsning, trots att det är en strikt kommersiell produkt, för alla som är intresserade av så kallad Entertainment marketing och liknande. Finns även en intervju med Nöjesguidens briljanta chefred Margret Atladottir.

# Ivriga rykten gör gällande att det är Fredrik Virtanen som ligger bakom bloggen Söderfamiljen. Virtanen själv antyder dock att det är Alex Schulman som ligger bakom (vilket onekligen verkar sannolikt, av någon anledning känns aliaset "Mattias Nilsén" - och själva språket givetvis - väldigt, hmm, schulmanskt). Johan Rheborg har också nämnts i spekulationerna.

# Det verkar som att det snurrat om fullständigt för DN:s nytillsatta chefredaktör Gunilla Herlitz. Frilansaren (tillika Bons redaktionschef) Linda Leopolds artikel i just DN om klänningarna på Nobelfesten ledde till att hon nu får foten. Tydligen var det känsligt att skriva nedsättande om drottningens balklänning. En mindre mediaskandal detta, givetvis. Expressens Isobel Hadley Kamptz talar klarspråk om saken på Twitter: "Gunilla Herlitz är uppenbarligen dum i huvet". Även andra är upprörda.

# Slate.com skriver om efterblivna svenskar som masskollar "en Kalle Anka-special från 1958" varje jul (Via Kjell Haglund):
Three years ago, I went to Sweden with my then-girlfriend (now-wife), to meet her family and celebrate my first Christmas. As an only partially lapsed Jew, I was not well-versed in Christmas traditions, and I was completely ignorant of Swedish customs and culture. So I was prepared for surprises. I was not prepared for this: Every year on Dec. 24 at 3 p.m., half of Sweden sits down in front of the television for a family viewing of the 1958 Walt Disney Presents Christmas special, "From All of Us to All of You." Or as it is known in Sverige, Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul: "Donald Duck and his friends wish you a Merry Christmas."
# Håkan Hellström, Radiohead, Arcade Fire, Robyn, Jonas Game och Lykke Li - samtliga släpper nytt 2010. Förhoppningsvis leder dessa och andra till att nästa musikår blir bättre än det gångna; som ju i ärlighetens namn varit rätt så bedrövligt. Vilken comeback längtar du annars efter nästa år?

# Såg Avatar nyss. Den är gravt överskattad. Johanna Koljonen har skrivit "10 uppfyllande tankar" om den.

17 december 2009

Torsdagsläsning: Fel låtval, Alice i underlandet och poängen med framtidsspaningar (?)


# Jag har långsamt börja tappa förtroende för Magasinet Novells 00-talet (där 2000-talets bästa låtar listas). I dag presenterades nummer 15: By your side med Sade. Att placera en så obeskrivligt tråkig och matt låt så högt upp på listan måste beskrivas som: fel. Nu tänker ni givetvis: "vaddå det där är ju bara som du tycker, det där är ju din smak, smaken är som baken" och så vidare. Men nej, nej. Det här är alltså fel - objektivt sett.

# Olle på Vassa eggen har skrivit en alldeles förträfflig text om storytelling som marknadsföringsverktyg. Måste-läsning för alla som på något sätt är intresserade av varumärkesbyggande. What's your story?

# Allas vår favoritregissör Tim Burton är på gång med en ny film: Alice i underlandet. Här är den nyligen släppta trailern:



# Den här typen av framtidsspaningar som SSBD sysslar med tycker jag är rätt värdelösa. Det oreras liksom bara, pladdras. Någon Per-Åke Olsson skriver bland annat häromdagen i en väldigt lång text (av det här slaget): "Tidigt på våren 2010 gör Murdoch allvar av sina planer på att ta betalt och stänger samtidigt ute Googles indexering från sina sajter. Resultatet blir en kalldusch." Nej, det är väl inte helt otänkbart, men alltså jaha? Varför är jag intresserad av Per-Åke Olssons spekulationer i detta?

# Det kommer högst troligt göras en amerikansk version av Millenium-trilogin. Spekulationerna är i full gång. Lär dröja dock, Män som hatar kvinnor (The girl with the dragoon tatoo), alltså den svenska versionen, går upp den 19 mars.

14 december 2009

Måndagsläsning: Nederland, årets bästa bilder och den mest seglivade språkdiskussionen


# Den svenska journalistkåren envisas med att anta en "chockad" approach till Obamas nyligen presenterade truppförstärkning i Afghanistan. Senast Viktor Barth-Kron i dagens Metro. Mycket märkligt detta. Martin Gelin förklarar varför i sin blogg: "den som missat att Obama ville prioritera om trupper från Irak till Afghanistan var antingen blind eller döv under 2007 och 2008." Alltså: det Obama gör är att han håller vad han lovade i valrörelsen.

# En helt gäng duktiga skribenter sammanfattar 00-talet i en ny antologi. Släppfest F12 Salongen på onsdag, tydligen.

# Jag beställde en julklapp till mig själv i går: Nederland, av Joseph O'Neill (som sägs vara Obamas favoritförfattare). SVT:s kulturmagasin Kobra hälsade på O'Neill i New York tidigare i år.

# Time Mag
: The year in pictures.

# Wall street journals kulturblogg Speakeasy ställer i en utmärkt artikel en mycket central fråga angående Tiger Woods otrohetsaffär. En fråga som konsekvent undvikits på övrigt håll: vilken betydelse spelar Tiger Woods hudfärg?

# Sofia Mirjamsdotter aka Mymlan har, i mina ögon, skrivit ett något förvirrat inlägg beträffande ordet "neger". Jag förstår egentligen inte vad hon vill ha sagt - vad som är själva poängen. I kommentatorsfältet har jag skrivit två längre kommentarer (många bra kommentarer överlag).

11 december 2009

Rån i Råneå. Rånman: "Inga kommentarer".


Missa inte nyheten om rånet i Råneå! Säkerhetsansvarig på banken? Rolf Rånman. Jenny Damberg på DN På stan ringde upp Rånman för att höra om han själv var medveten om ironin i den här soppan.

Rånarna jobbade ostört på Handelsbanken i Råneå.
Först en halvtimme efteråt nåddes polisen av larmet.
- Inga kommentarer, säger Handelsbankens säkerhetsansvarige Rolf Rånman.

10 december 2009

Baksidorna ger: Popkulturella höjdpunkter under 2000-talet!


BOK:



KONSERT (ARCADE FIRE, DEB SLUSSEN MARS 2005):




COVER (SERENA RYDER, RACING IN THE STREET):




TV:




FILM:





TIDSKRIFTSOMSLAG:





ALBUM:




CITAT:

"Dansgolvet är till för de som inte har råd att stå i baren"

/ Filip, en medelålders skåning med väl tilltagen kroppshydda uttalar sig i TV3:s geniala produktion: Du är vad du äter.

07 december 2009

Facebooks Farmville har fler användare än Twitter



Farhad Manjoo skriver i Slate:
Nearly a year ago—in the course of cajoling people into joining the ubiquitous social network—I marveled at Facebook's astonishing growth rate: The site had just signed up its 150 millionth member, and about 370,000 people were joining every day. "At this rate," I wrote, "Facebook will grow to nearly 300 million people by this time next year." I confess, though, that I didn't think it was possible for the site to keep growing at that rate. Every hot Web site begins to fade at some point, and back then, the tech world was enamored of an upstart that was gaining lots of attention from celebrities and the media—Twitter. Even Facebook seemed scared of the micro-blogging site. In June, it redesigned its user pages to display updates as quickly as Twitter does, a move that prompted a barrage of threats to quit.

