Månadens tweet

@Anton Abele: Är på besök i Tensta. Fantastiskt att se hur kultur- och framförallt sportandan florerar bland ungdomarna här i Tensta Centrum.

Drawn from memory

Stephen Wiltshire är en brittisk konstnär med autism. När han var på besök i New York nyligen tog han en 20 minuter lång helikoptertur ovan staden. Sedan bestämde han sig för att rita av den direkt ur minnet - på en sex meter lång duk.

HEJ KONSUMENT

Jag får en del klagomål på att Baksidorna är för opersonlig. Så, jag gör som Margret på Nöjesguiden och kör en DN På Stan-utfrågning med mig själv. Enjoy, kids.

HEJ KONSUMENT: JOHAN KELLMAN LARSSON

Bästa promenad: Hagaparken.

Favoritgata: Katarina Bangata.

Äter lyxmiddag på: På min kompis Jonas balkong i Hägersten, alternativt på terassen till min pappas sommarstuga på landet utanför Östersund.

Bästa mikromaten: Findus fiskgratäng (med dill och räkor).

Favoritförort: Aspudden. Och den första december flyttar jag dit!

Fikar gärna på: Louie Louie.

Bästa bar: Nada är ganska trevligt. Hänger rätt sällan i barer. Barhäng hemma är bättre.

Bästa drink: Rom och Cola.

Bästa brunchen: Jag tror egentligen inte att folk äter brunch, de gillar bara att säga det. Det ligger så rätt i munnen. "En brunch kanske?" "Ja, gud så trevligt med brunch". Folk som gör ett verb av ordet får mig att spy: "Ska vi gå och bruncha?" Burr.

Bästa kaffet: Cocovaja, bästa bryggkaffet jag druckit i mitt liv.

Här bjuder jag på middag: Blå Porten.

Senaste Stockholmsupptäckt: En ljummen i Gräset kanske. Och Ritornos fantastiska mozzarella-mackor.

Senaste teaterföreställning: Det var alldeles för länge sedan, men den femte november blir det Killing på Dramaten.

En bra gå bort-present: Olivolja på lösvikt. Enkelt men ambitiöst, liksom. Det eller vin.

Favoritlyxartikel: iPod.

Läser just nu: Senaste Bon, senaste Filter och Johnny Cash självbiografi.

Läser helst: Nöjesguiden, New York Magazine, Stockholm City, Filter, Bon, Aftonbladets Kulturblogg och allt som Martin Gelin häver ur sig.

Favoritråvara: Rabarber?

Favoritskor: Mina boots-liknande från Gram är sjukt snygga. Ska investera i mitt andra par snart.

Favoritmärke: April 77 eller allt som finns på Grandpa.

Favoritfärg: Svart.

Klädkonto per månad: Mycket tunt, dessvärre.

Dricksprocent: När det kommer till dricks är jag en snål jävel.

Mest överskattade affär: Carlings.

Sämsta köp: Ett par skor som jag använt en gång. Jag ser ut som en cowboy i dem.

Det dyraste jag har köpt: Dator.

Favoritprodukt på Systemet: Negrita.

Motionerar: Ja. Badminton, löpning.

Favoritprodukt på Apoteket: Vem fan har favoritprodukter på apoteket? "Åh, tops".

Lyssnar på: Just nu uteslutande på Neil Youngs Live at Massey Hall (1971).

Senast gnolade: Long journey through the past.

Senaste fyndet: Fin skjorta från Cheap Monday!

I dvd:n/datorn: Curb your enthusiasm.

Användbar pryl: Digitalkamera. Synd att min är trasig för tillfället.

Mode jag aldrig vill se igen: Alltså Mods-frillorna är ju inte attraktiva.

Bästa huvudbonaden: Ogillar, på det hela taget. Fryser sällan om huvudet.

Favoritaccessoar: En kronisk sådan: min tatuering.

Bästa transportmedel: Spårvagnen är ganska trevlig tycker jag.

Återvinner: Lite. För lite.

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Ja, vad gör man? Läser. Stirrar på alla lagomt mycket och funderar på vad just de är för en typ, kanske.

Måndagsläsning: Thörnblad och Olsson bråkar, WNYC och Stockholm City

# Det fullkomligt bisarra och hysteriskt underhållande bråket mellan höjdhopparen Linus Thörnblad och Expressens Mats Olsson rasar vidare. Lägesrapport och resumé hos Resumé.

# Den New York-baserade public radio-stationen WNYC är riktigt bra. De tar sig an det mesta; allt från ämnen som "We all laugh. But why?" till "Deception - we look at lies liars and lie catchers and ask: can you lead a life without deception?"

# Wall Street Journals nya popkulturblogg, Speakeasy, är läsvärd. Den gångna veckan intervjuade de till exempel geniala Alec Ounsworth från lika geniala bandet Clap Your Hands Say Yeah. Han släpper en soloskiva nu, tydligen.



# RT @JohnMayer: Why are we calling him Balloon Boy if he wasn’t in the balloon at all? Isn’t he just Attic Boy? (10/19)

# Jag tycker att det är märkligt att Stockholm City inte har fått mer credit sedan nystarten. Visserligen är jag partisk eftersom det är en av mina uppdragsgivare (jag gör min praktik där i vår också) men hur som haver är det ju sanslöst bra och mycket kultur- och nöjesjournalistik som stockholmarna bjuds på, GRATIS, varje måndag och torsdag.

Bra: Det rör sig om magasinsjournalistik med höga ambitioner, flera redaktörer och och skribenter på tidningen har stor erfarenhet av featurejournalistik. Innehållet har karaktär och det är tydligt att skribenterna har krav på sig att tänka nytt - intervjun med Filip & Fredrik för någon vecka sedan är ett bra exempel ("det här skiljer sig från alla andra nonsensintervjuer som vi gör", tillstod de då till och med själva.) Intervjun med Peter Jöback i dag är ett annat exempel på hur man kan göra något bra, liksom, fräscht, av något sjukligt söndertjatat.

Mycket: 10-12 sidor av kultur och nöje varje måndag och torsdag som sagt. Det finns ju faktiskt inget annat medie i Stockholm som kan tävla med den mängden popkultur.

# Duktiga komikern Soran Ismail säger en massa kloka självklarheter om Sverigedemokraterna (nedan). Sjävklart spelar det ingen roll att det är just självklarheter eftersom det är så jäkla viktigt att det sägs och att alla de som inte förstår att är just SJÄLVKLARHETER - alltså i meningen att det att det verkligen ligger till på det här sättet - vaknar upp. Nu, innan det är för sent.

"Many of you feel bad for this lamp"

Adam Speigel a.k.a Spike Jonze har regisserat några av mina absoluta favorit-musikvideor. Exempelvis: Weezers Buddy Holly, Beastie Boys Sabotage , Daft Punks Da Funk och kanske framförallt Fatboy Slims Praise you .

Spike Jonze producerar emellanåt även reklamfilmer. Nu har han gjort en rätt briljant sådan åt Ikea - se ovan. "That's beacuse your crazy!"

Marge Simpson som omslagsflicka

Det amerikanska kultmagasinet för män: Playboy, går - lyckligtvis - oerhört dåligt för tillfället. Både annonsörer och publik flyr Hugh Hefners skötebarn. Inte ens innovativa omslag som det ovan tycks fungera.

Aningen bättre att objektifiera en seriefigur än en verklig människa, kan möjligen tyckas. Lär dock inte bli någon trend. För övrigt ställer jag mig frågan: vad tycker Homer om saken?

Johnny & Joe sjunger Bob

1979, när Bob Marley var döende i cancer, skrev han Redemption Song. 20 år senare tog en annan legendar, nämligen Johnny Cash, sig an låten. Han plockade med sig Joe Strummer till studion och resultatet blev rätt så magiskt.

