Den amerikanska homokrisen

I Washington pågår just nu utställningen Hide/Seek: Difference and desire in American portraiture. Det är – ofattbart nog – den första utställningen någonsin på ett amerikanskt museum som betraktar konsthistorien från ett homosexuellt perspektiv. Tunga namn som Andy Warhol, Annie Leibovitz, Nan Goldin och Georgia O’Keefe är representerade och Washington Post har kallat den för ”en av de bästa tematiska konstutställningarna på flera år.” Men fördömandet från den kristna högern har varit skarpt. Uppståndelsen kring ett videoklipp som visar myror som kryper över ett krucifix, en del manlig homoerotik samt ett porträtt på den homosexuella pratshowvärden Ellen DeGeneres som greppar sina bröst, blev till slut för mycket. Nyligen valde museiledningen att censurera ett av verken, vilket ledde till protester. Två amerikaner greps förra veckan efter att de inne i museet visat upp det bortplockade innehållet på en Ipad.

Bråket om konstutställningen är symptomatiskt. Under hösten har frågor som rör ökad tolerans och öppenhet gentemot homosexuella debatterats intensivt i USA. En utdragen rättslig strid kring förbudet mot homoäktenskap pågår alltjämt. Dessutom har det under hösten rasat en infekterad debatt kring huruvida öppet homosexuella bör få tjänstgöra i armén. Fallet med militären Jonathan Hopkins har varit ett av de mest uppmärksammade. Efter nio års klanderfri tjänstgöring i Irak och Afghanistan – då det blev känt att han var homosexuell – avskedades han med omedelbar verkan. I lördags röstade senaten i den kontroversiella frågan. Och beslutet blev historiskt: förbudet hävdes. ”Det här är en sorglig dag”, sa motståndaren John McCain.

Vid sidan av de politiska debatterna har under hösten en våg av självmord bland unga homosexuella sköljt över landet. Seth Walsh, 13, hängde sig i skogen. Tyler Clementi, 18, hoppade från en bro. Billy Lucas, 15, hängde sig. Asher Brown, 13, sköt sig i huvudet. Alla var öppet homosexuella och hade fått utstå kraftig mobbning från skolkamrater. Varför självmorden kom så tätt inpå varandra vet ingen. Amerikanska homoaktivister menar att de varit relaterade till den homofoba stämning som piskats upp i samband med den växande polariseringen.

Det nya lagförslaget, som alltså kommer innebär lika behandling inom militären, bör hur som helst ses som ett steg mot ett lite förnuftigare USA. För att citera den slogan som använts av de som stöttat kampanjen:

”You don’t have to be straight to shoot straight.”

Musik som gör att jag eventuellt kommer att överleva den svenska vintern #5

Framtiden, barn, framtiden

Rachel Maddow genomför veckans obehagligaste intervju

Lysande Rachel Maddow intervjuar David Bahati, ugandisk politiker, som försöker få igenom en lag som ska göra det möjligt att spärra in och mörda homosexuella. "I am just a simple man who wants to protect our children."

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Så minns vi John Lennon

I dag är det 30 år sedan John Lennon sköts till döds utanför sitt hem på 72:a gatan i New York. Autografjägaren Mark David Chapman avlossade fyra skott i ryggen på Lennon som avled direkt.

I Dakota Building, eller bara The Dakota som man säger i USA (vilket givetvis låter mycket häftigare), bodde John och Yoko i en flådig lägenhet. Varje gång jag varit i New York har jag åkt dit. Det finns inget minnesmärke på gatan som färgades röd den där kvällen när skotten föll. Det enda som vittnar om att det var just där det hände är de trubadurer som spelar Beatles-låtar intill Central Park på andra sidan gatan. På samma plats där Yoko Ono spred Lennons aska.

För att uppmärksamma årsdagen släpptes i dag helt unika bilder (tagna av popkritikern Mike Jahn) från inspelningen till albumet Some Time in New York City. Ett sätt att minnas, antar jag. Själv har jag lyssnat några gånger för mycket på Happy Xmas (War Is Over).

Musik som gör att jag eventuellt kommer att överleva den svenska vintern #4

Musik som gör att jag eventuellt kommer att överleva den svenska vintern #3

Musik som gör att jag eventuellt kommer att överleva den svenska vintern #2

Musik som gör att jag eventuellt kommer att överleva den svenska vintern #1

(Tipstack: @adamsvanell)

Så lyckas som du som frilansdesigner!

Fina magasinet Cap & Design är ute med ett nytt nummer. Jag har skrivit ett omfattande reportage om frilansliv och intervjuat duktiga formgivarna Jonas Svedberg, Johan Mogren, Sanna Rosén och Max Larsson von Reybekiel.

The Promise

Jag och min pappa har spenderat tusentals mil tillsammans på Sveriges landsvägar. Framförallt åkte vi mycket bil under de handfull år som jag tillhörde Norrlands-eliten i tennis. Borlänge, Karlskoga, Umeå, Sundsvall, Örnsköldsvik, Härnösand, Bollnäs, Gävle och Båstad besökte vi många gånger. Varje sommar bilade vi dessutom till Mariehamn för att sedan ta båten över till Åland.

Jag har otroligt starka minnesbilder från den här tiden. Solen som brände mot plåttaket. Varm läsk i bakluckan. Frusna fingrar när jag hjälpte till att skrapa rutorna på vintern. Pappas mässande bakom ratten: "Du ska veta det Johan att..." (obstinat tonåring som jag var viftade jag så klart bort det mesta, i dag vet jag att det är alla de där kloka strömmarna av ord som till stor del gjort mig till den jag är.) Lukten av stekt lök från något hamburgerkök i Norrlands inland. Lukten av cigarett när pappa fimpade, blåste ut röken i den kyliga natten, slängde av sig skinnjackan, vred om nycklarna och tog ett djupt andetag:

Bara 25 mil kvar nu, sen är vi hemma.

Framförallt kommer jag ihåg musiken som pappa spelade i bilen. I efterhand har jag förstått att de där blandbanden format stora delar av mitt musikintresse. Eventuellt är det delvis en rekonstruktion, men som jag minns det handlade det väldigt mycket om Bruce Springsteen. Medan den svarta skogen, de gula rapsfälten, radhusen och vägkrogarna, som jag satt och tittade på med sömniga ögon, susade förbi där utanför fönstret, spelades alla de där magiska låtarna upp: Sad Eyes, Dancing in the Dark, Glory Days, The River, Real World, Leap of Faith, Local Hero, Lucky Town, Billie Bobby Jean, Downbound Train. Och så vidare. Pappa trummade ofta med händerna mot ratten, i takt till musiken. Ibland var det nog för att hålla sig vaken.

När New York Times recenserade Springsteens nyligen släppta samlingsbox The Promise: The Darkness on the Edge of Town Story skrev man:

Darkness on the Edge of Town, released in 1978, was a coming-of-age album for Bruce Springsteen: cleareyed, unsweetened, haunted by everyday struggle. Putting the album together during a legal conflict with his manager at the time, Mr. Springsteen wrote and recorded far more songs than he ended up using, leaving out good material in the name of thematic unity. It was the right move, as was his decision to revisit those songs now. [...] It all attests to the stubborn integrity of a figure who, as Mr. Springsteen sings in The Promise, “works in a rock ‘n’ roll band/Lookin’ for that million-dollar sound.” It’s one song that should have made the cut.

Just The Promise är en låt som jag lyssnat mycket på här i New York. Jag vet inte om pappa någonsin spelade den under våra bilresor, men varje gång jag hör den är det som att alla de där fina minnena kommer tillbaka.

Hur som helst är det en osannolik låt. Så jävla vacker att man bara vill dö.

Skratta inte åt Sarah Palin

Sarah Palin har under den senaste veckan varit i blickfånget i amerikansk media. I Aftonbladet Kultur i dag skriver jag om varför - och vad det kan betyda.

I Sverige finns det inte många som tar Sarah Palin på allvar, ingen verkar tro att det faktiskt är möjligt att hon skulle kunna bli USA:s nästa president. Men efter demokraternas rekordstora förlust i kongressvalet nyligen är det inte alls osannolikt att Obama - som i dag är kraftigt kritiserad - kommer få kliva åt sidan för en republikan. Och den som i dag är mest sannolik är de facto - utan tvekan - Sarah Palin.

Bakgrunden till detta är givetvis att Palin är enormt populär:

* Inom det egna partiet är hon tillsammans med Mitt Romney och Mike Huckabee den populäraste kandidaten.

* Hennes nya bok America By Heart: Reflections on Family, Faith and Flag, som släpptes i tisdags, väntas bli en storsäljare (precis som hennes debut Going Rouge som sålt i över tre miljoner exemplar).

* Seriepremiären av Sarah Palins Alaska hade fem miljoner tittare, ett historiskt rekord för kabel-tv-kanalen TLC. Även om programmet tappade många tittare till det andra avsnittet har det ändå fortfarande 20 procent fler än exempelvis populära Mad Men.

* Sarah Palin genererar sex gånger så mycket trafik på Google som Mitt Romney, Newt Gingrich, Mike Huckabee och Tim Pawlenty - tillsammans.

Självförtroendet är det heller inget fel på. Till tv-kanalen ABC sa hon själv nyligen att hon tror att hon har möjlighet att besegra Obama. Förstås en tydlig hint om att hon kommer ställa upp i valet. Frågan är i vilket skede det blir omöjligt att bortse från det politiska fenomen som är Sarah Palin. Det är ännu långt kvar till 2012 men ju förr man börjar ta henne på allvar desto bättre. Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, sammanfattar det bäst: Skratta inte åt Sarah Palin.

Underskattning har i politiska sammanhang visat sig vara förödande förr.

Avdelning retuscherad verklighet - och en helt VANLIG dag i New York

Jag har vid några tillfällen kikat in på extremt populära Niotillfem. För er som inte är bekant med sidan är det en blogg som drivs av en ung tjej som, precis som jag, för tillfället bor i New York. Bloggen går i huvudsak ut på att Sandra Beijer, som hon heter, med hjälp av bilder berättar vad hon gör om dagarna.

Jag är kluven till innehållet.

Visserligen tycker jag att den är härlig, liksom inspirerande. De gånger som jag bläddrat igenom några inlägg har jag i regel känt att "Gud, jag måste OCKSÅ ut och göra något spännande." En positiv känsla. Men sen när jag kommit hem från det jag gjort, och kikat in på den där bloggen igen, har det alltid känts som att: "Jaha, det där var väl trevligt, men vad tusan, varför kan vi inte få till det just så där härligt - så där PERFEKT?"

Den där tanken gäckade mig ett kort tag tills det slog mig: de där extremt vackra, vita (alla är vita), medelklassbarnen med perfekta frisyrer, dyra kavajer och gnistrande tandrader som blottas när de ler sina filmiska leenden, har det nog inte riktigt så där bra som bilderna visar. Troligen är det också därför bloggen är så extremt populär: besökarna attraheras av det perfekta; man vill vara där, man vill vara en del av den där utopin. Niotillfem fungerar givetvis av samma anledningar som exempelvis modemagasin fungerar. Man bläddrar och förundras av modellernas felfrihet. Samtidigt genereras viss ångest: varför är inte min kropp så där smal?

På samma sätt som bilderna i ett modemagasin är retuscherade för att avlägsna det fula - det verkliga - är givetvis den här typen av bloggar även de korrigerade. Alla typer av missöden elimineras. Troligen kommer vi på Sandras blogg aldrig få se inlägg av karaktären: "Shit, mellan [infoga valfritt kändismingel på lyxigt hustak] och [infoga hipp bar] käkade jag på en dålig kines och blev risig i kistan, var tvungen att rusa hem ett par timmar."

Notera att det här egentligen inte är någon omfattande kritik. Syftet med Niotillfem är ju uppenbarligen inte att visa ALLT. Ta det för vad det är, liksom, kanske man kan tycka. Reflektionen bygger på att jag tycker att det blir rätt tramsigt, eftersom mycket känns så oerhört konstruerat. Precis som modemagasin skulle den här typen av bloggar behöva någon slags konsumentupplysning:

"OBS! VERKLIGHETEN I DEN HÄR BLOGGEN ÄR RETUSCHERAD."

Som ett slags komplement till Niotillfem illustrerar jag nedan hur en rätt vanlig dag i New York, med rätt vanliga roligheter och tråkigheter, kan se ut.


Åkte till Ed Sullivan Theater på Broadway och anmälde intresse för biljetter till Letterman. Tjejen som jag pratade med var extremt otrevlig och upprepade allt tre gånger så fort jag såg lite frågande ut (typiskt för amerikaner som jobbar med någon form av administration). Rätt kass start på dagen.


Reparerade den dåliga starten med fin frukost på McDonalds!


Erik mötte upp, nu blev jag jätteglad!


Eftersom Erik inte hade ätit frukost gick vi till en diner. Han beställde bacon, ägg och toast. Tror han tyckte det smakade så där. Dessutom tyckte han att det var lite klurigt att äta!


Vi bestämde oss för att ta F-tåget ner till Coney Island, en galet lång resa. Vi hann slumra till några gånger. Och dö en smula av tristess.


När vi äntligen kom fram åt vi KORV på Nathan's. Jag fick någon slags surkål på min. Smakade kanske inte kanon. Hungern stillad i alla händelser.


Vi gick ner till piren. Hälsade på fiskargubbarna och aktade oss för de skrikande måsarna.


Eftersom magarna vid det här laget hade börjat kurra ljudligt kilade vi bort till Brighton Beach och den ryska krogen Tatiana (som figurerar i en av våra favoritserier Bored to Death.) Vi drack rysk vodka och rysk öl. Till det åt vi saltgurka och någon slags chilimarinerad tomat, vilket var det "appropriate snack" till vodka enligt den ryska kyparen.


Väl hemma i Brooklyn avslutade vi med en öl på Grand Street. När vi gick hem började det regna.

Growing up digital

Hur påverkas vi av det extrema informationssamhälle som vi lever i? New York Times utforskade ämnet i en stor artikel i söndags: Growing Up Digital, Wired for Distraction. Intressant läsning även om jag kan tycka att temat är en smula "rädda ungdomen"-tramsigt. En av de elever som medverkade uttryckte sig så här, vilket kändes väldigt träffande:

I know I can read a book, but then I’m up and checking Facebook. Facebook is amazing because it feels like you’re doing something and you’re not doing anything. It’s the absence of doing something, but you feel gratified anyway.”

Out of context!

Bored to Death säsong två (premiär i kväll på Canal Plus)

I kväll börjar Canal Plus sända andra säsongen av HBO-producerade Bored to death. Den kultförklarade komediserien bereder väg för en ny era av New York-tv.

NEW YORK. I den strålande film noir-inspirerade tv-serien Bored to death spelar Jason Schwartzman en privatdetektiv utan kvalifikationer: Jonathan Ames. Ett alter ego till den verklige Ames, som skapat serien. Varje avsnitt innebär ett nytt fall för den alltid välklädde, neurotiske och konstant salongsberusade huvudkaraktären. Jonathan bestämmer sig för att prova livet som privatdeckare efter att han i det allra första avsnittet, för att hantera uppbrottet från sin flickvän, plöjer några Raymond Chandler-böcker för mycket. Den marijuanarökande magasinsredaktören George (Ted Danson) och bästa kompisen, serietecknaren Ray (Zach Galifianakis), hjälper villigt Jonathan att befria bortrövade kvinnor, tampas med ryska maffian och lokalisera otrogna män.

Sneglar man bortom seriens handling och tar en närmare titt på kulisserna upptäcker man snart vad som är helt unikt med kritikerhyllade Bored to Death: den sätter Brooklyn på kartan. I andra komediserier som Seinfeld, Sex and the city och Vänner, har New York uteslutande förknippats med Manhattan. Brooklyn – New Yorks mest befolkningstäta stadsdel med ett invånarantal på 2,5 miljoner – framställdes i dessa som något avvikande. En okonventionell och perifer plats. I Bored to death är det i stället downtown Brooklyn som romantiseras: Park Slope, Boerum Hill och Fort Greene (kvarter som ungefär på samma sätt som Södermalm i Stockholm under senare delen av 1900-talet utsattes för en kraftig gentrifiering). Manhattan har knappast aldrig tidigare i tv-sammanhang känts så småborgerligt, så fyrkantigt. När Jonathan väl besöker Manhattan åker han sällan norr om Lower East Side och det är i regel alltid för något långtråkigt cocktailparty eller i jobbsammanhang. Brooklyn är hemma.

Bored to death, som nyligen blev klar för en tredje säsong, har en väldigt aktiv fanskara på internet. I bloggar och på olika resforum har det i takt med att seriens popularitet ökat börjat poppa upp guider till de caféer, barer och restauranger som figurerar i serien. Tar man exempelvis F-tåget till Brighton Beach, allra längst ner i södra Brooklyn, kommer man till nattklubben Tatiana dit Jonathan i ett avsnitt letar sig för att söka rätt på en förlorad kärlek till en rysk gangster. Sofistikerade kaffebarer i hippa Greenpoint och exklusiva matkooperativ i Park Slope får också en hel del gratisreklam. ”Bored to death is Brooklyn’s coming-out party to the HBO-watching world”, skrev New York Times inför seriepremiären.


I andra säsongen av serien, som får premiär på Canal Plus i kväll, cementeras kontrasterna mellan Brooklyn och Manhattan. ”Brooklyn är det nya Manhattan”, säger Jonathan i ett av avsnitten. Riktigt där är vi nog inte ännu. Tydligt är dock att Jonathan Ames, som tillsammans med stjärnförfattarna Jonathan Safron Foer och Jonathan Lethem brukar kallas för ”The three Jonathans of Brooklyn”, lyckats nyansera bilden av den New York-stadsdel som i tv-sammanhang – fram till nu – endast fungerat som en vag bohemisk referens.

Grand Street, Brooklyn 13 november 2010 (klockslag: oklart)

Vilka tv-program är (S)- respektive (M)-märkta?

Det ledande amerikanska medieresearchföretaget Experian Simmons har tagit en närmare titt på vilka serier som lockar flest republikaner respektive demokrater. Det är rätt spännande läsning.

Någon "senior marketing manager" kommenterar resultatet så här:

Looking at the Democrats side, I don’t mean to make light of it, but they seem to like shows about damaged people. Those are the kind of shows Republicans just stay away from.

En liknande undersökning med ett svenskt perspektiv, med till exempel sossar och moderater i fokus, vore givetvis hyperintressant. Vilka program är egentligen (S)- respektive (M)-märkta?

Baksidorna spekulerar:

Idol: (M)
Kobra: (S)
Bonde söker fru: (M)
På Spåret: (S)
Starke man: (M)
Solsidan: (S)
Felix stör en ingenjör: (M)

New York: vecka 45

Anna Järvinen & Novell

Simon Rydén (hej kompis!), som jag haft turen att få jobba med några gånger, har plåtat omslaget till det kommande numret av Magasinet Novell. Vågat grepp med magiskt resultat. Här berättar chefredaktör Anton Gustavsson om bakgrunden till omslaget.

Gå ner i vikt med Rush Limbaugh: "Eat all the Twinkies you want!"

What have I told you about diet and exercise? Exercise is irrelevant.... "How do you know all this?" One of the reasons I know what I know is that I know liberals, and I know liberals lie, and if Michelle Obama's gonna be out there ripping into "food desserts" and saying, "This is why people are fat," I know it's not true. "Rush, do you really believe that? It's that simple to you, liberals lie?" Yes, it is, folks. Once you learn that, once you come to grips with that, once you accept that, the rest is easy. Very, very simple. Now, my doctor has never told me to restrict any intake of salt, but if he did, I wouldn't. I'd just spend more time in the steam or the sauna sweating it out.

Läs resten här.

Eller inte.

Stop motion hetare än någonsin

Stop motion-animation handlar om att lura ögat att ”döda” föremål rör på sig. Genom att animatören låter fotografera av en serie föremål med små positionsvariationer, och sedan visa fotografierna i en snabb följd, skapas illusionen av rörelse. Hösten 2010 tycks alla filmmakare - från hippa videoregissörer till reklammakare och konststudenter - intressera sig för den här typen av analog animation.

I nya numret av Cap & Design - i butik nu! - har jag skrivit ett långt reportage om tekniken och bland annat intervjuat animatören Yuval Nathan som ligger bakom musikvideon till den New York-baserade, israeliske artisten, Oren Lavies: ”New morning elegance”. Videon har setts knappt 14 miljoner gånger på Youtube och nominerades i februari till en Grammy.

Maddows & Stewart-vurmen!

Tänk om - tänk om! - det fanns en Rachel Maddow eller Jon Stewart i Sverige! Då skulle man ju kanske, kanske, kunna bli en smula intresserad av partipolitik igen.

Kungen-gate på Twitter: Axplock av de bästa lustigheterna

@Blisk: Kungen ska ha sitt - Frank Andersson

@markylarsson: Tänk om deadlines var lika lätta att skita i som preskriberade kungaligg?

@SonjaLeister: Tror ni att kungen ställer in alla sina uppdrag, åker till USA, tjuvröker och shoppar med sina kompisar?

@aliesbati: Fyra koordinerade ansiktsuttryck på dn.se http://yfrog.com/jjh1hj

@kinkyafro: Kungen har ändrat planerna, han ska inte framträda i skogen utan exklusivt på Tyrol inför Gry, Adam och Sarah Dawn Finer.

@FredrikW: Kanal 5:s nästa succéserie: Kungen i Tylösand.

Brev från New York: 5 november

Haft en, hur är det man säger?, oförskämt trevlig dag här i Brooklyn. Vaknade upp med en mild förkylning. Tog en varm dusch och åt en skål cheerios. Fällde upp kragen på jackan, så där som sjömän gör för att skydda sig mot havsstormen, och smög ut. Promenerade upp längs Manhattan Avenue bland polska bagerier, vietnamesiska smörgåsbutiker och franska vinbarer. Hamnade vid en klassisk deli där alla pratade spanska, köpte en cheese, egg and bacon-bagel och en stor flaska apelsinjuice. (Ja: jag provar på det här med köttätande; det går så där.) Fortsatte ner mot Williamsburg, denna mindre galax av små butiker och krogar. Korsade McCarren Park, E stannade och filmade en grupp highschool-kids som stod ute i den friska blåsten och övade med sin orkester. Det lät, sorry to say, otight. Hittade en alldeles utmärkt fleamarket, Beacons Closet, på 11th street. De spelade Velvet Underground och John Coltrane och jag köpte en fin gammal halsduk i bomull för 15 dollar. Runt knuten hittade vi en helt magnifik liten restaurang, som tagen ur en Bored to Death-scen. Köpte en cappuccino, värmde oss och berättade för de som jobbade på stället hur "amazed" vi var "by all the cooool furniture and decorations in this place." Kryssade vidare mellan pölarna ner mot Bedford Avenue. Stannade en timme i en bokaffär där det, av någon oklar anledning, luktade kanel. Bläddrade i Dylan-biografier, gamla nummer av The Believer, coffee table-böcker om surfande kvinnor, italiensk matkultur, "contemporary photagraphy" och rysk affisch-konst. E köpte en fin kalender. Mer second hand vid Nassau Avenue, hittade en varm, mörk och olagligt billig kofta. Funderade ett slag på vin i någon av de inbjudande barerna med den dova belysningen, men fötterna var för sura och magarna kurrade allt för ljudligt. Så vi seglade hemåt. Klockan hade blivit mycket.

Rally For Sanity, 10/30/10

Obama: Keynesian?

Tisdagstelegram: Snurrigt Wiman, Is Obama the End of Black Politics och länge leve kritiken.

# Älskar den här typen av rena omslag, vilket man ju nästan aldrig ser i Sverige. Vit text mot svart bakgrund. Boom. Viktigt artikel också: Is Obama the End of Black Politics?

# Vilket år dör papperstidningen i Sverige? Medieforskaren Ross Dawson har satt ett datum.

# Bill O'Reilly: "The Country Takes a Turn to the Right." Allt talar för att han, för en gång skull, får rätt. Mindre en en tredjedel av den amerikanska befolkningen menar att Obama har gjort sig förtjänt av att sitta kvar under kommande mandatperiod. Martin Gelin förklarar varför.

# Obegripligt var beslutet av DN:s kulturchef Björn Wiman att plocka bort Martin Kellermans strip. När han förklarar sig blir det möjligen än mer obegripligt. Det är inte bara väldigt fegt. Det visar också hur gravt man underskattar sina läsare. Kan man aldrig publicera något som man inte är säker på att ALLA kommer att förstå - eller vad?

# Det här är kul. Och bra. Länge leve kritiken.

NYC

Jag åker till New York i morgon och blir borta till pepparkakstider. Jag och min fina vän Erik flyttar till en gammal kartongfabrik i Brooklyn. Jag lämnar - naturligtvis - Sverige med en förhoppning av att det här ska bli den bästa månaden i mitt liv. Jag har också en känsla av att något storslaget kommer att hända. Som Conan O'Brien sa i sitt klassiska Goodbye Speech när han avslutade sin sju månader långa sejour på The Tonigt Show:

Please do not be cynical. I hate cynicism. It doesn’t lead anywhere. Nobody in life gets exactly what they thought they were going to get. But if you work really hard, and you’re kind, amazing things will happen.

This just in: Strage Twittrar

Fredrik Strage startar twitter-konto. Twittrar bäst som twittrar sist, alltså. Och: ja. Nog är det är värt en egen bloggpost!

Mad woman

När man läser New York Magazines mastodont-feature om Sarah Palins storslagna framtidsplaner i senaste numret, är den överhängande känslan att det samhälle som hon vill åter till inte är 1980-talets USA; alla Reagan-flörtar till trots ("And she cites Ronald Reagan in promising the same for the country: 'If we do our part, as President Reagan said … the great confident roar of American progress, growth, and optimism will resound again!'")

Nej, Sarah Palin är ju snarare en karaktär som skulle stortrivts i 50- och 60-talets USA. I Mad Men-samhället.

Så här beskrev Boston Globe Palin mitt under pågående valspurt 2008:

"The vice presidential nominee's fast rise and vast popularity in Alaska owe to her raw charisma, her ability to navigate the system on her own terms, and her way of being many sorts of women at once. She's the devoted mother on a pedestal, who showers her disabled son with the message that he's perfect. She's the beauty pageant veteran who understands how lipstick modulates a tough interior. She's the ambitious careerist who won't let enemies block her path to power. The sort of woman that some other women admire, and some resent."

Skulle lika gärna kunna varit en karaktärsbeskrivning av Joan Holloway, right?

Ways of escape

Den här veckan lyssnar jag på Great Lakes.

Sådan tid, sådan galning.

Det är givetvis omöjligt just nu att inte referera till det inlägg som jag skrev två dagar efter valet. Texten handlade om att risken för att en ny laserman skulle dyka upp, i upptakten till och efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, var överhängande. Eller åtminstone risken för att Sverige, med ett öppet rasistiskt och fascistiskt parti i riksdagen, skulle bli ett farligare land att vistas i.

Vid 20-tiden i kväll sköts två kvinnor i en lägenhet genom ett fönster i stadsdelen Kroksbäck i Malmö. Sammanlagt rör det sig om ett 15-tal ouppklarade skjutningar den senaste tiden. Samtliga offer har haft invandrarbakgrund. Basi Hassan, 47, stod och väntade på bussen i söndagskväll när någon försökte mörda honom.

Malmöpolisen gick i dag ut och bekräftade att man jobbar efter teorin att en och samma gärningsman ligger bakom. Den enda gemensamma nämnaren offren emellan är att deras hy är mörk, vilket är en av anledningarna till att utredningen nu fokuseras kring högerextrema grupperingar.

Det rör sig alltså om rasistiskt våld. Och kopplingen till Sverigedemokraterna känns inte direkt långsökt. Tommy Lindström, tidigare chef för Rikskriminalen och expert i Efterlyst, sade i går kväll att han tror att gärningsmannen aktivt försöker återskapa John Ausonius handlingar.

Likheterna mellan 1991 och 2010 är givetvis att gärningsmännen agerar i ett samhällsklimat som hårdnat. Då som nu talar svenska riksdagsmän öppet om "invandrargener", och att det skulle finnas en större brottsbenägenhet bland de som är födda i Bagdad, än de som är födda i Bengtsfors.

Det är knappast en vild gissning att gärningsmannen - precis som Ausonius gjorde - känner att han har ett moraliskt stöd där han smyger i buskarna med fingret runt avtryckaren. Att han på något sätt gör samhället en tjänst. "Det är ett Sverige som är gynnsamt för kålrötter", som Per Svensson uttryckte det i Sydsvenskan.

Sådan tid, sådan galning.

Bored to death-abstinens

Jag har utvecklat en besatthet. Geniala amerikanska HBO-producerade komediserien Bored to Death, som jag skrivit om tidigare, liksom frodas i skallen. Även om säsong 2 så här långt är mycket sämre än första säsongen, är det utan tvekan den smartaste sitcom som jag sett sedan Curb Your Enthusiasm. Ett tydligt tecken på att jag blivit just besatt kom häromdagen. Plötsligt upptäcker jag att jag står och fotar en random person i matkassan, eftersom han är så kusligt lik Bored to Death-Ray:

Kvällstidningarnas värsta chockrubrikord. Hollywoodhår?

MySpace nya logga

Vågat och, ja, genialt.

Fredagstelegram: Marilyn, Nyheter24 och Årets bästa magasinsomslag

# Årets bästa magasinsomslag 2009 är korade. New Yorker vann cover of the year i kategorin: Mode och Skönhet.

# Bländande journalistik i coverstoryn av Vanity Fairs novembernummer: Marilyn and Her Monsters.

# Tidningsutgivarnas pris till årets digitala dagstidning gick till min gamla arbetsplats Nyheter24. Väldigt oväntat och väldigt roligt. Kudos framförallt till chefredaktör Aaron Israelsson, en av de bästa tidningsmakare jag haft förmån att arbeta tillsammans med.

# Tunnelbanegrafik: så här röstade stockholmarna i riksdagsvalet.

# Hörrni, ni har väl hört att det långa reportaget är dött? Att ingen orkar läsa texter som är längre än 1500 tecken längre? Om detta är vad ni har hört är det verkligen dags att sluta lyssna. Eller käfta emot. Titta exempelvis på Fokus och Filter: båda tidningarna har ökat sin räckvidd med över 60 procent - på ett år.

Självpromotion

Under produktion:

# Arbetar för tillfället heltid på tidningen Metro. Det är väldigt roligt att emellanåt hoppa in och arbeta upp dagstidningsflåset. I går intervjuade jag Håkan Hellström. Vi satt en timme på ett konditori på Södermalm i Stockholm. Håkan åt en italiensk kycklingsallad och jag drack en kopp te och åt en kladdig mazarin. Vi pratade bland annat om stockholmskomplex och huruvida popmusik är ett hantverk eller inte. Något som slog mig, och som jag aldrig fått intrycket av när jag läst någon intervju, var att Håkan är en genuint rolig person. Artikeln finns att läsa i Metro på fredag.

# Jag var i Oslo nyligen och gjorde ett spännande reportage åt SAS fina kundtidning Scanorama. Publiceras i kommande nummer.

# I nästa nummer av Cap & Design har jag skrivit ett långt reportage om så kallad Stop Motion-animation. Jag har bland annat intervjuat Robyns amerikanska formgivare Mary Faggot som ligger bakom den här korta promotionfilmen:

#

Body Talk Pt.1 is coming! from Robyn on Vimeo.

# Förbereder en längre jobbresa till New York i november.

# Sitter med ett hemligt projekt, som jag har arbetat intensivt på tillsammans med en god vän under drygt ett år. Mycket snart avgörs huruvida vi kommer ro det i land eller inte.

Arkitektoniska brännskador i Las Vegas

"Las Vegas hotel guests left with severe burns from 'death ray' caused by building's design."

Amerikaner om Tyskland: "Dirty Porn"

Hittade en rolig, bokstavlig, kartläggning av olika fördomar/stereotyper. Ovan ett av exemplen: Amerikaners syn på européer.

Att inleda en roman

American Book Review listar de hundra bästa meningarna som någonsin inlett en roman. Det är underhållande läsning, tycker åtminstone min, möjligen, något skruvade hjärna. Jag har tre favoriter:

1. If you really want to hear about it, the first thing you'll probably want to know is where I was born, and what my lousy childhood was like, and how my parents were occupied and all before they had me, and all that David Copperfield kind of crap, but I don't feel like going into it, if you want to know the truth.

J. D. Salinger, The Catcher in the Rye (1951)

2. It was the day my grandmother exploded.

Iain M. Banks, The Crow Road (1992)

3. Elmer Gantry was drunk.

Sinclair Lewis, Elmer Gantry (1927)

Vilka är era?

Håkan Hellström-fredag!

# Håkan Hellström släpper som bekant nytt album snart. Nya singeln Saknade te havs låter låter lite som en blandning av Gyllene tider och Byrds (själv gillar jag nästan River en vacker dröm bäst).

# I senaste numret av Filter, som landade i min brevlåda i dag, finns en lång intervju med Håkan. Ska försöka ta en jobbpaus någon gång i helgen och läsa.

# En Håkan-intervju som jag däremot har läst är den i senaste numret av fantastiska Bon. Där avslöjar han bland annat att han röstar på Miljöpartiet, att en låt som får honom att må bättre är Cycles med Frank Sinatra och att han gillar konstverket med "den där grindpojken du vet. Med äpplet, som sitter och gråter, han får inte slanten." Först trodde jag att han menade den här, av Jenny Nyström, men den pojken sitter ju inte. Vet ni vilken tavla han syftar på?

UPPDATERAT: Musiktidningen Novells redaktör Anton Gustavsson hjälper mig att lista ut vilken konstverk det rör sig om. Jag ba: så klart!

# I senaste numret av Vi Läser finns också där en intervju där Håkan pratar om sina favoritböcker: Allt med John Steinbeck, John Ajvide Lindqvists Människohamn, Snabba Cash, Across the Great Divide om The Band, Please Kill me, om punken och Woody Guthries Hela härligheten.

# Boken PS. Lycka till i kväll släpps också snart. Det är Håkan Hellströms bok om sig själv. Mycket mer bild än ord, som det verkar.



# Även de nya numren av Sonic och Café har - givetvis - Håkan på omslaget.

The Persecution of Jimmie?

Jag räknar kallt med att någon av Sverigedemokraternas spinndoktorer inom en snar framtid anlitar en lämplig författare - Dick Erixon, Göran Skytte? - för att skriva motsvarigheten till Matthew Continettis The Persecution of Sarah Palin ("How the elite media tried to bring down a rising star").

Jag fullkomligen älskar att Palin själv ger den en lysande recension - som sedan hamnar på omslaget! Den typen av fräscht grepp rekommenderar jag även Jimmie att använda. Men: i stället för att, som i Palins fall, använda en så pass agitatorisk bild på omslaget föreslår jag något i den här stilen:

Obama - en kaktus?

Från "Americas Finest Newssource" - The Onion - kommer dagens nyhet: 1 av 5 amerikaner tror att Barack Obama är en kaktus.

Mönstret går igen

Måndagen den 20 september 2010 var en bra dag att läsa om Gellert Tamas Lasermannen. Detta briljanta tidsdokument som avhandlar en mans sjuka handlingar inom ramen för ett sjukt samhälle.

Skillnaderna mellan september 1991 och september 2010 är givetvis många. Men där finns också likheter. Då som nu hade Sverige just genomgått en svår ekonomisk kris och då som nu hade svenska folket just valt in ett högerpopulistiskt missnöjesparti som vågmästare i riksdagen (Ny Demokrati fick 6,7 procent av rösterna; Sverigedemokraterna 5,7 procent).

Bara några månader efter det att Ny Demokrati röstats in började John Ausonius avrätta folk på öppen gata. Huruvida Ausonius handlingar påverkades av det faktum att Bert Karlsson stod i Sveriges riksdag och deklarerade att "Zigenare utför 90 procent av alla brott mot svenska pensionärer", vet ingen. Men ställt bortom allt tvivel är att hans handlingar på ett mycket direkt sätt påverkades av det rasistiska samhällsklimatet. Ett klimat som i sin tur givetvis underblåstes och legitimerades av de folkvaldas, osminkade, främlingsfientliga hållning.

Och mönstret går nu igen.

"En del invandrare präglas av en aggressiv gen", uttalade sig Thomas Karlsen, toppkandidat för Sverigedemokraterna i Trollhättan dagarna innan valet. Trots det lät partiledningen Karlsen sitta kvar och partisekreteraren Björn Söder höll dessutom delvis med: "Det är uppenbart att det bland folk från Mellanöstern finns en helt annan aggressivitet än bland nordbor."

I SVT:s chips- och dippunderhållning till valvaka fanns dock inte ett spår av mer begrundande analyser. I stället satt just Bert Karlsson där och myste. Även Kristian Luuk stortrivdes. Som när han lade armen om Jimmie Åkesson på väg in till utfrågningen och frågade om han inte ville ha en tonfiskmacka.

Exakt där och då var det nog många som inte alls hade särskilt angenäma känslor i kroppen. Många upplevde nog att Sverige både blev ett kallare - och farligare - land att vistas i.

Min drömregering - ur ett tv-serieperspektiv

Tre dagar till val. Nedan har ni min drömregering ur ett, eh, tv-serieperspektiv. Möjligen skulle viss polarisering uppstå under debatterna i riksdagen. Men det får vi köpa med den här uppställningen tycker jag.

Statsminister: Larry David (Curb your enthusiasm)
Utrikesminister: Bertil Enstöring (Skrot-Nisse & hans vänner)
Finansminister: Montgomery Burns (Simpsons)
Justitieminister: Miranda Hobbes (Sex and the City)
Arbetsmarknadsminister: "Red" Forman (That 70's Show)
Utbildnings- och skolminister: Seymour Skinner (Simpsons)
Näringsminister: Morty Seinfeld (Seinfeld)
Socialminister: Jimmy McNulty (The Wire)
Jämställdhetsminister: Claudia Green Craig (Vita huset)
Internet och infrastrukturminister: Don Draper (Mad Men)
Kulturminister: Jonathan Ames (Bored to death)
Miljöminister: Lisa Simpson (Simpsons)
Folkhälsominister: Dr. Jennifer Melfi (Sopranos)
Integrationsminister: Massoud (Det nya landet)
EU-minister: J. Peterman (Seinfeld)
Försvarsminister: Tony Soprano (Sopranos)

Let's get to work!

Nya numret av Cap & Design i butik

Nya numret av CAP & Design når tidningshyllorna i dag. Magasinet har ny design och dessutom doftlack (!) på omslaget. Jag har skrivit det långa reportaget om tidningsdesign. Tips och trix för magasinsformgivare kort sagt. I artikeln finns bland annat en intervju med New York Times Magazines chefsdesigner Arem Duplessis och Filters AD Ola Carlsson.

Måndagstelegram: Far-out-journalistik, Baksidorna goes modeblogg och Filip och Fredrik värvar somalier till SD

# I högerkretsar stöter jag ofta på en allmän föreställning om att "alla journalister är vänsterorienterade." Jag har alltid avfärdat detta som kvalificerat mumbo-jumbo och bland annat pekat på att de flesta mediehus och stora tidningar är uttalat liberala. Att både SvD:s och DN:s ledarsidor av framstående intellektuella på vänstersidan brukar omnämnas som en del av "bombhögern", säger väl trots allt en del. Hur som helst. I dag publicerar Aftonbladet Kultur en artikel vars utgångspunkt är att 90 procent av medierna är borgerliga, och att det syns i valrörelsen. Även nyhetsjournalistiken tar ställning enligt artikeln.

Och: ett utmärkt exempel på just detta hittas i Expressen i dag. Tidningen hyllar Fredrik Reinfeldt som vinnare i gårdagens duell mot Mona Sahlin. På förstasidan lyder rubriken "Storslam", detta trots att statsministern bara fick två tiondelar högre i betyg av tittarna än S-ledaren.

- Jag känner igen en övervinkling när jag ser den, och det här är far out, säger Paul Ronge, pr-konsult och tidigare politisk reporter till Resumé.

# Baksidorna goes modeblogg 1: Det är modevecka i New York. Facehunter samlar sinnessjukt snygga människor i tjusiga kläder.

# Baksidorna goes modeblogg 2: En rolig, ny, blogg i stil med geniala Stuff white people like: A web series about dressing like a grown up. Ger livsnödvändiga svar på frågor som: "What Do I Do About Underarm Stains on Shirts?" och "Where to Shop For Men’s Clothes in San Francisco?"

# Den norska nyhetsuppläsaren Pia Beathe Pedersen var missnöjd med hur NRK hanterade sin personal. Därför sade hon i helgen upp sig - i direktsändning.

# Filip och Fredrik kuppar, som det heter på kvällstidningssvenska, mot främlingshatande SD. I en antirasistisk valfilm uppmanar de somalier att gå med i partiet. Genialt och framförallt väldigt roligt. Även om genomslagskraften troligen är noll.

Jag föredrar Spotify - och Zlatan

Spotify - musiktjänsten som bekant revolutionerat musiklyssnandet de senaste åren - passerade i dag tio miljoner låtar. Tio miljoner låtar är alltså numera, som det brukar heta, ett klick bort.

Man glömmer fort hur sinnessjukt det egentligen är.

Det var för nästan exakt två år sedan som jag hälsade på en kompis i Norrköping som där och då introducerade Spotify. Bara tanken på att man plötsligt kunde söka på i princip vilken låt som helst och spela upp den direkt, helt gratis, var förstås svindlande.

Men: 2010 har folk börjat vänja sig och allt oftare hörs mer eller mindre välartikulerade klagomål. På vad? Jo, på att de inte lyckas hitta en särskild låt med just sitt (!) okända favoritband. Någon annan klagade på att det var för mycket reklam, en tredje på att det "går så långsamt att starta igång själva programmet."

Frågan som man givetvis måste ställa sig är huruvida dessa personer längtar tillbaka till, vad ska vi kalla den?, Limewire-tiden. Det vill säga den tid då man med hjälp av ett mer eller mindre smidigt nedladdningsprogram fick söka efter låten tills man rev sitt hår, en av tio gånger hitta den, och sedan efter i bästa fall en halvtimme ha den lagrad på hårddisken.

Resonemanget är lika ologiskt som att säga att Zlatan Ibrahimović är en dålig fotbollsspelare när han går mållös från en seriematch. Men vad vet jag, kanske drömmer sig dessa personer ofta - i likhet med Spotify-kritikerna - tillbaka till en tid då Sveriges främsta framgång i ett utländskt klubblag hette Kennet Andersson.

För nog var det riktigt, riktigt stort då han under en säsong gjorde åtta mål för Bologna.

Valrörelsen doppad i en kopp mörkrostat bryggkaffe

Valhösten är cp-tråkig, inte sant? Knappt två veckor till riksdagsval och tonläget har inte skruvats upp nämnvärt. Partiledarna sitter mest och fnissar i olika debatter. Symboliken i det faktum att Thomas Bodström, som bekant en av Socialdemokraternas allra mest profilerade politiker, valde att sticka till USA efter att ha P3 Nyheter ville drogtesta honom, är onekligen gigantisk. När Expressen nyligen hittade den före detta justitieministern på ett skräpfik i Pittsfield, Massachusetts - chattandes med sina väljare - sade han bland annat att:

– Torgmöten är kul, men det här är ett roligt experiment också.

Samtidigt som Mona Sahlin skäller på landets soffliggare sitter alltså Bodström - mitt under brinnande valrörelse - på Donkin' Donuts i Pittsfield och bloggar.

Ibland längtar jag något alldeles oerhört efter plakat och pamfletter.