Broder Daniel Forever

Ni missade väl inte Broder Daniel-dokumentären på SVT i går kväll? Åtminstone andra hälften var helt briljant. Det var öppenhjärtligt, intimt och skildrat på ett liksom ärligt sätt. Precis så som den här typen av dokumentärer ska vara. Henrik Berggren leverade desstom ett antal sanningar - sådana där som man skulle kunna brodera och sätta ovanför ytterdörren, ni vet. Om man kunde brodera.

Den där måttfullheten och halvmesyren, den får mig att känna mig så fruktansvärt instängd. Det är outhärdligt för mig. Man undrar varför alla band är så likriktade, hur det går till egentligen. Men så är det, de är ju det i alla fall. Och det beror ju på att de inte drar det till sin spets, att dra det till sin spets är inte deras främsta princip liksom. I stället blandar de lite av sina förebilder bara. Oftast är det bara en förebild. Och då blir det inte så mycket att blanda av.