Livsviktigt: musik. 2012.

LIVSVIKTIGT ETT. Hawaiiansk reggae. Taken By Trees. 
Hösten 2009 somnade jag på ett tåg på väg till Norrlands inland. I hörlurarna hade jag Victoria Bergsmans purfärska soloprojekt. När jag vaknade, någonstans norr om Gävle, smattrade regnet mot rutan. Musiken var ingen dröm, jag hade hört hela East of Eden men inte lyssnat. Ändå visste jag att det var det bästa svenska popalbumet på flera år. Under det närmsta halvåret lyssnade jag nästan inte på någonting annat. I höst kommer uppföljaren. 

LIVSVIKTIGT TVÅ. Cocker spaniel-rock. Peter Morén.
I samband med att Peter Morén debuterade som soloartist intervjuade jag honom för numera nedlagda Stockholm City. Vi tog en lång promenad i ett smällkallt Hammarbyhöjden, ner mot Nackareservatet och ut på Sicklasjön. Med sig hade Peter Esther, en korsning mellan en amerikansk cocker spaniel och en cavalier, som inspirerat till albumets första oemotståndliga singel. Peter pratade då om att han, efter flera års turnerande med Peter Bjorn and John, ville ta ett steg tillbaka. Den kommande sommaren skulle han spela i folkparker, helst för kaffedrickande pensionärer. En regnig fredag kväll tidigt i våras såg jag honom spela några låtar från den kommande uppföljaren, på ett hotell i Vasastan. Det var kanske 25 personer i publiken, och några clowner som stod alldeles intill scenen pratade högt, nästan över musiken. Men Peter brydde sig inte, inte en sekund. I stället spelade han som om det var hans livs viktigaste insats på en rockscen. Och i de där nya texterna, i den nya musiken, fanns ett engagemang som jag inte hört från någon svensk rockmusiker på väldigt länge. Efter spelningen pratade vi kort och han berättade då att förhoppningar finns att låtarna ska släppas innan årsskiftet. En av dem, "Vinstintressen", finns tillgänglig redan nu.

LIVSVIKTIGT TRE. Hypnotisk folkrock. Tallest Man On Earth.    
There's no leaving now släpptes förra veckan. Lyssna. Möjligen, troligen, årets bästa rockalbum. 

LIVSVIKTIGT FYRA. Post-soul. Cat Power.
Jag såg en intervju på teve med Chan Marshall för en herrans massa år sedan. Hon satt på en säng på ett hotellrum i New York, rökte och talade om sitt alkoholmissbruk. Ett av 2000-talets bästa album, "The Greatest", hade just kommit ut. Sedan dess har det – förutom briljanta coverplattan "Jukebox" – varit tyst från Chan. "Ruin" är det första livstecknet från kommande albumet "Sun". Och det optimala beviset på att soulen inte dog med Whitney.