Landet brunsås

Det här kan ju faktiskt bli riktigt, riktigt bra. Karin af Klintberg (bland annat producent för Världens modernaste land och Kobra), och Schyffert i samma SVT-produktion, liksom! Gud.

Everything your demagoguery needs

Kommentarer överflödiga (från MG).

Hörde förresten att Vita huset utsett TV-kanalen Fox till sin främsta politiska motståndare. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. "Fox News agerar som på beställning från de konservativa", kommenterade Obamas kommunikationschef Anita Dunn.

Förefaller rätt frustrerat tycker jag, risken är väl överhängande att Obama bara skjuter sig själv i foten med den här typen av utspel. Högst troligt vettigare att hantera sina motståndare med sakliga argument än att bara anklaga dem för att bedriva smutsiga kampanjer och avfärda dem som lögnare.

Apropå "ta debatten eller inte"-debatten, så tycker jag nog att ledaren i DN träffar huvudet på spiken i morse när man för Sverigedemokraterna på tal:

Det är [...] lätt att förstå Mona Sahlin som i Ekots lördagsintervju förklarade att hon skulle lämna en demonstration hon hade tänkt delta i om Jimmie Åkesson plötsligt dök upp. Hon vill inte ha något att göra med det som han representerar.

Problemet med den hållningen är att den i många väljares ögon är oschyst. På en fråga från Expressen/Demoskop (16/10) om SD är ett främlingsfientligt parti svarade 83 procent ja. Men samtidigt ansåg 38 procent att det är rätt av andra partier att samarbeta med SD om partiet kommer in i riksdagen [...]

Att hellre avstå från att demonstrera för det man tror på än ta risken att hamna på samma bild som Jimmie Åkesson kan uppfattas som ett brott mot vanliga mänskliga umgängesregler. I stället för en debatt om Sverigedemokraternas världsbild får vi då ett fokus på frågor om politisk etikett och respekt för väljarna.

Det passar Sverigedemokraterna perfekt.

Jag har länge varit tveksamt inställd i den här debatten. Ett problem för de som menar att man inte bör ta debatten med SD är att knappt 5 procent av svenska folket i gårdagens väljarbarometer från Sifo menar att de, om det vore val i dag, skulle lägga sin röst på Åkesson.

Sahlin, Ohly och co framstår i ljuset av den siffran inte längre varken som goda strateger eller principfasta demokrater - utan bara som fega.

Van Morrison och Nicolai Dunger

Från det att jag var två äpplen hög till att jag flyttade hemifrån när jag var 20 år, var det musik skapad av - i princip - en och samma artist som strömmade ur min pappas högtalare, nämligen: Van Morrison. Ofrivilligt så har jag liksom vuxit upp tillsammans med denna mytomspunna, egendomliga, musikaliskt svårplacerade Belfast Cowboy.

Först i slutet av min tonårsperiod lärde mig uppskatta honom. Innan dess hade jag en, (i tur och ordning) grunge-period (Nirvana, Soundgarden) en Hip Hop-period (Latin Kings, Petter) och en punk-period (50 spänn-skivorna, Millencollin, Hi-Standard, No FX).

Into the music var förmodligen det första Morrison-albumet som jag verkligen fastnade för. And The Healing Has Begun har jag väl lyssnat på, uppskattningsvis, 12000 gånger. Avalon Sunset har jag också tydliga minnen av att jag någon sommar, jag var kanske 17, lyssnade på när min pappa inte var hemma. Jag ville ju så klart inte erkänna att jag givit upp och till sist ändå fallit för den där gamla gubben som jag avfärdat under alla år av skatepunk-lyssnande ("det här är riktig musik det pappa").

