Skäggporr!

World beard championships. Årets upplaga avgjordes i Anchorage, Alaska och den här karln vann tydligen:

NYT ska bli ännu bättre på nätet

New York Times har skaffat en "social media"-redaktör! Jennifer Preston, som hon tydligen heter, ska koordinera dagstidningens olika användande av sociala medier. Som exempelvis Twitter:



*****

Spotify: snart i din mobil.

Fotografier som förändrade världen

Photos that changed the world. Några odödliga klassiker och en del andra som jag inte stött på tidigare. Som den här:

Segregated water fountains

*****

Kreativa reklammakare!

do bem™ - Suco de Laranja 100% fruta (MPC de torradas) from do bem on Vimeo.

Måndagsläsning: Amerikanska komiker väntar på snedsteg från Obama, Anna Odell-debaclet och du är vad du äter

# Martin Gelin uppmärksammar amerikanska komikers svårigheter att driva med Obama; via The Economist:

David Letterman, a talk-show host, describes him as "cogent, eloquent, and in complete command of the issues" and sighs: "What the hell am I supposed to do with that?" The new president is "not fat, not cheating on his wife, not stupid, not angry and not a phoney", complains Bill Maher, another small-screen joker. Chris Rock, a stand-up comic, likens Mr Obama to Brad Pitt. "There’s no Brad Pitt jokes," he told CNN. "You know, what are you going to say? ‘Ooh, you used to have sex with Jennifer Aniston. Now you have sex with Angelina Jolie. You’re such a loser’."

# Dan Jönsson säger det mesta som behövs sägas om Anna Odell-debaclet:

Affären Odell är för mig ett ovanligt pedagogiskt exempel på hur samtida politisk konst ställer sig i vägen för just den politik den säger sig bedriva. Anna Odell ville få i gång en diskussion om psykvården, men allt hon fick var en reaktionär, moralistisk konstdebatt.

Jag önskar att min gode vän Marcus Abrahamssons examensarbete, en jäkligt smart uteservering, fått en bråkdel av den uppmärksamhet Odell fått. Har det gått en enda dag utan att Odell-debatten lyfts i DN Kultur de senaste två veckorna? Knip igen ett tag nu.

# När jag ändå är igång med vänhyllningar: min talangfulla vän Jonas Jonsson är frontfigur i ett lika talangfullt popband som heter Bedroomeyes. I det kommande numret av det japanska indiemagasinet Merci Magazine publiceras en intervju med Jonas, som just nu arbetar på sitt debutalbum. Magasinet marknadsför sig också smart via (bland annat) Youtube här. En jäkligt smart teaser - finns det svenska magasin som gjort samma grej? Inte vad jag vet.

# Du är vad du äter! Bartender (junkfood!):


Snickare (kött och sprit!):

Fler roliga exempel här.

# Jonas Leijonhufvuds medieblogg på Dagens Nyheter verkar ha stagnerat och är, för övrigt ändå, småtrist. Ryker nu från mitt RSS-flöde.

# Från Mindpark via Thomas Baekdal:

Det handlar om en visualisering av hur mediekonsumtionen förändrats från 1800-talet och fram till idag. Lysande, på flera sätt.

# Avslutningsvis: Det går framåt för min egen del just nu vilket så klart är roligt. I Nöjesguiden nr 6 (ute snart) har jag gjort ett stort jobb tillsammans med grymma chefredaktören Margret Atladottir, jag fortsätter jobba deltid åt Sveriges giftigaste medieanalytiker Olle Lidbom (Vassa Eggen) och den första juli påbörjar jag ett journalistvikariat på allmännyheterna på Nyheter24. Även andra intressanta frilansuppdrag fortsätter att ramla in. Inför hösten bollar jag just nu mellan olika alternativ - intresserad av att arbeta med mig? - maila: kellmanlarsson@gmail.com.

Folket i Bilds releasekalas för sommarnumret 2009. På scen: Love Antell

Festa med Fibban!

Varmt välkomna att fira releasen av Folket i Bilds extra tjocka sommarnummer! Musik, mingel och mediekritik utlovas.

Den 17 juni från klockan 19.00 på Sjöhästen kan du bläddra i det 72-sidiga sommarnumret som har tema utrikesjournalistik och även teckna en prenumeration till ett löjligt lågt pris.

Uppträdanden under kvällen av Love Antell från Florence Valentin. Spelar skivor gör Pontus Sillrén och Johan Kellman Larsson samt Mikael "Smygaren" Anderson från anrika Club King Kong. Fler gäster och band tillkommer.

Dessutom bildspel med fotoreportage ur årets nummer i urval av vårens fotopraktikant Julia Wagner.

Alla är välkomna att fira in sommaren med Folket i Bild.
Ta med en vän!

17 juni 19-01 på Sjöhästen, Hornstull (Långholmsgatan 24)
FRI ENTRÈ
18 år

www.fib.se
Oberoende tidskrift till försvar för yttrande- och tryckfriheten, för en folkets kultur och antiimperialism. På egna ben sedan 1972.

Bläddra i årets nummer här:
http://issuu.com/folketibild

En parkbänk på Nytorget

Fotografen Jonas Berglund råkar bo med utsikt mot Nytorget på Södermalm i Stockholm. Under ett år fotograferade han en och samma parkbänk från sitt fönster. Han ville ta reda på vilken funktion en parkbänk fyller och hur dess besökare uppträder. "Det är lika mycket ett antropologiskt projekt som ett konstnärligt", säger Berglund till DN På Stan.

Ingen av de som figurerar på bilderna har varit medvetna om att de fotograferats vilket givetvis varit en förutsättning för hela projektet. De 40 bästa av de sammanlagt 40.000 bilderna kommer att visas på Café Hängmattan fram till den 11 juni.

Bilden på den lilla pojken från utställningen fick mig att tänka på ett särskilt stycke ur Astrid Lindgrens Mio Min Mio:

Jag kände mig så ensam. Jag gick och satte mig på en bänk i Tegnérlunden. Där fanns inte en människa. Alla hade gått hem för att äta middag. Det var skumt i parken och det regnade lite. Men i husen runtomkring lyste det överallt. Jag kunde se, att det lyste i Benkas fönster också. Nu satt han där och åt ärter och plättar till sammans med sin pappa och mamma. Jag fick för mig att det satt barn tillsammans med sina pappor och mammor överallt där det lyste. Det var bara jag som satt här ute i mörkret. Ensam.

Se fler bilder och läs mer om Jonas Berglunds tankar kring utställningen här.

För fet för papperstidningen?

Det går, som bekant, allt sämre för papperstidningen. Amerikanska satirsajten The Onion listar några av anledningarna till nedgången. En av dessa:

Fewer and fewer Americans physically able to hoist themselves upright, walk halfway down driveway, and bend over to pick up the paper.

Måndagsläsning: Simon Schubert, Sydsvenskan fattar Twitter och SvD analyserar konst som inte finns

# Media Guardian firar 25 år i dag. För att uppmärksamma det lite extra bjuder de på ett bildspel av slumpvis utvalda brittiska magasinomslag från 1984. En fröjd för ögat.

# Veckans konstfackskandal. Rodeos Johan Wirfält uppmärksammar ett annorlunda...examensarbete. Något pinsamt för SvD Kultur och Erica Treijs:

Daniel Mencák och Johan Thermaenius har arbetat tillsammans och presenterar sitt magisterprojekt i form av en utställningskatalog och hemsida på adressen Konstfack.info för Konstfacks examensprojekt på magisternivå. Katalogen, inbunden och med skolans sigill relieftryckt på baksidan, innehåller konstverk av runt 60 studenter, alla dokumenterade i bild och text på varsitt uppslag. Den ser alltså ut som en riktig, helt vanlig utställningskatalog. Men ingen av studenterna i katalogen har tagit examen från Konstfack. De finns över huvud taget inte, namnen är påhittade och katalogen fejk precis som hemsidan. Alla "studenternas" verk i projektet är skapade av Mencák och Thermaenius – "vi hade tre dagar på oss för varje", förklarade Daniel Mencák i fredags [...] Svenska dagbladets Konstfackartikel från i tisdags. Inte bara ett utan två av de fejkade verken har letat sig in i texten, där "Kristoffer Hed" och "Pauline Lindgren" räknas upp som exempel på studenter med "önskan att berätta en historia". Förutom Anna Odell nämner artikeln fyra konstnärer. Två av dessa är alltså påhittade som en del av Mencák och Thermaenius examensprojekt

# Simon Schubert får till det här genom att skrynkla och pressa papper. Klyftigt. Och fint!

# Mymlan bloggar lysande om den första svenska dagstidning som på allvar använt Twitter för nyhetsrapportering av en direkt händelse: Sydsvenskan. En passning till alla som envist reducerar det här sociala mediet till självupptaget pladder.

# Här: topp 30 dagstidningar på webben under april. New York Times.com är fortfarande i täten.

# Newsweek redesignar i kommande nummmer. Läs mer hos Gawker.

Roger Ebert och Vetenskapens värld

Rogert Ebert är bland annat journalist på tidningen Chichago Sun-Times. Han är en gammal man, 66 år, och något av en nestor i branschen; bland annat har en vunnit Pulitzerpriset i kategorin filmkritik. Hans blogg heter Roger Eberts journal och där skriver han regelbundet om allt från film till hans förestående död (ett inlägg om det senare fick nyligen över 500 läsarkommentarer). I går skrev han en väldigt fint inlägg om tiden som flyr och hur han önskar att allt bara kunde förbli vad det alltid har varit:

I want things to stay the way they always were. This is insane, because they weren't that way in the first place. I see friends who have grown older, and want them to grow younger. In Cannes, I look around and see a new building where an old one was. A new franchise store where once there was a bookshop, or a little cafe, or a woman who thought she could make a living selling flowers. Here was a store where I bought my papers every morning, and Tintin comics so I could improve my reading French. Now it is a Häagen-Dazs, which has splendid ice cream but is a company name made of words in no known language.

I would take my newspapers to a little cafe nearby named Le Claridge. That was when all the action in Cannes was down at the other end of the Croisette, huddled in the shadow of the old Palais. Now there is a new Palais. The dusky wooden interior of Le Claridge, where you can imagine Inspector Maigret ordering a beer and filling his pipe, is a bright new brasserie, stainless steel and glass, no smoking. In the old days you could read your paper and be left alone. I have to stop thinking like this. It will turn me into a disgruntled old man before my time.

Jag kan verkligen relatera till allt det där. Samtidigt som jag ju, precis som Ebert, inser att det är något av ett sjukt och kanske framförallt meningslöst sätt att tänka. När jag var liten tyckte jag att det fanns en stor trygghet i att SVT:s Vetenskapens värld alltid återkom på måndagar klockan 20. Programledaren men den speciella rösten - Bo G. Eriksson - upprepade alltid tidpunkten för programmet i trailern också: "Vetenskapen värld, alltid på måndagar, alltid klockan 20". Alltid. Jag kollade nästan aldrig på Vetenskapens värld men jag minns att jag kände en viss tomhet när Bo slutade och programmet stöptes om i en annan form. Det handlade inte så mycket om programmet i sig, utan mer om att jag visste att när det slutade sändas skulle en viss tid i mitt liv vara över.

*****

Paul Bockwoldt: The Straight Brother.

Lundell och Linderborg

I oktober 2007 satt jag i ett flygplan på väg till Stockholm. Jag hade plockat med mig en Aftonbladet från gaten och satt och bläddrade förstrött när jag ramlade över en artikel signerad Åsa Linderborg: Lundell och jag.

Ett litet urklipp från hittar ni nedan, klicka ovan för hela artikeln. Texten är avskalad, oreserverat uppriktig; fullkomligt briljant, på det hela taget.

Jag har aldrig varit tillsammans med någon som lyssnar på Ulf Lundell. Tvärtom. Mina kärlekar har avskytt honom på grund av hans schablonmässiga syn på män och kvinnor eller för att det han gör är dåligt, helt enkelt. De har fått mig att rodna över mitt osmälta förhållande till textrader om att mannen ska ta hand om mig, som lustfyllt ber mig öppna bladen på blomman som jag fått av Gud, som frågar om jag vågar lägga kinden i hans hand.

Och nog har Lundell en bedrövligt konservativ syn på Mannen, Kvinnan, Kärleken och Äventyret. Samtidigt sätter han ord på den vanligaste föreställningen om vad kärlek är och den går inte att hånfullt avfärda bara för att vi – tack och lov – lever i modernare tider.

Jag lyssnar på Lundell bara när ingen annan hör. Jag kunde ha spelat honom i radions Sommar-program, men jag gjorde det aldrig. Hade jag valt nåt, hade det nog blivit från Vargmåne, en skiva jag fortfarande lyssnar på, periodvis varje dag. Jag känner på nåt sätt att det jag har ihop med Ulf Lundell, det ska andra bara skita i.

Ballonger och serpentiner - Baksidorna fyller 1 år!

I dag fyller min blogg 1 år. 167 inlägg har jag hunnit med och bloggandet har onekligen varit en intressant resa; i synnerhet eftersom det faktiskt (indirekt) gett mig två jobb: som researcher/skribent hos en av Sveriges mest inflytelserika medieanalytiker Olle Lidbom (vassaeggen.se) och som skribent på Nyheter24 i sommar.

Det hela är egentligen mycket enkelt: genom den här sidan har jag kontinuerligt kunnat visa att jag är en duglig stilist vilket folk i branschen uppenbarligen noterat. Därefter har de valt att arvodera mig för att, i stort sett, göra samma sak åt dem som jag gör här. Att bloggandet - som ju för många är liktydigt med ett enfaldigt narcissistiskt ordbajseri- de facto kan leda till något handfast (som ett jobb), är en lärdom som skeptikerna borde ta med sig.

Som mest har jag haft 191 unika besökare samma dag (cirka 280 sidvisningar). Detta var i samband med att min bloggpost om Sveriges bästa skribenter uppmärksammades av Isobel Hadley-Kamptz (kultur- och ledarskribent på Expressen).

Viss rusning till Baksidorna blev det även sedan Sveriges kanske främsta inom sociala medier Sofia Mirjamsdotter, på Same Same But Different, uppmärksammade och citerade diverse saker jag skrev om tidningsbranschen.

Även här, här och här har folk tagit notis om vad jag skrivit.

Kommer fortsätta blogga så länge det känns meningsfullt och så länge det tar mig framåt. Här kan jag fortsätta undersöka vart jag vill och hur jag vill komma dit. Eller: Using ideas as my maps, som Bob Dylan uttryckte det i en av hans främsta...My Back Pages (1964).

Woody Allen & Larry David

Jeezez vad jag ser fram emot Woody Allens kommande film: Whatever Works. En av huvudrollerna spelas av ingen mindre än Larry David, som tydligen ska ha varit helt chockad när han blev kontaktad av Allen.

I didn’t even know I was on his radar, to tell you the truth [...] When you hear that Woody Allen is a fan of yours...It’s surprising.

I den här fina artikeln från veckomagasinet The New York Observer förklarade David nyligen hur han tror att han och Mr Allen skiljer sig åt, rent karaktärsmässigt, samt hur detta påverkar deras konstnärskap.

I think [Woody’s] probably more of a pessimist about the big picture,” Mr. David said. “The hopelessness, meaninglessness of it all—the blackness of eternity—those questions. Whereas I suspect I’m probably more pessimistic about the smaller things: The relationship won’t work out, Obama will lose, the Yankees will lose, the movie will bomb—things like that. People won’t watch ball games with me because I’m so pessimistic. I’m no fun to be around.” (But what happens when Obama does win? “I know! My whole world goes topsy-turvy. I still can’t believe it,” he said.

Med Whatever works, som når svenska biografer den 21 augusti, återvänder Woody Allen till USA och sin hemstad New York, där han inte filmat på fem år.

1 år på 40 sekunder

Mentalt break, från Eirik Solheim .

Sarah Haskins kommenterar Michelle Obamas bara armar

Den briljanta amerikanska komikern, manusförfattaren och feministen Sarah Haskins kunde naturligtvis inte hålla sig ifrån att kommentera den debatt (jo, det är faktiskt en debatt) som vevats igång efter Michelle Obamas nya "vågade" stil: bara armar (!). Se klippet nedan. Roligt och politiskt träffsäkert på ett ganska icke-amerikanskt sätt. Dessutom - på flera plan - väldigt mycket maj 2009.

John Kerry: "Dagstidningarna är en utrotningshotad art"

Intressant rapport från någon paneldebatt om dagstidningarnas framtid i Huffington Post i dag:

"Layoffs, closings and cutbacks have turned the nation's newspapers into an 'endangered species' as readers and advertisers rush to Web sites, said Sen. John Kerry [...]

'High-end journalism is dying in America and unless a new economic model is achieved, it will not be reborn on the Web or anywhere else, [David] Simon said.'

Arianna Huffington, editor in chief of The Huffington Post, a Web site of opinion and news, said that despite all the hand-wringing about the decline of the newspaper industry, these are good times for news consumers. Huffington said the future of journalism is not dependent on the future of newspapers.

'No, the future is to be found elsewhere,' she said. 'It is a linked economy. It is search engines. It is online advertising. It is citizen journalism and foundation-supported investigative funds. That's where the future is.'

Den där Huffington är inte dum. Inte dum alls. Varken sajten eller personen.

Vad är skillnaden mellan ett fejkat och äkta leende?

Spot the fake smile! Jag fick 16 av 20 rätt.

*****

Jessica Simpson kommer, av någon väldigt oklar anledning, pryda omslaget av Vanity Fairs juninummer. Hon ska i en stor intervju tydligen snacka tidigare och nuvarande pojkvänner samt om sin tro. Hmmm.

Angående det offentliga rummet

Vad är det för principiell skillnad mellan det här:







...och det här:





?