"Well Jann"

2005 såg jag Martin Scorseses "No direction home" och efter det var jag som man säger, hooked, på Dylan. Våren 2006 plöjde jag i princip hela hans katalog fram till "Blood on the tracks" (efter det tycker jag helt enkelt inte att det är lika bra; förutom möjligen "Street Legal" och några låtar på "Slow train coming"). I alla fall. Länge har jag grubblat på hur det kommer sig att Dylans röst ändrades så radikalt från "Blonde on Blonde" (1966) till "Nashville Skyline" (1969). Detta måste väl alla som varit i närheten av gubben reflekterat över? Det är nästan som att det är två helt olika sångare på säg: "Visions of Johanna" och "Lay lady lay". Nyligen kom jag över "The rolling stone interviews vol 1" på stadsmissionen på Hagagatan och där fanns en intervju med Dylan från hösten 1968 gjord av Jann Wenner (som själv var med och startade upp Rolling stone). Och plötsligt fick jag mina grubblerier uträtade:

Jann: I'm sure that you read the reviews of Nashville Skyline. Everybody remarks on the change of your singing style...

Bob: Well Jann, I'll tell you something. There's not too much of a change in my singing style, but I'll tell you something which is true...I stopped smoking. When I stopped smoking, my voice changed...so drastically, I couldn't believe it myself. That's true. I tell you, you stop smoking those cigarettes (laughter)...and you'll be able to sing like Caruso.