I oktober 2007 satt jag i ett flygplan på väg till Stockholm. Jag hade plockat med mig en Aftonbladet från gaten och satt och bläddrade förstrött när jag ramlade över en artikel signerad Åsa Linderborg: Lundell och jag. Ett litet urklipp från hittar ni nedan, klicka ovan för hela artikeln. Texten är avskalad, oreserverat uppriktig; fullkomligt briljant, på det hela taget.
Jag har aldrig varit tillsammans med någon som lyssnar på Ulf Lundell. Tvärtom. Mina kärlekar har avskytt honom på grund av hans schablonmässiga syn på män och kvinnor eller för att det han gör är dåligt, helt enkelt. De har fått mig att rodna över mitt osmälta förhållande till textrader om att mannen ska ta hand om mig, som lustfyllt ber mig öppna bladen på blomman som jag fått av Gud, som frågar om jag vågar lägga kinden i hans hand.
Och nog har Lundell en bedrövligt konservativ syn på Mannen, Kvinnan, Kärleken och Äventyret. Samtidigt sätter han ord på den vanligaste föreställningen om vad kärlek är och den går inte att hånfullt avfärda bara för att vi – tack och lov – lever i modernare tider.
Jag lyssnar på Lundell bara när ingen annan hör. Jag kunde ha spelat honom i radions Sommar-program, men jag gjorde det aldrig. Hade jag valt nåt, hade det nog blivit från Vargmåne, en skiva jag fortfarande lyssnar på, periodvis varje dag. Jag känner på nåt sätt att det jag har ihop med Ulf Lundell, det ska andra bara skita i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar