Tack och hej 2011, det här gjorde du bäst

Dokumentär: Bill Cunningham New York
Album: "Barn Doors and Concrete Floors" - Israel Nash Gripka
Låt: "The way it goes" - Gillian Welch
Konsert: First Aid Kit - Södra Teatern
Tidskrift: The Believer
Bok: "P.S." - Björn Af Kleen och "Lucking out" - James Wolcott
Blogg: 6th floor
Tidskriftsomslag: Times Steve Jobs-cover och det här från Vice...
Film: Moneyball
Journalist: Niklas Orrenius
Mediebesvikelse: Nedläggningen av min fd uppdragsgivare Stockholm City
Hype: Filip och Fredriks podcast
Tv-serie: Top Boy
Citat: "Jag har skrivit om musik i 30 år och har aldrig hört något liknande som när Klara och Johanna tar ton i ett rum." Jan Gradvall om First Aid Kit
Twitter: Conan O'Brien
Pinsamt medieutspel: När Johan Hakelius i en djupt förvirrad krönika i Affärsvärlden hävdade att Martin Schibbye - som vigt sin karriär åt att ge röst åt förtryckta och utsatta människor som annars aldrig syns i medierna - skulle ha en dold och odemokratisk agenda.

Bill, du gjorde 2011 lite, lite bättre

Tycker inte 2011 varit varken musikens eller filmens år... Däremot - my god! - har det levererats av dokumentärfilmarna. Här är mina fem favoriter från 2011:

1. Bill Cunningham New York
2. American Masters: Woody Allen - A documentary
3. Page One: A year inside The New York Times
4. George Harrison: Living in the material world
5. Bobby Fischer against the world

BILD

Arthur Leipzig, Chalk Games, Prospect Place, Brooklyn, 1950

The Radical Camera: New York's Photo League, 1936-1951

Vänd inte bort blicken!

För en månad sedan hade Ruben Östlunds Play svensk premiär. Filmen har sedan dess legat till grund för vinterns – och kanske årets – mest laddade kulturdebatt. Och den senaste tiden har tonläget höjts, regissören beskylls just nu för att protegera främlingsfientliga krafter. Förra veckan liknade idéhistorikerna Daniel Strand och Adam Wickberg Månsson Play vid en ”filmad rasistblogg” och i dag menar Lawen Mohtadi i Expressen att filmen är "ett uttryck för okunnighet om rasifiering". En inte bara osannolik devalvering av en film som sålts till över tio länder och prisats på en rad internationella filmfestivaler – utan också ett inlägg som leder till ett intressant självmål.

När jag intervjuade Ruben Östlund inför premiären och frågade varför han hade gjort Play så tryckte han särskilt hårt på en sak: han ville – genom att påminna oss om att det finns en social obalans i samhället – skapa debatt. Att han lyckats med exakt detta råder, uppenbarligen, inga tvivel. Just nu rasar en intensiv diskussion om rasism, maktperspektiv och utanförskap på landets kultursidor och i de sociala medierna.

Jag kan inte påminna mig om när det hände senast.

Vad de skarpaste av kritiker helt tycks missa är alltså att även de själva, genom sina inlägg, deltar i det som varit regissörens högre konstnärliga syfte. Slutsatsen? Fortsätt debattera. Fortsätt lyfta den medvetna frågeställning – vad innebär det att vara svart och vit i Sverige på 10-talet? – som filmen trycker upp i ansiktet på oss. För bara en sak är ju säker: om vi aldrig ställer just den frågan så skapas ett illavarslande tomrum; den som blundar konfronteras aldrig med sina fördomar. Eller för att citera Ruben Östlunds egen kärnfulla uppmaning: ”Vänd inte bort blicken!”

Penguin pillow!

Om David Carr och världens mest inflytelserika dagstidning

I går kväll, medan jag tryckte i mig alldeles för mycket rischoklad, såg jag den nya - i mediekretsar megahajpade - amerikanska dokumentärfilmen Page one: A year inside The New York Times. Filmen skildrar den revolution som pågår inom medieindustrin och vad som står på spel om den grävande (betal-)journalistiken försvinner. Den är på samma gång viktig, intressant - och vansinnigt underhållande.

Dokumentärens huvudperson är den fängslande reportern David Carr. Den före detta crack-missbrukaren och ensamstånde tvåbarnsfarsan som gått från utblottad till anställd på världens mest inflytelserika dagstidning. Bäst är kanske när han käbblar om sociala medier med Brian Stelter, när han trycker till Michael Wolff eller när han läxar upp Shane Smith, en av tidningen Vice grundare:

"Just a sec, time out. Before you ever went there, we’ve had reporters there reporting on genocide after genocide. Just because you put on a fucking safari helmet and looked at some poop doesn’t give you the right to insult what we do. So continue."

Via Twitter fick jag senare tips om Carrs självbiografi - The night of the gun - med denna tagline: "A Reporter Investigates the Darkest Story of his Life. His Own."

Page one: A year inside The New York Times, har svensk biopremiär på Hornstulls stolthet Bio Rio den 4 november.

100 dagar senare

Jag har skrivit om de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson - som nu suttit frihetsberövade i Etiopien i 100 dagar - här och här tidigare.

Igår ordnades demonstrationer i Stockholm, Göteborg och Malmö under parollen "Frige Johan och Martin". På ett kylslaget Södermalmstorg riktade en rad prominenta talare - Ola Larsmo, Åsa Linderborg, Björn Wiman, Mats Söderlund med flera - skarp kritik mot regeringens passivitet i frågan. Det kändes hoppfullt.

Igår kväll hade Aktuellt ett längre reportage om svenskarna (spola till 15:25).

Och i Skavlan på fredagskvällen pressades Bildt, nog till sin egen förvåning, tämligen hårt i frågan (spola till 21:35).

Bland annat GT ("De slåss för sina fängslade vänner") och Sydsvenskan ("Glöm inte bort dem") uppmärksammar i dag fallet.

Fortsätt stödja Martin och Johan genom att sprida information om kampanjen Free the Swedish Journalists Johan Persson & Martin Schibbye eller skänk pengar till Reportrar utan gränser.

Folkpop från Svedmyra

På måndagen meddelar Luger att folkpopduon First Aid Kit, mot bakgrund av det hårda publikttrycket, gör en extrakonsert på Södra Teatern i Stockholm i slutet av november.

Det är en sådan där nyhet som kan få en blåsig måndag i oktober att kännas lite bättre. En sådan där nyhet som kan få en att tänka att Ulf Lundell - som i en intervju i helgen uttryckte att han är förbannat glad att han hann bli gammal innan "alla TV-kanaler blev TV3" - faktiskt har fel. Så länge det finns band som First Aid Kit, och som en hel del människor faktiskt är intresserade av, fungerar helt enkelt inte det resonemanget (med vilket han förstås ville illustrera att det 2011 bara finns kommersiella och själlösa uttryck inom populärkulturen).

Klara och Johanna Söderberg är uppväxta i Svedmyra söder om Stockholm och har sjungit ihop sedan de var små. 2008 kom första EP:n "Drunken Trees". Sedan dess har det hänt vansinnigt mycket - på väldigt kort tid. Förutom att de släppt en fullängdare, spelat in en uppföljare i Nebraska, gjort en cover på Fleet Foxes Tiger Mountain Peasant Song (som snart är uppe i 2,5 miljoner visningar på Youtube) samt turnerat sig blodiga i Europa, USA, Australien och Nya Zeeland, tycker jag att följande illustrerar deras unika begåvning på ett bra sätt:

I en intervju med Dagens Nyheter våren 2008 förklarade systrarna - som då var 15 respektive 17 år gamla - att deras stora idol var Bright Eyes. Under hösten, alltså bara drygt tre år senare, har de befunnit sig på turné med just Conor Oberst, som dessutom gästar på kommande skivan.

Ungefär som att jag, år 2014, skulle åka till New York för att skriva en bok tillsammans med Malcolm Gladwell.

I januari 2012 släpps First Aid Kits andra album, ”The Lion’s Roar”. När de kommer hem till Sverige för att fira av den skivan håller jag tummarna för att det blir fler extrainsatta konserter. Och då på Cirkus.

Etiopien

Ni vet förstås bakgrunden vid det här laget: Min vän och kollega Martin Schibbye (jag skrev en personlig kommentar här i somras) sitter tillsammans med Johan Persson sedan början av juli fängslade i Etiopien, anklagade för terrorbrott av den etiopiska regimen. De två svenska journalisterna greps av landets armé i Ogaden efter att de smugit sig in i landet via Somalia.

Det mediala fokuset har sedan de spärrades in i huvudsak handlat om själva rättsprocessen. Men efter i måndags - då tidningen ETC avslöjade att Martin och Johan arbetade med att granska det svenska oljebolaget Lundin Petroleums dunkla affärer i området - är det tydligt att någonting hänt. Massmedierna börjar nu på allvar i stället koncentrera sig på en av Sveriges mäktigaste män: Carl Bildt.

Frågan är egentligen gammal: I maj 2000 valdes Bildt in i styrelsen för Lundin Oil AB (han garanterades en årlig ersättning för detta på 100 000 kronor och hade dessutom särskilt ansvar för företagets etiska riktlinjer). 2007, i samband med att han tillträdde sin ministerpost, förhördes Bildt i Konstitutionsutskottet om det kontroversiella uppdraget.

Morgan Johansson (s) kommenterade då så här:

- Problemet med Lundin Petroleum är att man gjort affärer med regimer som gjort sig skyldiga till omfattande övergrepp mot mänskliga rättigheter. Om jag hade varit i Carl Bildts kläder hade jag aldrig accepterat ett uppdrag för det företaget.

Vad som många redan innan ETC:s artikel betraktade som en mindre politisk skandal har nu alltså börjat utvecklats till något mycket större; Bildt - som de fängslade svenskarna var där för att granska - är den person som är ytterst ansvarig för att få dem frisläppta.

Jävsituationen har - på nyhetsplats - uppmärksammats av flera tunga medier de senaste dagarna (se bland annat SVT:s Kulturnyheterna). Ett axplock av de som ifrågasatt Bildts trovärdighet genom debattinlägg inom loppet av några timmar är Johan Wirfält på Rodeo ("Klyftan mellan de dubbla stolar Bildt sitter på börjar bli för djup"), Eric Rosén på Nyheter24 ("Carl Bildt är olämplig som utrikesminister", Kerstin Lundell i DN Kultur ("Carl Bildt har all anledning att dölja vad som försiggår"), Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad ("Carl Bildts förbannade skyldighet") och Gabriel Byström på GP ("En allt större politisk belastning").

Själv hade jag ett längre samtal med Filters chefredaktör Mattias Göransson (som Martin och Johan ju hade diskuterat eventuell publicering med) häromdagen. Han tryckte då framförallt på en sak: Bildts initiala kommentar om händelsen som han fällde under Almedalsveckan.

- Han insinuerade då att svenskarna fick skylla sig själva. Jag studsade till inför den kommentaren och tyckte redan då att den var mycket opassande. Jag vill inte gå in på några detaljer kring Martins och Johans tänkta reportage men jag kan säga så här: jag tycker att det är väl värt att nu gå tillbaka och titta på den kommentaren. Den blir i sammanhanget väldigt intressant.

Bildts egna svar på denna storm av initierad kritik? Tja, via sin pressekreterare låter han hälsa att han inte kan kommentera fallet mot bakgrund av det "konsulära läget". Men det är via sin Twitter som han igår kväll (tisdag 13/9), lite lagom implicit så där, kanske visar vad han egentligen tycker:

"Different duties tonight. Meeting with other parents at school. More important than much else, as a matter of fact."

Hur länge dröjer det innan situationen blir ohållbar för regeringen och för utrikesministern själv? Fortsättning följer.

BILD

Den här bilden är från i somras när jag och mina vänner firade midsommar på Dalarö. Det var fint. Tänkte på just detta när jag gick till jobbet i morse och hösten blåste rakt igenom jackan min.

Marco Suarez

New Yorker minns bäst

...förstås.

SOMMAR 2011

# Ser årets bästa film, The Trip.

# Glor på Californication SE04. Lipar som ett barn och vrålar av skratt. Serien har ALLT.

# Bläddrar i nya fina, innovativa, resemagasinet The Travel Almanac. Stor intervju med bland annat David Lynch.

# Läser Andres Lokko i Aftonbladet Kultur: "Londons Burning". Mest nyanserad, och klokast, hittills om #londonriots. Nathaniel Tapleys text är också viktig.

# Postar bokmanus.

# Reser till Helsingfors för hemligt (!) möte .

# Ser nya - brijanta - dokumentären om min topp tre favoritmänniska Conan O'Brien: "Can't Stop."

# Läser allt från New York Times Magazines blogg: 6th floor.

# Sommarläsning: Björn af Kleen, David Foster Wallace, Tom Rachman.

# Blir erbjuden tf tjänst på FET tv-produktion, tvingas tacka nej på grund av kontrakt på annat håll.

# Nämligen här, där jag skriver om både blytungt och fjäderlätt.

# Funderar på att stänga bloggen, och öppna nytt.

BILD

Etiopien

Med anledning av de fängslade svenska journalisterna i Etiopien ombads jag, eftersom jag är vän med Martin, att skriva någonting mer personligt i Metro tidigare i veckan. Kommentaren ströks dock när det senare samma dag blev känt att svenskarna gett ifrån sig livstecken och skulle ställas inför rätta. Men i dagsläget är deras tillstånd återigen okänt. Och de vet fortfarande inte vad de är anklagade för. Pulicerar den korta kommentaren här nu eftersom jag tycker att den, trots allt, fortfarande känns relevant (nedan).

De senaste uppgifterna gör gällande att Etiopien ljugit och att svenskarna - trots att UD fick besked om att de skulle flyttas till Addis Abeba - har hållits kvar i Jijiga. De har nu suttit frihetsberövade i fem dagar.

Gränsen mellan orädd och naiv behöver inte alltid vara hårfin. När min vän och kollega Martin Schibbye lyckades smyga sig in i Etiopien via Somalia i slutet av juni visste han naturligtvis exakt vilket potentiellt helvete han gav sig in i. Han har tidigare vistats på några av världens farligaste platser: Från den Filippinska djungeln till Burma och Nepal. Den Martin jag lärt känna på barer och redaktionsmöten genom åren kan egentligen sammanfattas i ett ord: idealist. Hans politiska engagemang – och tro på pennans kraft att förändra – är större än någon annan jag känner. Jag vet att det i grund och botten var, med risk för att låta högtravande, i det fria ordets tjänst som han anslöt sig till de etiopiska rebellerna. Han ville beskriva hur verkligheten ser ut där nere. Förhoppningsvis kommer han mycket snart kunna fortsätta det arbetet.

Talet som sade allt

På fredagskvällen blev delstaten New York den sjätte i USA att godkänna samkönade äktenskap.

"Great stories through fashion"

Fantastiska Out of Print Clothing:

We celebrate the world’s great stories through fashion. Our shirts feature iconic and often out of print book covers. […] In addition to spreading the joy of reading through our tees, we acknowledge that many parts of the world don’t have access to books at all. We are working to change that. For each shirt we sell, one book is donated to a community in need through our partner Books For Africa.

"Created Equal: Parallel Portraits of Cultural Difference"

Astronaut / Alient Abductee

Created Equal: Parallel Portraits of Cultural Difference - en visuell studie av skillnaderna mellan olika subkulturer - beskriver ganska exakt det som jag tycker så mycket om, och som är unikt, med USA.

Fotografen Mark Laita:

In America, the chasm between rich and poor is growing, the clash between conservatives and liberals is strengthening, and evil and good seem more polarized than ever before. At the heart of this collection of diptychs is my desire to remind us that we are all equal, until our environment, circumstances or fate molded and weathered us into whom we have become.

Artikel

Jag skriver om Oprah - mediekulturens Messias - i dagens GP Kultur (artikeln låst för + medlemmar på nätet).

NYPH11

New York Photo Awards 2011 - General Category Winners from New York Photo Festival on Vimeo.

I väntan på sommaren (del 4)

Missa inte den här fina videon!

I väntan på sommaren (del 3)

Popaganda har gjort årets viktigaste festivalbokning, insåg jag efter det här. Jag såg Arcade Fire redan i mars 2005 första gången, på Debaser Slussen. Legendarisk spelning vid det här laget. Andra gången på Annexet 2007 var ett stort skämt i jämförelse. Det liknade då i större utsträckning något slags arenarock-liknande, ganska grötigt och opersonligt. Eventuellt har de hittat tillbaka till gammal stil nu, verkar nästan så.

I väntan på sommaren (del 2)

Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet - From Now On by Cosmos Music Group

Magnus Carlson gör FIN cover på Oskar Linnros - "From now on"!

I väntan på sommaren (del 1)

Sveriges mest begåvade artist Anna von Hausswolff sjunger på The tram sessions.

Missa heller inte fina Stockholm boat sessions. Bakom initiativen (som borde uppmärksammas långt mer) står bland annat Jerry Boman. Det som är så roligt med alla de här klippen är förstås, förutom musiken, att se båt- och tågresenärernas reaktioner. Den unga tjejen bredvid Florence Valentin som sitter kvar med hörlurarna i medan han spelar, de gamla knegargubbarna som vägrar applådera, tanterna som brister i skratt, alla de som får något drömskt i blicken och tycks tänka: händer verkligen detta just precis nu? Som att de fått en oväntad present.

"Det är i konfrontationen med ursinnet som lojaliteten med rättstatsidealet prövas."

Mårten Schultz kommenterar Bin Ladens död i DN Kultur i dag (och är inne på, tja, samma linje som South Park.)

Vecka 16

* Ser om förra årets bästa film: The Social Network. Vill plugga på amerikanskt college. Inser att det nog är för sent. Påminns om att Mark Zuckerberg är född 1984. Känner mig fruktansvärt gammal.

* Bokar flygbiljetter till Paris!

* Ser HBO:s briljanta dokumentärfilm om Ronald Reagan.

* Kallas "trendsättare" i inbjudan till förhandsvisning av ny teaterföreställning. Roas, av många olika anledningar, mycket utav detta.

* Tackar ja till långtidsvikariat som reporter på Metro.

* Säljer stora och roliga jobb till Göteborgs-Posten och Tidskriften Rum.

* Äter tidig frukost på balkong - i solen! - på söder.

* Roas av #birthercontroversy i USA. @RyanNewYork bjöd på den roligaste kommentaren på Twitter: Trump releases Topee's "Certificate of Flame Resistance." Hope this silences his critics. http://twitpic.com/4q4ljk

* Spenderar årets bästa tid i skogen, i Norrland.

* Läser PO Enqvist Ett annat liv och den amerikanska komikern Steve Helys How I became a famous novelist.

* Till sist: ett modetips! Har förälskat mig i den här mannen som på ett sådant FÖREDÖMLIGT sätt visar hur man kavlar upp skjortärmarna...

Obama sjösätter miljardkampanj

I går meddelade Barack Obama att han nu inleder sin kampanj för att bli omvald 2012. Noterat:

# Tydligt är att han återigen fokuserar på gräsrötterna: ”Vi öppnar kontor, packar upp och startar samtal med anhängare som dig själv för att hjälpas åt att forma vägen till seger”, meddelade han på sin hemsida och i mail- och sms-utskick.

# ...i kampanjfilmen syns presidenten knappast alls. I stället är det lojala anhängare som pratar om betydelsen av "four more years".



# Jon Stewart tycker att "anhängarna" i filmen är lite väl buttra. Har Obama bytt slogan från "Yes We Can" till "You Know, Whatever", undrar han.

# Och just när det gäller kampanjfilmer är det ju intressant att - även om de har vitt skilda utgångspunkter förstås - jämföra Obamas initiala film med exempelvis Tim Pawlentys, som ju var först ut bland de tunga republikanska kandidaterna att offentliggöra sin kampanj. Pawlentys film påminner mer om en trailer för, säg, en ny Hollywoodrulle med Bruce Willis och Steven Seagal i huvudrollerna.

# Chefstrateg för Obamas omvalskampanj är Jim Messinas. Under två år arbetade han 41 steg från Presidenten och det Ovala Rummet. Fram till valet kommer han i stället att arbeta 1200 kilometer från Vita Huset, i Chicago, där kampanjen kommer ha sitt huvudkontor.

# Sarah Palin, som jag skrev om i Aftonbladet Kultur i november - då hon var en stekhet kandidat - tycks just nu få en allt mer marginaliserad roll inom det republikanska partiet.

Ordmoln av Beatles låttexter!

Via fina Love all this.

Avdelning: betydelsen av kommatering

Via Food Network Humor.

Sveriges snyggaste magasin ger er: Trendbibeln

I det senaste numret av Cap & Design - Skandinaviens största magasin för grafiska formgivare - har jag intervjuat en hel drös vassa art directors. Resultatet blev en massiv trendbibel för 2011.

Jag har också pratat med svenska bokförlagsjättar och amerikanska skivbolag om varför de numera vänder sig till Östeuropa och Asien för att trycka sina produkter.

Ni vet väl förresten att Cap & Design är Sveriges snyggaste och bäst designade tidning? Åtminstone om man får tro branschorganisationen Sveriges Tidskrifter som i fjol delade ut priset Årets ad till magasinets formgivare Johan Blomgren.

Johan Blomgren ligger förresten bakom designen på en annan tidning som jag arbetat en del med den senaste månaden och som i dagarna når tidningshyllorna: Magasin Morberg.

Wired om Angry Birds; avd god journalistik

Brittiska Wired har i det kommande aprilnumret ett massivt och briljant reportage om Rovio - företaget som skapade Angry Birds (spelet som är den mest populära betalappen för Iphone just nu och som väntas dra in 35 miljarder dollar fram till och med 2014). Tom Cheshire berättar historien om Rovio som i början av 2009 stod på ruinens brant men som tack vare hjärndöda Angry Birds - som blivit varenda tjommes favorit till tidstjuv - i dag är ett av världens mest framgångsrika underhållningsföretag.

One afternoon in late March, in their offices overlooking a courtyard in downtown Helsinki, Jaakko Iisalo, a games designer who had been at Rovio since 2006, showed them a screenshot. He had pitched hundreds in the two months before. This one showed a cartoon flock of round birds, trudging along the ground, moving towards a pile of colourful blocks. They looked cross. "People saw this picture and it was just magical," says [Niklas Hed, who co-runs the company]. Eight months and thousands of changes later, after nearly abandoning the project, Niklas watched his mother burn a Christmas turkey, distracted by playing the finished game. "She doesn't play any games. I realised: this is it."

Vecka 09

Världens snyggaste tidning gör om

New York Times Magazine är kanske den tidning i världen som är bäst och snyggast designad. Ofta, nästan jämnt, är omslagen tidlösa (i ordets allra mest exakta betydelse). I dag presenterades en första glimt av deras omgörning. Det handlar inte om några radikala förändringar - "It's not like we're inventing something that has never been done before", berättar redaktören Hugo Lindgren - men tittar man på det nya omslaget känns det nog ändå som att det hänt ganska mycket.


När jag förra året intervjuade Arem Duplessis, chefsdesigner på just NY Times Magazine, och bad honom ge sitt allra bästa tips till den formgivare som vill boosta sitt magasin svarade han:

Fight the good fight. Articulate your ideas in a clear and concise way and don’t be afraid to stand up for them.

Och exakt det här känns mycket som styrkan med hans egen tidning. Formen bottnar i mycket precisa idéer och inget, som det brukar heta, lämnas åt slumpen.

The Cutline berättar mer ingående om vad som är nytt med omgörningen.

Och här finns en längre föreläsning med Arem Duplessis där han berättar om hur formgivarna på tidningen arbetar.

Gulp?

The World Is Obsessed With Facebook from Alex Trimpe on Vimeo.

"Branded seats"

"We put indented plates on bus stop, mall, and park benches, so that when people sat down, the message was imprinted on their thighs. This meant that as well as having branded seats, a veritable army of free media was created, with thousands of imprints being created and lasting up to an hour."

Varför det för mig går en rak linje mellan den nya zeeländska byrån DDB Aucklands innovativa reklamkampanj och Linda Bengtzings kommentar i Dagens Nyheter i dag om hur hon förbereder sig inför kvällens deltävling i Melodifestivalen - "Jag står på händer. När man är nervös spänner man axlarna men står man på händer tvingas man slappna av" - är lika kristallklart som klurigt att reda ut.

I hear the train a comin'

Just nu pågår utställningen The last steam railroad in America på Robert Mann Gallery i New York. Utställningens magiska bilder är tagna av fotografen O. Winston Link (1914-2001) i 1950-talets Virginia. Det var när det statliga järnvägsbolaget Norfolk & Western Railway började avveckla ångmaskinerna till förmån för de modernare dieselmotorerna, som Link bestämde sig för att dokumentera de gamla lokomotiven som snart skulle gå ur tiden.

Jag har alltid tyckt mycket om tåg. De första riktigt starka minnesbilder som jag har från min barndom, och som hastigt kom tillbaka till mig när jag tittade på Links bilder, är när jag ligger i en sovvagn. Jag vaknar tidigt på morgonen och det är sommar; varmt och fuktigt i kupén. Alla andra sover. Den första insikten av att vara på väg någonstans, som inte är hemma. Lakanen som luktar annorlunda, svaga snarkningar från andra sidan väggen. Det omisskännliga ljudet av tågets skenor som gnisslar mot rälsen. Och det där flyktiga ringande ljudet emellanåt, som försvinner lika snabbt som det kommer. Jag blundar igen och vi dundrar vidare, fram genom det Blair Witch-skogiga landskapet.

Här kan man titta på fotografierna från New York-utställningen, som åtminstone gör mig alldeles matt. Caroline Hirsh på The New Yorker beskriver den som fylld av "carefully crafted, cinematic images of a very particular moment in American time."

Tea Party Review

Drygt en månad har nu gått sedan Jared Lee Loughner, 22, öppnade eld vid ett politikermöte i Tucson, USA, och sköt kongressledamoten Gabrille Giffords i huvudet. Efteråt valde många att lägga huvudansvaret på radikala och vildsinta högermedier i allmänhet och på den ultrakonservativa Teapartyrörelsens primadonna Sarah Palin i synnerhet. Loughners ursinne, menade man, hade underblåsts av den våldsförhärligande retorik som präglar USA:s politiska klimat.

Om vilda västern-högern tagit åt sig av den senaste månadens debatt? Nja, åtminstone verkar det inte så när man tittar på innehållet i Teapartyrörelsens nya månadsmagasin, Tea Party Review, som lanseras i helgen. Publikationen är ungefär lika onyanserad som al Qaidas engelskspråkiga nättidning, Inspire, som kom ut i somras och där läsarna bland annat tipsades om hur man gör egna bomber.


På Tea Party Reviews hemsida avslöjar tidningen planerade artiklar: ”Washingtons krig mot amerikanska familjer”, ”Varför medierna hatar Teapartyrörelsen” och ”Så här förvandlar universiteten ungdomarna till blåsta vänsteranhängare.”

Man bör förstås akta sig för att överdriva betydelsen av ett enskilt magasin. Samtidigt är det omöjligt att inte betrakta Tea Party Review som ett tecken på att den kristna högern, ofta stämplade som hatets lakejer, knappast har några planer på att skruva ner tonläget.

Black Rimmed Glasses-effekten

Musik som gör att jag eventuellt kommer att överleva den svenska vintern #9

Musik som gör att jag eventuellt kommer att överleva den svenska vintern #8

Håkan-snask!

I dag släpptes ett första klipp från den kommande filmen om Sveriges största artist, min generations Lundell (om man vill), Frölundasonen Håkan Hellström. Dokumentären - som är gjord av samma pöjkar som regisserade videon till senaste plattans bästa låt: "River en vacker dröm" - kommer någon gång i vår visas på SVT. Alla som är i Göteborg kan, om man inte kan hålla sig, knata till biograf Draken i morgon och få en sneakpeak.

# Den 29 april ser jag Håkan på Cirkus. Det ska bli kul.
# Här kan man läsa min intervju i Metro med samma gubbe (från i höstas), om man vill.

Musik som gör att jag eventuellt kommer att överleva den svenska vintern #7

Tidskriften The Strangers omslag till kommande nummer:

Vecka 2

Musik som gör att jag eventuellt kommer att överleva den svenska vintern #6

Lördag

Hej, hur är det med dig?
Liten och tunn, lortig om mun
Du har en kopparorm som heter Rolf
Och den bor i din ficka
Hej, hur är det med dig?
Hur gammal är du? Har du fyllt sju?
Tycker du om att jaga tjocka gubbar, såna som kan spricka?
Du är min bäste vän
Därför ger jag dig en vacker ring som jag har gjort
Ja, som jag har gjort
Gå från by till by
Tala med dem som har svårt att leka
Gå från by till by
Tala med dem som har kommit i kläm
Och din barndom skall aldrig, aldrig dö
Hej, hur är det med dig?
Du är ganska ung, men ändå en kung
Du bor i en bleckburk, har en fin balkong
Och den vetter mot skogen
Hej, hur är det med dig?
Har du fått syn på nån anonym
Liten prinsessa som har sagt till dig
Att du är mogen

Januari i punkter

# Intervjuat en hel drös grafiska formgivare - proffsen - till nästa nummer av Cap & Design. Tillsammans spår de vad som kommer att bli trendigt 2011. Och nej, neonfärgat gör inte comeback i år heller.

# Jag och min kollega och vän, multibegåvade Jonas Jonsson, pitchar tillsammans med vårt produktionsbolag om några veckor ett tv-projekt för en stor tv-kanal. I mars pitchar vi samma projekt för en annan STOR tv-kanal. Provfilmar och gnuggar geniknölar, så länge.

# Plågas av vädret.

# Tittar på West Wing S01. Vill bli talskrivare.

# Arbetar för fullt med roliga uppdrag åt olika kundtidningsförlag. Ringer Tokyo i morgon. Knåpar med Per Morbergs nya tidning i januari.

# Läser Josh Levines Larry David-biografi. Han är god för sex miljarder den mannen. David alltså.

# Twittrar mer än jag bloggar.

# Tog mig tid att lista de 30 bästa låtarna från 2010.

Tack och hej 2010, det här gjorde du bäst

Tv: Rebecca och Fiona
Album: Håkan Hellström (Två steg från Paradise)
Låt: Harlem River Blues (Justin Towne Earle)
Konsert: Tunng (Brewers Falls, Brooklyn)
Tidskrift: New York Magazine
Bok: Just Kids (Patti Smith)
Blogg: The Daily Dish
Tidskriftsomslag: New Yorkers hommage till Alexander McQueen.
Film: The Social Network
Journalist: Lena Sundström
Hype: Ipad
Tv-serie: Bored to Death
Citat: "I had a show. Then I had a different show. Now I have a Twitter account." Conan O'Briens bio på Twitter efter efter Tonight Show-fadäsen.
Twitter: Sarah Silverman
Pinsamt medieögonblick: Avd Svenska pampar, företagsledare - med noll "internationell aura" - som gör bort sig och sedan försöker reparera skadan på USEL engelska.

Peggy Noonan...

...om "The origin of the New Year's anthem — and what it means to us":

You know exactly when you'll hear it, and you probably won't hear it again for a year. The big clock will hit 11:59:50, the countdown will begin—10, 9, 8, 7, 6, 5, 4—and the sounds will rise: the party horns, fireworks and shouts of "Happy New Year!"

And then they'll play that song: "Should auld acquaintance be forgot and never brought to mind? Should auld acquaintance be forgot, and days of auld lang syne?"

It is a poem in Scots dialect, set to a Scots folk tune, and an unscientific survey says that a lot of us don't think much about the words, or even know them. The great film director Mike Nichols came to America from Germany as a child, when his family fled Hitler. He had to learn a lot of English quickly and never got around to "Auld Lang Syne": "I was too busy with words like 'emergency exit' on the school bus," he told me. "As a result, I find myself weeping at gibberish on New Year's Eve. I enjoy that."

The screen and television writer Aaron Sorkin, who this year, with "The Social Network," gives Paddy Chayefsky a run for his money, says that every year he means to learn the words. "Then someone tells me that's not a good enough New Year's resolution and I really need to quit smoking."

"Auld Lang Syne"—the phrase can be translated as "long, long ago," or "old long since," but I like "old times past"—is a song that asks a question, a tender little question that has to do with the nature of being alive, of being a person on a journey in the world. It not only asks, it gives an answer.

The question it asks is clear: Should those we knew and loved be forgotten and never thought of? Should old times past be forgotten? No, says the song, they shouldn't be. We'll remember those times and those people, we'll toast them now and always, we'll keep them close. "We'll take a cup of kindness yet."