Those threats were empty. And so, it seems, was any threat posed by Twitter. Facebook's growth rate has actually accelerated during the past year. In September, it announced that it had reached 300 million members, and this week, it passed 350 million. About 600,000 people around the world now sign up every day. Twitter hasn't released any recent usage numbers, but traffic to its site is flattening. Indeed, it's likely that Twitter has fewer members than the number of people who play the Facebook game FarmVille (69 million!).
Läs hela artikeln.

04 december 2009

"Fredrik Lindströms loge var fylld med slipsar."


Briljanta journalisten Johanna Koljonen har skrivit en helt fantastisk bakom kulisserna-liknande text om På spåret. Ovärderlig läsning för alla. Som har god smak.

Trevlig helg hörrni.

03 december 2009

Frånvaro

Jag har flyttat till en fantastisk liten etta på 37 finfina kvm i Midsommarkransen. Gott så. Men eftersom Kreti och Pleti på Com Hems kundtjänst inte lyckats ordna mitt internet blir det stiltje här på Baksidorna några dagar till. Och: när jag väl blir uppkopplad - förhoppningsvis i kväll - tänker jag nog ägna tiden åt att googla prylar som måste inhandlas och så där. Typ diskställ. Återkommer till helgen. Skriver troligen nåt om På spåret då, ni har väl inte missat att det är nypremiär i morgon?

30 november 2009

Årets tre snyggaste New York Magazine-omslag


Omslagsporr från New York Magazine - alla från 2009 samlade här. Baksidorna listar tre favoriter (!):

3.

Oktober

Don’t panic about H1N1’s return—or the dangers of taking a vaccine for it—unless it mutates. Then: Panic!







2.

Juni

Woody Allen and Larry David's new film, Whatever Works, is both a greeting and a farewell, a film that marks Allen's return to the city as well as a reminder that a certain kind of comedy has vanished (may it rest in peace).




1.

September

A tenet of the president’s campaign was that rationality would ultimately break down the divisions that separate us. But while there may not really be red or blue states, there are states of reason and states of emotion. And in American politics there is a war between those states as old as the country itself.

25 november 2009

Onsdagsläsning: Carla Bruni i Simpsons, sluta svina! och Schulman-mani


Carla Bruni, Frankrikes first lady, har fått ett skådis-gig. Kanske blev Bruni - som erkänner att hon inte har någon erfarenhet från teatern överhuvudtaget - inspirerad efter att ha sett sig själv karikeras i de senaste USA-sända Simpsons-avsnittet: The Devil wheres nada.

# Så har det "HÄNT"
igen. Media rapporterar om stressade grisar som vadar i avföring, som inte har halm att böka i och som äter på andra, döda grisar. ALLA är "chockade". Sanningen är givetvis att djurplågeri på svenska (jo) bondgårdar är mer regel än undantag. Så sent som i mars avslöjades det att svenska grisar skållas till döds varje dag på stora Scanägda slakterier. Jenny Tunedal skriver bäst om varför alla som är just "chockade" är naiva som femåringar alternativt idioter:
Återigen förfasar sig svensk media och politiker över att grisar behandlas illa i djurindustrin. Och den här gången kan vi inte bara muttra att danskarna nog alltid varit lite slappa och sadistiska i sin djurhållning, för nu är det faktiskt "våra egna" svenska bönder (till och med en som sökt fru) som låtit grisar leva under förfärliga förhållanden. Som vanligt möts avslöjandena av storögd bestörtning: "Oj, så hemskt" "Vi visste ju inte". Men om vi inte visste det här, vad exakt var det då vi visste? Hur många köttätare har någon aning om under vilka förhållanden djuren de tuggar i sig har levt och dött?

"Du vet väl inte om Kalle Karlsson är en hyvens grisbonde eller inte", som Karin Ahlborg skriver i dagens Aftonbladet. Hennes slutsats är att "konsumentmakt inte existerar när det gäller griskött".

Hon har rätt, men ändå fel. Det är lätt att ta den där makten. Ät inte grisarna.
# Jag ska sluta tjata snart men jag fattar inte hur den där Schulman-brorsan kan skriva så här underhållande om tubsockor, Marcus Birro och Twilight ("Vilken ljuvlig liten film! Otroligt vacker vampyrpöjk blir kär i bleksnygg flicka och kärleken är besvarad. Men det är svårt, de lever ju så olika liv. Och hur ska han motstå lusten att äta opp henne?"). Fattar helt enkelt inte. Nu läste jag igen. Fattar jag nu? Nope, fattar fortfarande inte.

Jag låg i sängen och tänkte på dig


För en herrans massa år var jag tillsammans med en tjej som bodde i London. Jag var olyckligt kär, det hade kanske inte blivit helt bekräftat ännu, att hon börjat tappa intresset alltså, men jag kände det i magen. Så en av de där oroliga kvällarna när jag inte kunde sova på grund av allt det här skrev jag en text. Nyligen hittade jag den där texten, läste och tyckte att den var väldigt fin faktiskt. Lite pubertal så där, men liksom ren. Jag vet inte om jag skulle kunna uttrycka mig på det här sättet i dag.

En ruggig lördagsnatt i mars kunde jag inte sova. Klockan hade för länge sedan passerat midnatt men sömnen vägrade infinna sig. Tankarna bråkade om plats i mitt huvud, jag kände mig alldeles tjock i skallen. Skulle behöva rensa ut en del och få lite klarhet, tänkte jag.
Vinden och regnet blåste in mot fönstret. Teven stod på och kastade ett blinkande blått ljus över rummet. Eurosport. Det var två stora män som med knutna nävar boxade på varandras huvuden. Blodet sprutade från den svarta killens spruckna ögonbryn, det såg ut att göra fruktansvärt ont. Från gatan utanför hördes skrik ifrån grannarna.

Jag låg i sängen och tänkte på dig.
Det skulle ju bli så bra det här. Vi skulle ha picknick när du kom tillbaka, jag skulle ge dig en present och krama dig och aldrig behöva känna att jag inte vågade för att du inte riktigt ville. Till midsommar skulle vi bada i en varm lagun vid en blå stuga, torka på bryggan inslingrade i varandra. Röka Winston under den ljusa natthimlen och tro att vi var odödliga, igen.

Fast just nu kändes alltihopa bara väldigt blankt och jag förbannade mig själv för att jag tänkte så här. Trots att allt faktiskt var alldeles ärligt.
Jag vet inte vad det var men just den här natten hade jag ett oerhört sug efter att retirera till din famn. Samtidigt kände jag mig bottenfrusen, oberörd. Av någon jävla anledning.

Jag bestämde mig för att strunta i min sömnlöshet ett ögonblick, tände en ciggarett och satte på en skiva. Kalla vindar fortsatte att svepa förbi med full kraft utanför fönstret.

Jag ville bort nu, London hade gett mersmak. Allt var så enkelt och förutsägbart här hemma. Trevligt, visst. Till och med riktigt, riktigt bra emellanåt. Men mestadels fyrkantigt.

Det är så lätt att bli trött på allt. Trött på alla jävla meningslösa idioter på jobbet. Trött på att man måste boka tvättid två veckor i förväg. Trött på att bo ute i en ödslig förort där det känns som om dimman alltid hänger mellan träden. Trött på mig själv när jag tänker onda tankar om mina arbetskamrater (idioterna). Kom igen nu Johan, ge dem en chans.

Jag drog ett djupt bloss och blåste ut röken i mörkret.

När jag fimpade och kisade ut i natten tänkte jag att det kanske ändå skulle gå bra. Att jag faktiskt skulle fixa det här. Även om saker och ting just det här året inte skulle gå precis som jag hade hoppats. Löser det sig så, fine. Annars, så vet jag att jag tar mig upp (om än på 8 eller 9). Så klart.
Jag tänkte också att jag kan väl för fan nån jävla gång sluta vara en sån patetisk lipsill och bara gå och lägga mig och vara lite glad, sommaren är snart här och du hade ju faktiskt sagt att du var kär i mig.

Så jag läste kortet du skrev till mig i London. Drack ett glas juice.
Och somnade sen till slut.

Dagen efter hade det slutat regna. Det blåste friskt och solen tittade fram mellan trasiga moln och mitt huvud kändes faktiskt inte lika tungt längre. Jag vädrade sömnen ur lägenheten innan jag gav mig av. På söder luktade det vår. Och på caféet där jag åt frukost saknade jag bara grädde i chokladen.
Och en kyss av dig.

23 november 2009

Alex Schulman sammanfattar 2009


Missa för guds skull inte Alex Schulmans år-2009-sammanfattnings-bloggNöjesguidens hemsida. Skapligt nya Schulman Show är ju för övrigt helt genialt också. Detta yttrade jag förresten på Twitter häromdagen varpå Nick Hermansson, chef för Aftonbladets webb-tv, ville veta varför jag tyckte det. Jag svarade:
Mixen: självironi, självgratulerande, det lite sunkiga formatet, samspelet Alex & Ann samt fungerande gäster = genialt.
Kika på programmet här. Gud så härligt att citera sig själv i sin egen blogg förresten, det måste jag göra till en vana.

21 november 2009

Lördag morgon


Klockan ringde klockan 07.00 denna jobblördag. Känns ofta jäkligt bra att gå upp tidigt på helgen har jag märkt, vilket blivit något av en vana denna höst. Till skillnad från tidiga vardagsmorgnar är man ju på helgen en av få som är uppe (nåja, åtminstone känns det så). Kaffet smakar extra gott, liksom.

Just i dag är det dessutom en sådan där klar och kall vintermorgon - blå himmel och en sol som gömmer sig bakom hustaken och sprider ett liksom vitt ljus. I bakgrunden står P1 på. Magnus Linton pratar om ungefär samma viktiga saker som han pratade om när jag intervjuade honom tidigare i år (bläddra fram till sidan 19).

Arbetar med en tidning är vad jag gör förresten. Någon slags mix av kommersiell och redaktionell produkt. Mat på bordet och så vidare.

Trevlig helg.

18 november 2009

Must be a joke




Videon till Bob Dylans "Must be santa" från hans bisarra (om än stundtals behagliga) julskiva Christmas in the heart, är kanske det sjukaste jag sett i år. Åtminstone det märkligaste. I och för sig så är det ju liksom alltid så här han har fungerat, denna irrationalitetens mästare. Men alltså, klicka på länken, gör det.

17 november 2009

Quizfebern har drabbat Stockholm


Text: Johan Kellman Larsson

Anrika skivbutiken Pet Sounds har i tre decennier krängt album till musiktörstande Stockholmare. De senaste åren har Pet Sounds utvecklat verksamheten betänkligt – exempelvis arrangerar man en gång i månaden ett oerhört populärt musikquiz. City letade sig till en svettig källarlokal på Södermalm, studerade musiknörderi på hög nivå och ställde sig frågan: Varför?

"Den röda tråden måste vara Minneapolis", viskar en ung, blond tjej i jeansskjorta ivrigt. Hennes lagkamrater ser ut som frågetecken. "Prince", fortsätter hon, "Prince är från Minneapolis!"

Klockan är åtta och musikquizet i den lilla källaren på Pet Sounds Bar på Skånegatan har precis dragit igång. I just det här momentet av tävlingen gäller det för lagen att hitta den röda tråden bland fyra mer eller mindre kända låtar som spelas upp. Lokalen är överfull och fuktig av svett, det är ingen extravagant tillställning i den meningen. De åtråvärda sittplatserna är sedan länge upptagna och omkring 50 personer kommer under de närmaste fyra timmarna stå upp och trängas på en mycket liten golvyta.

De som deltar i Pet Sounds prestigefyllda musikquiz den här kvällen är gamla gubbar, unga tjejer, djupt koncentrerade musikjournalister och högljudda rockers – kort sagt: alla sorter. De står i grupper om fyra och fyra, dricker öl, gestikulerar och fyller frenetiskt i frågeformulären som de blivit tilldelade.

Vad som förenar dem är naturligtvis ett ovanligt stort musikintresse. De flesta tycks exempelvis känna till att det är Gary Portnoy som skrivit signaturmelodin till den amerikanska kultserien Cheers. Fruktansvärt onödig kunskap men uppenbarligen väldigt roligt att skylta med.

Frågan är då – givetvis – varför? Inte för att det här är någon ny företeelse, men de senaste åren har någonting hänt: musiktävlandet har flyttat ut från förfesten och blivit en gravallvarlig offentlig sport. Varje vecka anordnar pubar överallt runt om i Stockholm musikquiz: det är hårdrocksquiz, queerquiz och hip hop-quiz. Det finns till och med ett särskilt quiz för Depeche Mode-fantaster.

Programledaren för SVT:s Musikbyrån, Magnus Broni, är den här kvällen med och anordnar quizet på Pet Sounds Bar. Det är paus i tävlingen och han ser lite stressad ut där han står, gömd bakom en skivspelare. Magnus Broni tror att musikquiz-boomen eventuellt kan ha något att göra med att skivbutiken, anno 2009, inte längre är en naturlig samlingsplats för musiknördar.

– Musikquizet har alldeles säkert blivit ett substitut för skivsamlandet i någon mening, nu när nedladdningen tagit över. Samtidigt tror jag bara att väldigt många kommit på att det här är jäkligt kul.

En så kallad “introtävling” avslutar kvällen på Pet Sounds Bar, lagen har tio sekunder på sig att lista ut vilken låt som efterfrågas. De som suttit på golvet i några timmar ställer sig nu upp och sträcker ut ömmande leder. Ett av lagen verkar inte ha någon bra kväll alls: de river sitt hår och stönar "Åhhh" i kör, när de inte lyckas knäcka introt till Joni Mitchells River. Om en månad har de möjlighet att ta revansch. Och kommer de i riktigt god tid kanske de lyckas roffa åt sig ordentliga sittplatser.

Artikeln publicerades i Stockholm City torsdagen den 12 november.

16 november 2009

Är Milhouse gay?


Quentin Tarantino menade i en intervju en gång att Top Gun egentligen är en berättelse om en ung mans kamp med sin homosexualitet. Och det är inte direkt ovanligt att popkulturellt bevandrade intresserar sig för fiktiva karaktärers sexuella läggning.

Senast i raden av den här typen av gissnigslekar är att Milhouse, från den omåttligt framgångsrika tv-serien The Simpsons, är gay. Detta är ju egentligen ingen ny teori men nu har det visst framkommit bevis.

På en tillställning förra veckan uppges Matt Groening, skaparen av Simpsons, ha signerat en propaganda-affisch för homosexuellas rätt att ingå äktenskap med orden:
"Your fan, Matt Groening, Creator of Milhouse."
De som kan serien vet ju dock att Milhouse genomgående i serien är hopplöst förälskad i Lisa. Uppslagsverket Wikisimpsons slutsats?
"[Milhouse is] being hinted at being bisexual."
Tåls att tänka på detta. Länge och väl till och med (om det är så att man har oerhört lite andra vettiga saker för sig, alltså).

*****

Att tacka nej till en lönecheck på 9000 dollar - om dagen - för att man inte vill "ha dålig smak i munnen" är fan integritet.

Det finns mycket att lära för dig här, Pernilla Wahlgren.

12 november 2009

Den här önskar jag mig i julklapp (är det i någon mening skevt att önska sig julklappar när man är 27 år gammal?)


Esquire och FRAMTIDEN


Utmärkta bloggen SID - om Pressbyråns tidningar - skriver i dag om tidningsinnovationen Augmented Reality ("förstärkt verklighet", ungefär). Esquire har jobbat mycket med den här tekniken i senaste numret.

Rent tekniskt handlar det om att du laddar ner ett program till din dator som läser av ett mönster på tidningens omslag. Rent faktiskt handlar det givetvis om ökad interaktivitet mellan produkt och läsare.

Se hur det fungerar nedan, känns väldigt framtiden, eller hur?



*****

Det bästa jag läst den här veckan, alla kategorier. Jävligt smart och underhållande - samtidigt. Gud, om skrivfolk lyckades kombinera dessa två ansatser lite oftare.

10 november 2009

POP läggs ut på nätet och tidningen Journalisten blottar fördom?


Någon musiknörd som har väldigt lite att göra har börjat lägga ut gamla nummer av den legendariska tidskriften POP på nätet. Det tackar vi för. Läs Terry Ericssons Broder Daniel-porträtt, Kjell Häglunds intervju med Brainpool eller Fredrik Strages Jeff Mills-artikel som inleds så här:
EN MAN SITTER på ett kafé. En radio står på i bakgrunden. Plötsligt avbryts musiken och en röst berättar att en meteor kommer att kollidera med jorden om exakt en timme. Planeten kommer att utplånas.
Personen är precis som tidningen Journalisten påpekar anonym. Frågan är bara hur de kan veta att det är en man? Ingen vild gissning att det är ett utslag av att POP var en tidning av män, för män samt fördomen att endast män är musikintresserade "på riktigt". Mot bakgrund av detta måste det - givetvis (?) - vara en man som tagit sig an detta upphovsrättsligt tveksamma projekt.

UPPDATERAT: En uppmärksam läsare, Marius, skriver i en kommentar:
Jag håller helt med egentligen. Allt för ofta antar många i dagligt tal och i dagligt skrivande att en anonym person osv är en man. (Oavsett om hen skriver om tidningen POP eller nåt helt annat.)
I just det här fallet kan vi nog förlåta Journalistens reporter:
"Som ung indiekille började jag läsa tidningen för att den hette just pop ..."
http://popviminns.wordpress.com/about
Rätt ska vara rätt.

09 november 2009

Om Wikipedia: "A set of Lego pieces"


Evgeny Morozov skriver om varför Wikipedia fungerar i Boston Review:
Can you trust Wikipedia? Most of us have stopped asking and simply bookmarked it. That makes sense when you consider the alternatives: you can explore the first dozen or so Google search results, or you can go straight to the occasionally erroneous Wikipedia entry, typically culled from the very same search results. If you are looking for fast, up-to-date information, it is Wikipedia or Google (not Wikipedia or Britannica), and Wikipedia wins on speed.

Wikipedia still has its critics, skeptics who doubt its merits as a reference source. But even they cannot deny the tremendous social innovation unleashed by Wikipedia-the-project. Every professional conference—on topics ranging from entrepreneurship to journalism to philanthropy—now includes the mandatory, impassioned plea for the industry to adopt The Wikipedia Model, as if it were a set of Lego pieces that could be ordered from eBay and assembled in a newsroom or on the trading floor.

The enthusiasm may not always be well-informed, but it is understandable. From the start, Wikipedia was an improbable outcome. According to a popular techie quip, it works in practice, but not in theory. Think about it: a bunch of strangers—and not the world’s most sociable strangers—leveraged the power of the Internet to create a highly functioning, über-productive community that voluntarily creates usable (and frequently used) knowledge for others. How much money would you have been prepared to bet against that result a decade ago?
Läs hela artikeln.

07 november 2009

Veckans tweet


@ Sarah Silverman: All I want in life is to have had good friendships & to have gotten my face on money. The simple things [11/4]


*****

Hjärta & smärta-film att se fram emot: Bright Star. Premiär på juldagen.

04 november 2009

Lysande utsikter



Den italienske arkitekten och konstnären Matteo Pericoli bestämde sig för några år sedan för att börja måla av kända New York-baserade personers fönsterutsikter. Idén till projektet fick Pericoli när han skulle flytta från Upper West Side där han bott i många år och plötsligt slogs av att han skulle sakna komma att sakna sin gamla utsikt. Så vad gjorde han? Givetvis målade han helt enkelt av utsikten från vardagsrumsfönstret, skapade en tavla och tog på så sätt med sig den till det nya boendet.

Efter det började han samtala med diverse folk om vad de hade för förhållande till sina utsikter.

Den smått legendariske författaren och journalisten Tom Wolfe - vars fönsterutsikt ni ser ovan - svarade så här:
A real estate agent had shown my wife and me thirty-four apartments before we finally took the one you’re looking out of right now. When we had reached twenty-nine she said to me, ‘Do you realize that every time I show you an apartment, you never look at it? You rush straight to the window to assess the view.’ To this day, I haven’t really seen this apartment, only what’s outside of it.
Speakeasy berättar mer om Pericolis konstprojekt här.

Henrik (S)chyffert


Jag värmer upp inför morgondagens Killing på Dramaten med Henrik Schyfferts lilla stand up från helgens Socialdemokratiska kongress.

Det är, precis som Rodeos Johan Wirfält påpekar, stundtals fullkomligt lysande. Och det är väl just i de här mainstream-sammanhangen som Schyffert trivs bäst. Eller ja, det återstår väl att se då.

03 november 2009

Public option: Jon Stewart mosar Bill Kristol




Minns ni en tid då det talades om att sjukvårdsdebatten var slutet för Obama och början på repulibkanernas pånyttfödelse? Vet ni vad? Nu stöds public option - även om den inte ser ut exakt så som Obama hade önskat initialt - av en majoritet av det amerikanska folket. Washington Post ställer frågan: What brought the public option back to life?

02 november 2009

Puh.


Den här veckan gör jag bland annat följande: skriver klart mitt reportage om Pet Sounds musikquiz för Stockholm City, beger mig till Radiohuset och kikar på inspelningen av utmärkta På minuten, börjar skissa på en massiv artikel om Gucci för modemagasinet Bubbleroom, flyttstädar min lägenhet, förbereder en kort presentation om varför tidningsläsandet ökar (tillfälligt..), går på Killing på Dramaten samt får besök av min kära mamma.

Det jag försöker säga är att jag inte har någon tid över. Högst troligt minimal aktivitet här, alltså, under veckan (till er stora besvikelse). Tjena, hej.

*****

Hahaha.

31 oktober 2009

Månadens tweet


@Anton Abele: Är på besök i Tensta. Fantastiskt att se hur kultur- och framförallt sportandan florerar bland ungdomarna här i Tensta Centrum.

28 oktober 2009

Drawn from memory


Stephen Wiltshire är en brittisk konstnär med autism. När han var på besök i New York nyligen tog han en 20 minuter lång helikoptertur ovan staden. Sedan bestämde han sig för att rita av den direkt ur minnet - på en sex meter lång duk.

26 oktober 2009

HEJ KONSUMENT


Jag får en del klagomål på att Baksidorna är för opersonlig. Så, jag gör som Margret på Nöjesguiden och kör en DN På Stan-utfrågning med mig själv. Enjoy, kids.

HEJ KONSUMENT: JOHAN KELLMAN LARSSON

Bästa promenad: Hagaparken.

Favoritgata:
Katarina Bangata.

Äter lyxmiddag på:
På min kompis Jonas balkong i Hägersten, alternativt på terassen till min pappas sommarstuga på landet utanför Östersund.

Bästa mikromaten: Findus fiskgratäng (med dill och räkor).

Favoritförort:
Aspudden. Och den första december flyttar jag dit!

Fikar gärna på:
Louie Louie.

Bästa bar: Nada är ganska trevligt. Hänger rätt sällan i barer. Barhäng hemma är bättre.

Bästa drink:
Rom och Cola.

Bästa brunchen: Jag tror egentligen inte att folk äter brunch, de gillar bara att säga det. Det ligger så rätt i munnen. "En brunch kanske?" "Ja, gud så trevligt med brunch". Folk som gör ett verb av ordet får mig att spy: "Ska vi gå och bruncha?" Burr.

Bästa kaffet: Cocovaja, bästa bryggkaffet jag druckit i mitt liv.

Här bjuder jag på middag: Blå Porten.

Senaste Stockholmsupptäckt: En ljummen i Gräset kanske. Och Ritornos fantastiska mozzarella-mackor.

Senaste teaterföreställning: Det var alldeles för länge sedan, men den femte november blir det Killing på Dramaten.

En bra gå bort-present: Olivolja på lösvikt. Enkelt men ambitiöst, liksom. Det eller vin.

Favoritlyxartikel: iPod.

Läser just nu: Senaste Bon, senaste Filter och Johnny Cash självbiografi.

Läser helst: Nöjesguiden, New York Magazine, Stockholm City, Filter, Bon, Aftonbladets Kulturblogg och allt som Martin Gelin häver ur sig.

Favoritråvara:
Rabarber?

Favoritskor: Mina boots-liknande från Gram är sjukt snygga. Ska investera i mitt andra par snart.

Favoritmärke: April 77 eller allt som finns på Grandpa.

Favoritfärg:
Svart.

Klädkonto per månad:
Mycket tunt, dessvärre.

Dricksprocent: När det kommer till dricks är jag en snål jävel.

Mest överskattade affär:
Carlings.

Sämsta köp: Ett par skor som jag använt en gång. Jag ser ut som en cowboy i dem.

Det dyraste jag har köpt:
Dator.

Favoritprodukt på Systemet:
Negrita.

Motionerar: Ja. Badminton, löpning.

Favoritprodukt på Apoteket: Vem fan har favoritprodukter på apoteket? "Åh, tops".

Lyssnar på: Just nu uteslutande på Neil Youngs Live at Massey Hall (1971).

Senast gnolade:
Long journey through the past.

Senaste fyndet: Fin skjorta från Cheap Monday!

I dvd:n/datorn: Curb your enthusiasm.

Användbar pryl: Digitalkamera. Synd att min är trasig för tillfället.

Mode jag aldrig vill se igen: Alltså Mods-frillorna är ju inte attraktiva.

Bästa huvudbonaden: Ogillar, på det hela taget. Fryser sällan om huvudet.

Favoritaccessoar: En kronisk sådan: min tatuering.

Bästa transportmedel: Spårvagnen är ganska trevlig tycker jag.

Återvinner: Lite. För lite.

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Ja, vad gör man? Läser. Stirrar på alla lagomt mycket och funderar på vad just de är för en typ, kanske.

Måndagsläsning: Thörnblad och Olsson bråkar, WNYC och Stockholm City


# Det fullkomligt bisarra och hysteriskt underhållande bråket mellan höjdhopparen Linus Thörnblad och Expressens Mats Olsson rasar vidare. Lägesrapport och resumé hos Resumé.

# Den New York-baserade public radio-stationen WNYC är riktigt bra. De tar sig an det mesta; allt från ämnen som "We all laugh. But why?" till "Deception - we look at lies liars and lie catchers and ask: can you lead a life without deception?"

# Wall Street Journals
nya popkulturblogg, Speakeasy, är läsvärd. Den gångna veckan intervjuade de till exempel geniala Alec Ounsworth från lika geniala bandet Clap Your Hands Say Yeah. Han släpper en soloskiva nu, tydligen.



# RT @JohnMayer: Why are we calling him Balloon Boy if he wasn’t in the balloon at all? Isn’t he just Attic Boy? (10/19)

# Jag tycker att det är märkligt att Stockholm City inte har fått mer credit sedan nystarten. Visserligen är jag partisk eftersom det är en av mina uppdragsgivare (jag gör min praktik där i vår också) men hur som haver är det ju sanslöst bra och mycket kultur- och nöjesjournalistik som stockholmarna bjuds på, GRATIS, varje måndag och torsdag.

Bra: Det rör sig om magasinsjournalistik med höga ambitioner, flera redaktörer och och skribenter på tidningen har stor erfarenhet av featurejournalistik. Innehållet har karaktär och det är tydligt att skribenterna har krav på sig att tänka nytt - intervjun med Filip & Fredrik för någon vecka sedan är ett bra exempel ("det här skiljer sig från alla andra nonsensintervjuer som vi gör", tillstod de då till och med själva.) Intervjun med Peter Jöback i dag är ett annat exempel på hur man kan göra något bra, liksom, fräscht, av något sjukligt söndertjatat.

Mycket:
10-12 sidor av kultur och nöje varje måndag och torsdag som sagt. Det finns ju faktiskt inget annat medie i Stockholm som kan tävla med den mängden popkultur.

# Duktiga komikern Soran Ismail säger en massa kloka självklarheter om Sverigedemokraterna (nedan). Sjävklart spelar det ingen roll att det är just självklarheter eftersom det är så jäkla viktigt att det sägs och att alla de som inte förstår att är just SJÄLVKLARHETER - alltså i meningen att det att det verkligen ligger till på det här sättet - vaknar upp. Nu, innan det är för sent.

22 oktober 2009

"Many of you feel bad for this lamp"




Adam Speigel a.k.a Spike Jonze har regisserat några av mina absoluta favorit-musikvideor. Exempelvis: Weezers Buddy Holly, Beastie Boys Sabotage , Daft Punks Da Funk och kanske framförallt Fatboy Slims Praise you .

Spike Jonze producerar emellanåt även reklamfilmer. Nu har han gjort en rätt briljant sådan åt Ikea - se ovan. "That's beacuse your crazy!"

21 oktober 2009

Marge Simpson som omslagsflicka



Det amerikanska kultmagasinet för män: Playboy, går - lyckligtvis - oerhört dåligt för tillfället. Både annonsörer och publik flyr Hugh Hefners skötebarn. Inte ens innovativa omslag som det ovan tycks fungera.

Aningen bättre att objektifiera en seriefigur än en verklig människa, kan möjligen tyckas. Lär dock inte bli någon trend. För övrigt ställer jag mig frågan: vad tycker Homer om saken?

