Van Morrison och Nicolai Dunger

Från det att jag var två äpplen hög till att jag flyttade hemifrån när jag var 20 år, var det musik skapad av - i princip - en och samma artist som strömmade ur min pappas högtalare, nämligen: Van Morrison. Ofrivilligt så har jag liksom vuxit upp tillsammans med denna mytomspunna, egendomliga, musikaliskt svårplacerade Belfast Cowboy.

Först i slutet av min tonårsperiod lärde mig uppskatta honom. Innan dess hade jag en, (i tur och ordning) grunge-period (Nirvana, Soundgarden) en Hip Hop-period (Latin Kings, Petter) och en punk-period (50 spänn-skivorna, Millencollin, Hi-Standard, No FX).

Into the music var förmodligen det första Morrison-albumet som jag verkligen fastnade för. And The Healing Has Begun har jag väl lyssnat på, uppskattningsvis, 12000 gånger. Avalon Sunset har jag också tydliga minnen av att jag någon sommar, jag var kanske 17, lyssnade på när min pappa inte var hemma. Jag ville ju så klart inte erkänna att jag givit upp och till sist ändå fallit för den där gamla gubben som jag avfärdat under alla år av skatepunk-lyssnande ("det här är riktig musik det pappa").

Nicolai Dunger är ju som bekant den svenska artist som brukar utnämnas till "Sveriges svar på Van Morrison". Den typen av jämförelser brukar ju i regel vara rätt krystade och uppenbart sökta men i det här fallet tycker jag nog att det stämmer ganska bra. Rent musikaliskt finns det onekligen många gemensamma referenspunkter. Lyssna till exempel på Dungers senaste album Play. Det finns ett lekfullt anslag och ett driv som går att koppla till många av de låtar som Van Morrison frammanade på 1970-talet (på Moondance exempelvis).

När jag intervjuade Nicolai Dunger nyligen, för Nyheter24:s räkning, talade vi lite om allt det här. Det mesta av det Morrison-relaterade snacket var jag dock tvungen att klippa bort eftersom det blev lite för internt, så att säga.

Det var ett himla trevligt samtal i alla händelser. En fin man, sprungen ur en väldigt fin, och med svenska öron rätt unik, musikalisk tradition.