Jag låg i sängen och tänkte på dig

För en herrans massa år var jag tillsammans med en tjej som bodde i London. Jag var olyckligt kär, det hade kanske inte blivit helt bekräftat ännu, att hon börjat tappa intresset alltså, men jag kände det i magen. Så en av de där oroliga kvällarna när jag inte kunde sova på grund av allt det här skrev jag en text. Nyligen hittade jag den där texten, läste och tyckte att den var väldigt fin faktiskt. Lite pubertal så där, men liksom ren. Jag vet inte om jag skulle kunna uttrycka mig på det här sättet i dag.

En ruggig lördagsnatt i mars kunde jag inte sova. Klockan hade för länge sedan passerat midnatt men sömnen vägrade infinna sig. Tankarna bråkade om plats i mitt huvud, jag kände mig alldeles tjock i skallen. Skulle behöva rensa ut en del och få lite klarhet, tänkte jag.
Vinden och regnet blåste in mot fönstret. Teven stod på och kastade ett blinkande blått ljus över rummet. Eurosport. Det var två stora män som med knutna nävar boxade på varandras huvuden. Blodet sprutade från den svarta killens spruckna ögonbryn, det såg ut att göra fruktansvärt ont. Från gatan utanför hördes skrik ifrån grannarna.

Jag låg i sängen och tänkte på dig.
Det skulle ju bli så bra det här. Vi skulle ha picknick när du kom tillbaka, jag skulle ge dig en present och krama dig och aldrig behöva känna att jag inte vågade för att du inte riktigt ville. Till midsommar skulle vi bada i en varm lagun vid en blå stuga, torka på bryggan inslingrade i varandra. Röka Winston under den ljusa natthimlen och tro att vi var odödliga, igen.

Fast just nu kändes alltihopa bara väldigt blankt och jag förbannade mig själv för att jag tänkte så här. Trots att allt faktiskt var alldeles ärligt.
Jag vet inte vad det var men just den här natten hade jag ett oerhört sug efter att retirera till din famn. Samtidigt kände jag mig bottenfrusen, oberörd. Av någon jävla anledning.

Jag bestämde mig för att strunta i min sömnlöshet ett ögonblick, tände en ciggarett och satte på en skiva. Kalla vindar fortsatte att svepa förbi med full kraft utanför fönstret.

Jag ville bort nu, London hade gett mersmak. Allt var så enkelt och förutsägbart här hemma. Trevligt, visst. Till och med riktigt, riktigt bra emellanåt. Men mestadels fyrkantigt.

Det är så lätt att bli trött på allt. Trött på alla jävla meningslösa idioter på jobbet. Trött på att man måste boka tvättid två veckor i förväg. Trött på att bo ute i en ödslig förort där det känns som om dimman alltid hänger mellan träden. Trött på mig själv när jag tänker onda tankar om mina arbetskamrater (idioterna). Kom igen nu Johan, ge dem en chans.

Jag drog ett djupt bloss och blåste ut röken i mörkret.

När jag fimpade och kisade ut i natten tänkte jag att det kanske ändå skulle gå bra. Att jag faktiskt skulle fixa det här. Även om saker och ting just det här året inte skulle gå precis som jag hade hoppats. Löser det sig så, fine. Annars, så vet jag att jag tar mig upp (om än på 8 eller 9). Så klart.
Jag tänkte också att jag kan väl för fan nån jävla gång sluta vara en sån patetisk lipsill och bara gå och lägga mig och vara lite glad, sommaren är snart här och du hade ju faktiskt sagt att du var kär i mig.

Så jag läste kortet du skrev till mig i London. Drack ett glas juice.
Och somnade sen till slut.

Dagen efter hade det slutat regna. Det blåste friskt och solen tittade fram mellan trasiga moln och mitt huvud kändes faktiskt inte lika tungt längre. Jag vädrade sömnen ur lägenheten innan jag gav mig av. På söder luktade det vår. Och på caféet där jag åt frukost saknade jag bara grädde i chokladen.
Och en kyss av dig.