20 oktober 2009

Johnny & Joe sjunger Bob




1979, när Bob Marley var döende i cancer, skrev han Redemption Song. 20 år senare tog en annan legendar, nämligen Johnny Cash, sig an låten. Han plockade med sig Joe Strummer till studion och resultatet blev rätt så magiskt.

19 oktober 2009

Landet brunsås



Det här kan ju faktiskt bli riktigt, riktigt bra. Karin af Klintberg (bland annat producent för Världens modernaste land och Kobra), och Schyffert i samma SVT-produktion, liksom! Gud.

Everything your demagoguery needs




Kommentarer överflödiga (från MG).

Hörde förresten att Vita huset utsett TV-kanalen Fox till sin främsta politiska motståndare. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. "Fox News agerar som på beställning från de konservativa", kommenterade Obamas kommunikationschef Anita Dunn.

Förefaller rätt frustrerat tycker jag, risken är väl överhängande att Obama bara skjuter sig själv i foten med den här typen av utspel. Högst troligt vettigare att hantera sina motståndare med sakliga argument än att bara anklaga dem för att bedriva smutsiga kampanjer och avfärda dem som lögnare.

Apropå "ta debatten eller inte"-debatten, så tycker jag nog att ledaren i DN träffar huvudet på spiken i morse när man för Sverigedemokraterna på tal:
Det är [...] lätt att förstå Mona Sahlin som i Ekots lördagsintervju förklarade att hon skulle lämna en demonstration hon hade tänkt delta i om Jimmie Åkesson plötsligt dök upp. Hon vill inte ha något att göra med det som han representerar.

Problemet med den hållningen är att den i många väljares ögon är oschyst. På en fråga från Expressen/Demoskop (16/10) om SD är ett främlingsfientligt parti svarade 83 procent ja. Men samtidigt ansåg 38 procent att det är rätt av andra partier att samarbeta med SD om partiet kommer in i riksdagen [...]

Att hellre avstå från att demonstrera för det man tror på än ta risken att hamna på samma bild som Jimmie Åkesson kan uppfattas som ett brott mot vanliga mänskliga umgängesregler. I stället för en debatt om Sverigedemokraternas världsbild får vi då ett fokus på frågor om politisk etikett och respekt för väljarna.

Det passar Sverigedemokraterna perfekt.
Jag har länge varit tveksamt inställd i den här debatten. Ett problem för de som menar att man inte bör ta debatten med SD är att knappt 5 procent av svenska folket i gårdagens väljarbarometer från Sifo menar att de, om det vore val i dag, skulle lägga sin röst på Åkesson.

Sahlin, Ohly och co framstår i ljuset av den siffran inte längre varken som goda strateger eller principfasta demokrater - utan bara som fega.

16 oktober 2009

Van Morrison och Nicolai Dunger


Från det att jag var två äpplen hög till att jag flyttade hemifrån när jag var 20 år, var det musik skapad av - i princip - en och samma artist som strömmade ur min pappas högtalare, nämligen: Van Morrison. Ofrivilligt så har jag liksom vuxit upp tillsammans med denna mytomspunna, egendomliga, musikaliskt svårplacerade Belfast Cowboy.

Först i slutet av min tonårsperiod lärde mig uppskatta honom. Innan dess hade jag en, (i tur och ordning) grunge-period (Nirvana, Soundgarden) en Hip Hop-period (Latin Kings, Petter) och en punk-period (50 spänn-skivorna, Millencollin, Hi-Standard, No FX).

Into the music
var förmodligen det första Morrison-albumet som jag verkligen fastnade för. And The Healing Has Begun har jag väl lyssnat på, uppskattningsvis, 12000 gånger. Avalon Sunset har jag också tydliga minnen av att jag någon sommar, jag var kanske 17, lyssnade på när min pappa inte var hemma. Jag ville ju så klart inte erkänna att jag givit upp och till sist ändå fallit för den där gamla gubben som jag avfärdat under alla år av skatepunk-lyssnande ("det här är riktig musik det pappa").

Nicolai Dunger är ju som bekant den svenska artist som brukar utnämnas till "Sveriges svar på Van Morrison". Den typen av jämförelser brukar ju i regel vara rätt krystade och uppenbart sökta men i det här fallet tycker jag nog att det stämmer ganska bra. Rent musikaliskt finns det onekligen många gemensamma referenspunkter. Lyssna till exempel på Dungers senaste album Play. Det finns ett lekfullt anslag och ett driv som går att koppla till många av de låtar som Van Morrison frammanade på 1970-talet (på Moondance exempelvis).

När jag intervjuade Nicolai Dunger nyligen, för Nyheter24:s räkning, talade vi lite om allt det här. Det mesta av det Morrison-relaterade snacket var jag dock tvungen att klippa bort eftersom det blev lite för internt, så att säga.

Det var ett himla trevligt samtal i alla händelser. En fin man, sprungen ur en väldigt fin, och med svenska öron rätt unik, musikalisk tradition.

13 oktober 2009

Konsten att koka soppa på en högst osannolik, ej tillfrågad, förbundskapten


Åsa Linderborg argumenterar på Aftonbladets dräpande Kulturblogg för att Pia Sundhage bör bli svenska herrlandslagets nästa förbundskapten. Det är en spännande tanke. Framförallt är den motiverad.
Sundhage var vice förbundskapten för Kinas damlandslag under VM 2007 och att hon i OS 2008 tog USA:s damlandslag till seger, en prestation som borde fått svenskarna att svälla av stolthet på samma sätt som vi gjorde när Svennis ännu kunde triumfera – vilket är väldigt länge sen.
Sedan fick Tobias Hysén frågan hur han skulle reagera om Pia blev ny förbundskapten:

– Det är så klart att man skulle gå in i det med viss skepsis och tycka att det vore lite konstigt.

Är det verkligen "så klart" det, Tobias? Jag kan absolut köpa motargument men jag fattar inte vaför det är "så klart att man skulle gå in i det med viss skepsis". Om ni också tycker det är "så klart" bör ni läsa Anja Gatu som reder ut varför det absolut INTE är "så klart".

Lagrell har dock vett nog att inte stänga några dörrar. "Pia är en utmärkt kraft" säger han till Nyheter24 idag. Mest troligt är väl att Sundhage aldrig kommer att tillfrågas överhuvudtaget.

Anders Svensson tycker däremot att det är helt rimligt att...Henrik Larsson tar över.

Tillåt mig att asgarva.

UPPDATERAT: Anders Svenssons utspel var en mediekupp. Jag tar raskt tillbaka mitt asgarv.

UPPDATERAT #2: Anders Svensson: "Det var INTE ett skämt". *ASGARVAR*

12 oktober 2009

Nobelpriset i kemi till Obama - för hans exceptionella utstrålning!

Precis som Gina Lindberg påpekade i en krönika i P1 i morse så haglar sarkasmerna i amerikanska medier just nu angående det faktum att Obama tilldelats Nobels fredspris. Tidigare i år uppmärksammade jag amerikanska komikers svårigheter att driva med Obama här på Baksidorna. Många av komikerna började, i brist på faktiska skämt om den nya presidenten, då i stället ironisera över att Obama var felfri, däribland David Letterman: "Obama is cogent, eloquent, and in complete command of the issues" varpå han suckade: "What the hell am I supposed to do with that?"

Nu är det dock annat ljud i skällan. Föutom förutsägbara politiska attacker mot Obama från exempelvis Limbaugh - som sade till Newsweek apropå fredspriset att "The Nobel gang just sucide-bombed themselves" - så tycks alltså den politiska satiren nu fått ett uppsving. Åtminstone har det verkat så under helgen:

"Obama har vunnit ännu ett Nobelpris - i kemi! Bara för att han har sådan exceptionell utstrålning" eller "Obama har tydligen lovat att komma till prisutdelningen, om han inte är för upptagen med krigen förstås" har varit två återkommande skämt "over there" i lite olika tappning.

Saturday Night Live
skämtade i stället om att Obama helt enkelt får priset eftersom han...inte är George Bush.



I det här fallet mer träffande än roligt, kanske.

Martin Gelin skrev förresten i februari 2008 (då den politiska satiren i USA var på topp) en lysande artikel om den framgångsrika skämttidningen The Onion för SvD. En text som jag av olika anledningar ofta återkommer till. Ni hittar den här.

08 oktober 2009

Drömmar på Kvarnholmen


Text: Johan Kellman Larsson

11 000 sökte, 11 är kvar. Nu börjar TV 4:s artistmaskin Idol 2009 på allvar – i morgon är det dags för höstens första veckofinal. City åkte ut till Kvarnholmen i Nacka för att under en av kvalfinalerna ta en närmare titt på Anders Bagges svettiga flint. Och prata med fans som gör vad som helst för sina idoler.

Det är en av de första riktigt kalla höstkvällarna på den lilla halvön Kvarnholmen. På en enorm scen inuti Skandinaviens största tv-studio, som utifrån ser ut som en nedgången tennishall, står Peter Jihde och bläddrar i ett manus.

– Det känns lite nervöst faktiskt, säger programledaren samtidigt som han knäpper sin figursydda mörkblå kavaj. Om ungefär en timme ska han dra igång den första direktsända kvalfinalen av Idol 2009.

Under de inledande veckorna har Idol-juryn med hjälp av verbala käftsmällar som "sjung inte för då dör blommorna" gallrat bland knappt 11 000 deltagare. En rekordstor siffra för svenska Idol. Även tv-publiken har varit större än någonsin, det andra avsnittet sågs av 1,3 miljoner tittare.

I kväll är det idolerna Eddie, Jon, Nicklas, Calle och Andréas som ska uppträda. Hundratals förväntansfulla Idol-fans, i huvudsak tjejer i tidiga tonåren, väller in i studion när ett par ordningsvakter slår upp dörrarna. "Ta det lugnt, det finns plats åt alla", hojtar någon ur personalen och manar till lugn. Vissa av fansen har köat i timmar i snålblåsten.

Minuterna innan direktsändning släcks neonlamporna ned och tv-studion förvandlas till något som påminner om en nattklubb. Öronbedövande discomusik pumpar igång publiken. Andreas Carlsson och Laila Bagge hoppar upp och ner i sina jurystolar. Sekunder kvar. Publiken har fått order om att samla sig, men ett gäng tjejer längst fram kan inte hålla sig för skratt när den tredje jurymedlemmen Anders Bagge gör en rolig grimas samtidigt som han får sin svettiga flint putsad av en sminkör. Tystnad. Idol-signaturen rullar igång och publiken exploderar.

Efter det går allt i ett rasande tempo. Andréas gör en ansträngd version av Erik Hassles "Hurtful". Nicklas är nära att tappa texten. Båda två får sval kritik av juryn, men de håller masken enligt konstens alla regler: "Okej, jag ska jobba på det. Tack, tack så mycket."

Efter samtliga framträdanden och en lång väntan står det klart att idolerna Calle och Jon har röstats vidare. Drömmar om kändisskap och skivkontrakt glimmar i deras ögon – de skriker ut sin glädje på scenen framför smattrande fotoblixtar och exalterade fans. De tjejer som med svart spritpenna klottrat "Eddie" eller "Nicklas" i ansiktet ser däremot ganska nedslagna ut.

Efteråt står Calle och Jon mellan dreglande journalister och en klunga särskilt upphetsade beundrare. De verkar självsäkra efter kvällens framgångar. Men i Idol kastas som bekant deltagarna mellan hopp och förtvivlan – mycket snart kan äventyret vara slut. I morgondagens veckofinal vilar deras öden återigen i tv-tittarnas händer.

Artikeln publicerades i Stockholm City torsdagen den 8 oktober (finns inte att tillgå på nätet varför jag fläker ut den här).

UPPDATERAT: Fick ett mejl från min redaktör på City, ett samtal från min käre far och...City finns ju visst på webben! www.city.se, närmare bestämt. Där går det att bläddra i tidningen, liksom direkt. Mycket behändigt. Trevlig helg nu, kids.

*****


Goda nyheter för min uppdragsgivare Nöjesguiden. Sveriges största och ledande nöjestidning har under sommaren (1 maj till 31 augusti) fått 14,5% fler läsare. Nu: 160 000!

06 oktober 2009

En anka kommenterar en annan



Från Aftonbladets nystartade och viktiga kulturblogg. Martin Aagård, Åsa Linderborg med flera skriver skarpt. Även där.

05 oktober 2009

Riktigt, riktigt pinsamt Göran


Kristdemokraternas partledare Göran Hägglund gjorde ett förvirrat, desperat och mycket olustigt utspel på DN Debatt härförleden. Sveriges radikala elit - enligt Hägglund "konstnärer" (ja, precis, inom situationstecken), kulturvänstern (vilka Hägglund egentligen syftar på här är oklart, några exempel ger han inte) samt Lunds universitet (eftersom de envisas med att ta genusperspektivet på allvar) - föraktar helt enkelt "vanliga människor", var huvudtesen. De vanliga människorna, menar Hägglund, är knappast intresserade av det här tramset som "eliten" och "överheten" (alltså: "konstnärer", kulturvänstern, Lunds universitet och andra) pysslar med.

Bob Hansson svarade Göran Hägglund i SvD några dagar senare:
Du spär på idén att det finns vanliga människor, och därmed ovanliga. Du spär vidare på fördomen att de ovanliga föraktar de vanliga, vilket får de vanliga att i sin tur förakta de ovanliga. Det där spelet vi är så fullt upptagna med under skoltiden, men sen i vanliga fall oftast växer ifrån.
Fler infall av den här typen från den gode Hägglund och hans reaktionära parti och vi går en obehaglig svensk politisk vår till mötes; även rasisterna på den yttersta högerkanten kommer även de givetvis vilja bidra till ett eländigt och grovt opportunistiskt debattklimat när det börjar närma sig val.

I SVT:s Debatt ställde Göran nyligen upp för att diskutera sitt lilla inlägg. Men han fick mest försvara sig. Och det blev emellanåt riktigt pinsamt. I klippet nedan tappar socialministern uppenbarligen balansen. "Om du inte vill ha ett svar så skiter vi i det", säger han vid ett tillfälle och på den direkta frågan "Kan du ge några exempel på konstverk som trycker ned medelsvensson?" blir svaret: "Om vi tittar på...på...ehh...på...bokflöden och så vidare [...]".

Bokflöden. Och så vidare. Jajamen.

03 oktober 2009

Broder Daniel Forever


Ni missade väl inte Broder Daniel-dokumentärenSVT i går kväll? Åtminstone andra hälften var helt briljant. Det var öppenhjärtligt, intimt och skildrat på ett liksom ärligt sätt. Precis så som den här typen av dokumentärer ska vara. Henrik Berggren leverade desstom ett antal sanningar - sådana där som man skulle kunna brodera och sätta ovanför ytterdörren, ni vet. Om man kunde brodera.

Den där måttfullheten och halvmesyren, den får mig att känna mig så fruktansvärt instängd. Det är outhärdligt för mig. Man undrar varför alla band är så likriktade, hur det går till egentligen. Men så är det, de är ju det i alla fall. Och det beror ju på att de inte drar det till sin spets, att dra det till sin spets är inte deras främsta princip liksom. I stället blandar de lite av sina förebilder bara. Oftast är det bara en förebild. Och då blir det inte så mycket att blanda av.

01 oktober 2009

"If you don't buy this magazine, Dick Cheney will shoot you in the face".



Den amerikanska design-sajten Webdesigner Depot har listat historiens mest kontroversiella magasinomslag.

Ovan, min favorit. Det geniala omslaget kom till efter att dåvarande vice-presidenten Dick Cheney i samband med en jaktolycka, av någon högst oklar anledning, råkade skjuta en kollega i ansiktet.

29 september 2009

"Du har inte betalat tv-licensen"


Det ringde på dörren precis. När jag öppnade stod där en bister kvinna i röd täckjacka. Hon sträckte fram sitt ID-kort, tittade mig djupt i ögonen och sa med allvarlig stämma: "Du har inte betalt tv-licensen." Jag tog ett djupt andetag medan pengarelaterad ångest forsade genom skallen som ett vattenfall, varpå jag häver ur mig: "Nej, det kanske vore på sin plats att börja hosta upp."

Just nu sitter jag här med en underlig känsla av att ha blivit, liksom, lurad. En liten figur på ena axeln som säger, eller snarare vrålar: "WHYYY!???", och en annan liten figur på den andra axeln som säger (med vuxen stämma): "Men herregud, du har ju tillägnat dig gratis public service under alla dessa år, man ska göra rätt för sig och dessutom är du ju inte så jävla fattig numera".

Hur har ni gjort med tv-licensen?

28 september 2009

Richard Hawley


Ricard Hawley är från Sheffield och skriver fantastiska låtar som handlar om Sheffield. Dessutom låter han precis som att han kommer från just Sheffield. Ni vet: en mellanstor brittisk industristad där det regnar dagligen åtta månader om året. En stad som det är väldigt lätt att drömma sig bort ifrån men som man alltid ändå återvänder till. I varje fall verkar det vara så för Richard Hawley. Missa inte den fina artikeln med honom i det senaste numret av Sonic . Nedan, singeln från nya skivan Truelove's Gutter.



*****

Och apropå färsk och fin musik så såg jag Girls från San Francisco uppträda på Debaser Medis i lördags - sinnessjukt bra. Bästa konserten jag sett sedan, tja, Arcade Fire på andra Stockhomsdebaser för typ fyra år sedan. Girls har givetvis en Myspace-sida. Ni gör nog bäst i att klicka er in där.

24 september 2009

Anti-whateveryoufuckinggot

Jag undrar lite varför det här Mattias Alkberg-citatet, i bästa numret av Sonic på mycket länge, det senaste, inte på något sätt känns oväntat eller märkligt (även fast det ju egentligen är fullkomligt bisarrt):
Joon Erektion är på många sätt det bästa band jag varit med i. Vi hade så grymma låtar.
Sommaren 2007 intervjuade jag Matti. Artikeln publicerades senare i Tidningen Kulturen. Vid det tillfället sa han också en hel del fantastiskt märkliga och briljanta saker.

23 september 2009

Obama och hatet


New York Magazine gör nu senast ett stort nummer av det som jag också uppmärksammade nyligen: Hatet mot Obama.
All around were satanic representations of President Barack Obama in whiteface, as a Nazi, an African witch doctor, a Marxist, a Muslim, and Che Guevara’s best friend—but Kathy Golya had never felt so good about the new administration as she did right now...
Även DN:s utrikeskorre Lennart Pehrson skrev lite om Obama-hatet i veckan. Och när presidenten själv besökte Letterman i måndags kunde ämnet givetvis inte undvikas. Och Obama svarade givetvis...undvikande.

22 september 2009

Up!



Jag blev fruktansvärt sugen att se den här filmen när jag såg trailern. Filmen är producerad av Walt Disney och den brutalt framgångsrika animationsstudion Pixar. New York Times skrev i våras:
Pixar has never released a movie that was not a commercial and creative triumph, and its 10th feature, Up, is looking to be no exception — at least artistically.
Filmen har svensk premiär den 16 oktober. Se trailern här (Apple verkar inte vilja släppa en version som går att "embedda").

21 september 2009

Måndagsläsning: Killing på Dramaten, ögonbryn identitetsskapande och sluta ödsla energi på Anka


# Den 13 oktober släpper Bob Dylan en julskiva! Väldigt roligt givetvis och som New York Magazine skriver: "We absolutely cannot wait to hear this after a few glasses of eggnog." Smakprov från albumet har läckt ut och finns att lyssna på här.

David Archuleta, känd från amerikanska Idol, annonserade i slutet av förra veckan att även han kommer med en julskiva. Märkligt i sammanhanget är att albumet når skivhyllorna samma dag som Dylans och att det har i princip samma namn...NY Mag igen: "Which legendary music-biz titan will move more units?"

# Alltså jag förstår
inte hur folk orkar uppröras över hon Anka? Jag läste hela den där artikeln på Newsmill och kände, tja, absolut ingenting. Det finns ju ingen diskussion här, om ni förstår vad jag menar. Det ligger ungefär på nivån: förvirrad nazist ställer sig på Sergels torg och försöker övertyga folk om att judar faktiskt är snåla - de har det i blodet! Usch och gud vilken hemsk åsikt, han har verkligen fel alltså!

Min poäng är att Anka ju inte har någon som helst genomslagskraft och därför är det ju helt poänglöst att lägga energi på att bli arg. Nu hävdar hon ju dessutom att det att det inte är hon som skrivit artikeln. Suck.

# Killing på Dramaten
- Drömmen om herrön - hade premiär i helgen och kritiseras nu hårt. Aftonbladets Markus Larsson skriver att Kllinggänget har kört fast. Malin Ullgren på DN "kan knappt förstå att Killinggänget misslyckas" och Nils Schwartz på Expressen tror att Killinggänget lägger ner efter det här. Den 5 november går jag själv och ser pjäsen.

# Johan Croneman, Sveriges bäste krönikör, sågar Ingvar Oldsberg och Här är ditt liv brutalt. Jag håller med. De första två programmen har verkligen varit usla.
Mikael Persbrandt såg ut som om han satt i ett solariume och brände sig. Ingen kontakt åt något håll, där heller. Inte en gäst som fick säga något. Det var ett otroligt pussande åt alla håll. ”Det här var roligt”, sade Persbrandt.
Hela krönikan här.

# Jag hittade den här artikeln hos lysande Andrew Sullivan och The Daily Dish. En amerikansk studie har visat att ögonbryn är mycket viktigare för ditt utseende - för din identitet - än dina ögon. När en grupp människor fick svara på om de kände igen personerna på bilderna ovan (f.d. president Nixon och skådelspelaren Winona Ryder) så kunde 60% identifiera kändisansiktena utan ögon men bara 46% listade ut vilka de var utan ögonbryn. "The lesson", som Sullivan skriver, "eyebrows are crucial to your identity — they’re at least as important as your eyes, if not more so."