Med anledning av de fängslade svenska journalisterna i Etiopien ombads jag, eftersom jag är vän med Martin, att skriva någonting mer personligt i Metro tidigare i veckan. Kommentaren ströks dock när det senare samma dag blev känt att svenskarna gett ifrån sig livstecken och skulle ställas inför rätta. Men i dagsläget är deras tillstånd återigen okänt. Och de vet fortfarande inte vad de är anklagade för. Pulicerar den korta kommentaren här nu eftersom jag tycker att den, trots allt, fortfarande känns relevant (nedan).
De senaste uppgifterna gör gällande att Etiopien ljugit och att svenskarna - trots att UD fick besked om att de skulle flyttas till Addis Abeba - har hållits kvar i Jijiga. De har nu suttit frihetsberövade i fem dagar.
Gränsen mellan orädd och naiv behöver inte alltid vara hårfin. När min vän och kollega Martin Schibbye lyckades smyga sig in i Etiopien via Somalia i slutet av juni visste han naturligtvis exakt vilket potentiellt helvete han gav sig in i. Han har tidigare vistats på några av världens farligaste platser: Från den Filippinska djungeln till Burma och Nepal. Den Martin jag lärt känna på barer och redaktionsmöten genom åren kan egentligen sammanfattas i ett ord: idealist. Hans politiska engagemang – och tro på pennans kraft att förändra – är större än någon annan jag känner. Jag vet att det i grund och botten var, med risk för att låta högtravande, i det fria ordets tjänst som han anslöt sig till de etiopiska rebellerna. Han ville beskriva hur verkligheten ser ut där nere. Förhoppningsvis kommer han mycket snart kunna fortsätta det arbetet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar