12 december 2011

Vänd inte bort blicken!



För en månad sedan hade Ruben Östlunds Play svensk premiär. Filmen har sedan dess legat till grund för vinterns – och kanske årets – mest laddade kulturdebatt. Och den senaste tiden har tonläget höjts, regissören beskylls just nu för att protegera främlingsfientliga krafter. Förra veckan liknade idéhistorikerna Daniel Strand och Adam Wickberg Månsson Play vid en ”filmad rasistblogg” och i dag menar Lawen Mohtadi i Expressen att filmen är "ett uttryck för okunnighet om rasifiering". En inte bara osannolik devalvering av en film som sålts till över tio länder och prisats på en rad internationella filmfestivaler – utan också ett inlägg som leder till ett intressant självmål.

När jag intervjuade Ruben Östlund inför premiären och frågade varför han hade gjort Play så tryckte han särskilt hårt på en sak: han ville – genom att påminna oss om att det finns en social obalans i samhället – skapa debatt. Att han lyckats med exakt detta råder, uppenbarligen, inga tvivel. Just nu rasar en intensiv diskussion om rasism, maktperspektiv och utanförskap på landets kultursidor och i de sociala medierna.

Jag kan inte påminna mig om när det hände senast.

Vad de skarpaste av kritiker helt tycks missa är alltså att även de själva, genom sina inlägg, deltar i det som varit regissörens högre konstnärliga syfte. Slutsatsen? Fortsätt debattera. Fortsätt lyfta den medvetna frågeställning – vad innebär det att vara svart och vit i Sverige på 10-talet? – som filmen trycker upp i ansiktet på oss. För bara en sak är ju säker: om vi aldrig ställer just den frågan så skapas ett illavarslande tomrum; den som blundar konfronteras aldrig med sina fördomar. Eller för att citera Ruben Östlunds egen kärnfulla uppmaning: ”Vänd inte bort blicken!”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar