Springsteen (Metro WKD 2 mars, 2012)

Den senaste tiden har det rasat en förvirrad debatt om äkthet inom popmusiken. Det hela initierades av avslöjandet att Lana Del Rey inte alls hade växt upp på en husvagnsparkering utanför New York. Tvärtom var Elisabeth Grant, som hon egentligen heter, dotter till en IT-miljonär. I en krönika i DN (19/2) ifrågasatte Johan Wirfält kritiken mot Grant och gjorde en relevant jämförelse med Bob Dylan – som även han bytte namn och ljög om sin uppväxt.

– Rockhistoriens mest ikoniske poet är ju också dess främste förfalskare, skrev Wirfält.

En annan musiker som länge fått oss att tro att det medvetna varit spontant är den albumaktuelle rockdrömmaren, New Jersey-sonen – och amerikanska nationalikonen – Bruce Springsteen. På omslaget till ”Born in the USA” från 1984 – ”Bossens” mest sålda album – framställde han sig som den karaktär som skivan handlade om: en simpel bilmekaniker i skitiga jeans som arbetade ”For the county out on 95” (”Working on the highway”) och ”Down at the carwash / Where all it ever does is rain” (”Downbound train”). I själva verket var han redan då en mycket intellektuell, litterär, rockstjärna med album som ”Born to run” och ”The River” i ryggen. Som Jan Gradvall – den svenske journalist som kanske skrivit mest om Springsteen genom åren – påpekade i samband med utgåvan av Springsteen-boxen: ”The making of ’Darkness on the edge of town’” 2010:

– Springsteen är synnerligen medveten om att bilden av honom själv är en del av det slutgiltiga konstverk han presenterar.

Sahara Hotnights-trummisen Josephine Forsman, som just nu programleder tv-serien ”Låtarna som förändrade historien” (UR), menar att Springsteens skickliga sätt att framställa sig själv är en förklaring till hans snart 40 år av exempellösa framgångar.

– De flesta artister har nog någon gång släppt igenom bilder och omslag som inte kunnat förmedla rätt känsla. Varför? Av massa anledningar; lathet,tidspress, okunskap och rädsla. Därför är det imponerande och befriande med en artist som Bruce, som alltid lyckas vara tydlig med sitt budskap.

När det i höstas annonserades att Bruce Springsteen kommer till Sverige den 27 juli var det många som frågade sig om intresset skulle vara lika stort som förr. Med tanke på saxofonisten Clarence Clemons bortgång och, herregud… gubbjäkeln fyllde ju 62 bast i september. Kristofer Åkeson på Live Nation kommenterade biljettförsäljningen efter några timmar:

– I modern tid är det definitivt ett rekord.

Bokningssystemet brakade ihop och genast spikades en extrakonsert till dagen efter. Som även den sålde slut i ett nafs.

Bruce Springsteen – vars sjuttonde studioalbum ”Wrecking ball” släpps den 6 mars – har länge haft ett intimt förhållande till Sverige. Kärlekssagan inleddes redan 1975 på konserthuset i Stockholm; som för övrigt var första gången Springsteen och hans E Street band överhuvudtaget reste utanför USA.

– Det var en bra konsert – och publiken var fantastisk, mindes Springsteen i en intervju med SVT 2005.

Josephine Forsman tror att svenska folkets kärlek till Springsteen bottnar i den bild av USA som vi svenskar tenderar att dras till.

– Att Springsteen återkommer till ett litet land som Sverige gör oss omåttligt stolta och det har satt igång en god cirkel, oavsett vem som sträckte ut handen först.

För alla lyckliga själar där ute med en konsertbiljett i kavajfickan, är det väl lika bra att börja förbereda sig för göteborgsk högsommar och Springsteen-feber redan nu. Så packa väskan, ta på dig din finaste klänning, höj volymen på stereon, tusan, gör vad du vill. Heaven’s waiting down the tracks.

Texten publicerades i Metro WKD den 2 mars.