Nicolai Dunger är ju som bekant den svenska artist som brukar utnämnas till "Sveriges svar på Van Morrison". Den typen av jämförelser brukar ju i regel vara rätt krystade och uppenbart sökta men i det här fallet tycker jag nog att det stämmer ganska bra. Rent musikaliskt finns det onekligen många gemensamma referenspunkter. Lyssna till exempel på Dungers senaste album Play. Det finns ett lekfullt anslag och ett driv som går att koppla till många av de låtar som Van Morrison frammanade på 1970-talet (på Moondance exempelvis).

När jag intervjuade Nicolai Dunger nyligen, för Nyheter24:s räkning, talade vi lite om allt det här. Det mesta av det Morrison-relaterade snacket var jag dock tvungen att klippa bort eftersom det blev lite för internt, så att säga.

Det var ett himla trevligt samtal i alla händelser. En fin man, sprungen ur en väldigt fin, och med svenska öron rätt unik, musikalisk tradition.

Konsten att koka soppa på en högst osannolik, ej tillfrågad, förbundskapten

Åsa Linderborg argumenterar på Aftonbladets dräpande Kulturblogg för att Pia Sundhage bör bli svenska herrlandslagets nästa förbundskapten. Det är en spännande tanke. Framförallt är den motiverad.

Sundhage var vice förbundskapten för Kinas damlandslag under VM 2007 och att hon i OS 2008 tog USA:s damlandslag till seger, en prestation som borde fått svenskarna att svälla av stolthet på samma sätt som vi gjorde när Svennis ännu kunde triumfera – vilket är väldigt länge sen.

Sedan fick Tobias Hysén frågan hur han skulle reagera om Pia blev ny förbundskapten:

– Det är så klart att man skulle gå in i det med viss skepsis och tycka att det vore lite konstigt.

Är det verkligen "så klart" det, Tobias? Jag kan absolut köpa motargument men jag fattar inte vaför det är "så klart att man skulle gå in i det med viss skepsis". Om ni också tycker det är "så klart" bör ni läsa Anja Gatu som reder ut varför det absolut INTE är "så klart".

Lagrell har dock vett nog att inte stänga några dörrar. "Pia är en utmärkt kraft" säger han till Nyheter24 idag. Mest troligt är väl att Sundhage aldrig kommer att tillfrågas överhuvudtaget.

Anders Svensson tycker däremot att det är helt rimligt att...Henrik Larsson tar över.

Tillåt mig att asgarva.

UPPDATERAT: Anders Svenssons utspel var en mediekupp. Jag tar raskt tillbaka mitt asgarv.

UPPDATERAT #2: Anders Svensson: "Det var INTE ett skämt". *ASGARVAR*

Nobelpriset i kemi till Obama - för hans exceptionella utstrålning!

Precis som Gina Lindberg påpekade i en krönika i P1 i morse så haglar sarkasmerna i amerikanska medier just nu angående det faktum att Obama tilldelats Nobels fredspris. Tidigare i år uppmärksammade jag amerikanska komikers svårigheter att driva med Obama här på Baksidorna. Många av komikerna började, i brist på faktiska skämt om den nya presidenten, då i stället ironisera över att Obama var felfri, däribland David Letterman: "Obama is cogent, eloquent, and in complete command of the issues" varpå han suckade: "What the hell am I supposed to do with that?"

Nu är det dock annat ljud i skällan. Föutom förutsägbara politiska attacker mot Obama från exempelvis Limbaugh - som sade till Newsweek apropå fredspriset att "The Nobel gang just sucide-bombed themselves" - så tycks alltså den politiska satiren nu fått ett uppsving. Åtminstone har det verkat så under helgen:

"Obama har vunnit ännu ett Nobelpris - i kemi! Bara för att han har sådan exceptionell utstrålning" eller "Obama har tydligen lovat att komma till prisutdelningen, om han inte är för upptagen med krigen förstås" har varit två återkommande skämt "over there" i lite olika tappning.

Saturday Night Live skämtade i stället om att Obama helt enkelt får priset eftersom han...inte är George Bush.



I det här fallet mer träffande än roligt, kanske.

Martin Gelin skrev förresten i februari 2008 (då den politiska satiren i USA var på topp) en lysande artikel om den framgångsrika skämttidningen The Onion för SvD. En text som jag av olika anledningar ofta återkommer till. Ni hittar den här.

Drömmar på Kvarnholmen

Text: Johan Kellman Larsson

11 000 sökte, 11 är kvar. Nu börjar TV 4:s artistmaskin Idol 2009 på allvar – i morgon är det dags för höstens första veckofinal. City åkte ut till Kvarnholmen i Nacka för att under en av kvalfinalerna ta en närmare titt på Anders Bagges svettiga flint. Och prata med fans som gör vad som helst för sina idoler.

Det är en av de första riktigt kalla höstkvällarna på den lilla halvön Kvarnholmen. På en enorm scen inuti Skandinaviens största tv-studio, som utifrån ser ut som en nedgången tennishall, står Peter Jihde och bläddrar i ett manus.

– Det känns lite nervöst faktiskt, säger programledaren samtidigt som han knäpper sin figursydda mörkblå kavaj. Om ungefär en timme ska han dra igång den första direktsända kvalfinalen av Idol 2009.

Under de inledande veckorna har Idol-juryn med hjälp av verbala käftsmällar som "sjung inte för då dör blommorna" gallrat bland knappt 11 000 deltagare. En rekordstor siffra för svenska Idol. Även tv-publiken har varit större än någonsin, det andra avsnittet sågs av 1,3 miljoner tittare.

I kväll är det idolerna Eddie, Jon, Nicklas, Calle och Andréas som ska uppträda. Hundratals förväntansfulla Idol-fans, i huvudsak tjejer i tidiga tonåren, väller in i studion när ett par ordningsvakter slår upp dörrarna. "Ta det lugnt, det finns plats åt alla", hojtar någon ur personalen och manar till lugn. Vissa av fansen har köat i timmar i snålblåsten.

Minuterna innan direktsändning släcks neonlamporna ned och tv-studion förvandlas till något som påminner om en nattklubb. Öronbedövande discomusik pumpar igång publiken. Andreas Carlsson och Laila Bagge hoppar upp och ner i sina jurystolar. Sekunder kvar. Publiken har fått order om att samla sig, men ett gäng tjejer längst fram kan inte hålla sig för skratt när den tredje jurymedlemmen Anders Bagge gör en rolig grimas samtidigt som han får sin svettiga flint putsad av en sminkör. Tystnad. Idol-signaturen rullar igång och publiken exploderar.

Efter det går allt i ett rasande tempo. Andréas gör en ansträngd version av Erik Hassles "Hurtful". Nicklas är nära att tappa texten. Båda två får sval kritik av juryn, men de håller masken enligt konstens alla regler: "Okej, jag ska jobba på det. Tack, tack så mycket."

Efter samtliga framträdanden och en lång väntan står det klart att idolerna Calle och Jon har röstats vidare. Drömmar om kändisskap och skivkontrakt glimmar i deras ögon – de skriker ut sin glädje på scenen framför smattrande fotoblixtar och exalterade fans. De tjejer som med svart spritpenna klottrat "Eddie" eller "Nicklas" i ansiktet ser däremot ganska nedslagna ut.

Efteråt står Calle och Jon mellan dreglande journalister och en klunga särskilt upphetsade beundrare. De verkar självsäkra efter kvällens framgångar. Men i Idol kastas som bekant deltagarna mellan hopp och förtvivlan – mycket snart kan äventyret vara slut. I morgondagens veckofinal vilar deras öden återigen i tv-tittarnas händer.

Artikeln publicerades i Stockholm City torsdagen den 8 oktober (finns inte att tillgå på nätet varför jag fläker ut den här).

UPPDATERAT: Fick ett mejl från min redaktör på City, ett samtal från min käre far och...City finns ju visst på webben! www.city.se, närmare bestämt. Där går det att bläddra i tidningen, liksom direkt. Mycket behändigt. Trevlig helg nu, kids.

*****


Goda nyheter för min uppdragsgivare Nöjesguiden. Sveriges största och ledande nöjestidning har under sommaren (1 maj till 31 augusti) fått 14,5% fler läsare. Nu: 160 000!

En anka kommenterar en annan

Från Aftonbladets nystartade och viktiga kulturblogg. Martin Aagård, Åsa Linderborg med flera skriver skarpt. Även där.

Riktigt, riktigt pinsamt Göran

Kristdemokraternas partledare Göran Hägglund gjorde ett förvirrat, desperat och mycket olustigt utspel på DN Debatt härförleden. Sveriges radikala elit - enligt Hägglund "konstnärer" (ja, precis, inom situationstecken), kulturvänstern (vilka Hägglund egentligen syftar på här är oklart, några exempel ger han inte) samt Lunds universitet (eftersom de envisas med att ta genusperspektivet på allvar) - föraktar helt enkelt "vanliga människor", var huvudtesen. De vanliga människorna, menar Hägglund, är knappast intresserade av det här tramset som "eliten" och "överheten" (alltså: "konstnärer", kulturvänstern, Lunds universitet och andra) pysslar med.

Bob Hansson svarade Göran Hägglund i SvD några dagar senare:

Du spär på idén att det finns vanliga människor, och därmed ovanliga. Du spär vidare på fördomen att de ovanliga föraktar de vanliga, vilket får de vanliga att i sin tur förakta de ovanliga. Det där spelet vi är så fullt upptagna med under skoltiden, men sen i vanliga fall oftast växer ifrån.

Fler infall av den här typen från den gode Hägglund och hans reaktionära parti och vi går en obehaglig svensk politisk vår till mötes; även rasisterna på den yttersta högerkanten kommer även de givetvis vilja bidra till ett eländigt och grovt opportunistiskt debattklimat när det börjar närma sig val.

I SVT:s Debatt ställde Göran nyligen upp för att diskutera sitt lilla inlägg. Men han fick mest försvara sig. Och det blev emellanåt riktigt pinsamt. I klippet nedan tappar socialministern uppenbarligen balansen. "Om du inte vill ha ett svar så skiter vi i det", säger han vid ett tillfälle och på den direkta frågan "Kan du ge några exempel på konstverk som trycker ned medelsvensson?" blir svaret: "Om vi tittar på...på...ehh...på...bokflöden och så vidare [...]".

Bokflöden. Och så vidare. Jajamen.

Broder Daniel Forever

Ni missade väl inte Broder Daniel-dokumentären på SVT i går kväll? Åtminstone andra hälften var helt briljant. Det var öppenhjärtligt, intimt och skildrat på ett liksom ärligt sätt. Precis så som den här typen av dokumentärer ska vara. Henrik Berggren leverade desstom ett antal sanningar - sådana där som man skulle kunna brodera och sätta ovanför ytterdörren, ni vet. Om man kunde brodera.

Den där måttfullheten och halvmesyren, den får mig att känna mig så fruktansvärt instängd. Det är outhärdligt för mig. Man undrar varför alla band är så likriktade, hur det går till egentligen. Men så är det, de är ju det i alla fall. Och det beror ju på att de inte drar det till sin spets, att dra det till sin spets är inte deras främsta princip liksom. I stället blandar de lite av sina förebilder bara. Oftast är det bara en förebild. Och då blir det inte så mycket att blanda av.

"If you don't buy this magazine, Dick Cheney will shoot you in the face".

Den amerikanska design-sajten Webdesigner Depot har listat historiens mest kontroversiella magasinomslag.

Ovan, min favorit. Det geniala omslaget kom till efter att dåvarande vice-presidenten Dick Cheney i samband med en jaktolycka, av någon högst oklar anledning, råkade skjuta en kollega i ansiktet.