Årets tre snyggaste New York Magazine-omslag

Omslagsporr från New York Magazine - alla från 2009 samlade här. Baksidorna listar tre favoriter (!):

3.

Oktober

Don’t panic about H1N1’s return—or the dangers of taking a vaccine for it—unless it mutates. Then: Panic!







2.

Juni

Woody Allen and Larry David's new film, Whatever Works, is both a greeting and a farewell, a film that marks Allen's return to the city as well as a reminder that a certain kind of comedy has vanished (may it rest in peace).




1.

September

A tenet of the president’s campaign was that rationality would ultimately break down the divisions that separate us. But while there may not really be red or blue states, there are states of reason and states of emotion. And in American politics there is a war between those states as old as the country itself.

Most of the time

Bob Dylan Most of the Time @ Yahoo! Video

Onsdagsläsning: Carla Bruni i Simpsons, sluta svina! och Schulman-mani

Carla Bruni, Frankrikes first lady, har fått ett skådis-gig. Kanske blev Bruni - som erkänner att hon inte har någon erfarenhet från teatern överhuvudtaget - inspirerad efter att ha sett sig själv karikeras i de senaste USA-sända Simpsons-avsnittet: The Devil wheres nada.

# Så har det "HÄNT" igen. Media rapporterar om stressade grisar som vadar i avföring, som inte har halm att böka i och som äter på andra, döda grisar. ALLA är "chockade". Sanningen är givetvis att djurplågeri på svenska (jo) bondgårdar är mer regel än undantag. Så sent som i mars avslöjades det att svenska grisar skållas till döds varje dag på stora Scanägda slakterier. Jenny Tunedal skriver bäst om varför alla som är just "chockade" är naiva som femåringar alternativt idioter:

Återigen förfasar sig svensk media och politiker över att grisar behandlas illa i djurindustrin. Och den här gången kan vi inte bara muttra att danskarna nog alltid varit lite slappa och sadistiska i sin djurhållning, för nu är det faktiskt "våra egna" svenska bönder (till och med en som sökt fru) som låtit grisar leva under förfärliga förhållanden. Som vanligt möts avslöjandena av storögd bestörtning: "Oj, så hemskt" "Vi visste ju inte". Men om vi inte visste det här, vad exakt var det då vi visste? Hur många köttätare har någon aning om under vilka förhållanden djuren de tuggar i sig har levt och dött?

"Du vet väl inte om Kalle Karlsson är en hyvens grisbonde eller inte", som Karin Ahlborg skriver i dagens Aftonbladet. Hennes slutsats är att "konsumentmakt inte existerar när det gäller griskött".

Hon har rätt, men ändå fel. Det är lätt att ta den där makten. Ät inte grisarna.

# Jag ska sluta tjata snart men jag fattar inte hur den där Schulman-brorsan kan skriva så här underhållande om tubsockor, Marcus Birro och Twilight ("Vilken ljuvlig liten film! Otroligt vacker vampyrpöjk blir kär i bleksnygg flicka och kärleken är besvarad. Men det är svårt, de lever ju så olika liv. Och hur ska han motstå lusten att äta opp henne?"). Fattar helt enkelt inte. Nu läste jag igen. Fattar jag nu? Nope, fattar fortfarande inte.

Jag låg i sängen och tänkte på dig

För en herrans massa år var jag tillsammans med en tjej som bodde i London. Jag var olyckligt kär, det hade kanske inte blivit helt bekräftat ännu, att hon börjat tappa intresset alltså, men jag kände det i magen. Så en av de där oroliga kvällarna när jag inte kunde sova på grund av allt det här skrev jag en text. Nyligen hittade jag den där texten, läste och tyckte att den var väldigt fin faktiskt. Lite pubertal så där, men liksom ren. Jag vet inte om jag skulle kunna uttrycka mig på det här sättet i dag.

En ruggig lördagsnatt i mars kunde jag inte sova. Klockan hade för länge sedan passerat midnatt men sömnen vägrade infinna sig. Tankarna bråkade om plats i mitt huvud, jag kände mig alldeles tjock i skallen. Skulle behöva rensa ut en del och få lite klarhet, tänkte jag.
Vinden och regnet blåste in mot fönstret. Teven stod på och kastade ett blinkande blått ljus över rummet. Eurosport. Det var två stora män som med knutna nävar boxade på varandras huvuden. Blodet sprutade från den svarta killens spruckna ögonbryn, det såg ut att göra fruktansvärt ont. Från gatan utanför hördes skrik ifrån grannarna.

Jag låg i sängen och tänkte på dig.
Det skulle ju bli så bra det här. Vi skulle ha picknick när du kom tillbaka, jag skulle ge dig en present och krama dig och aldrig behöva känna att jag inte vågade för att du inte riktigt ville. Till midsommar skulle vi bada i en varm lagun vid en blå stuga, torka på bryggan inslingrade i varandra. Röka Winston under den ljusa natthimlen och tro att vi var odödliga, igen.

Fast just nu kändes alltihopa bara väldigt blankt och jag förbannade mig själv för att jag tänkte så här. Trots att allt faktiskt var alldeles ärligt.
Jag vet inte vad det var men just den här natten hade jag ett oerhört sug efter att retirera till din famn. Samtidigt kände jag mig bottenfrusen, oberörd. Av någon jävla anledning.

Jag bestämde mig för att strunta i min sömnlöshet ett ögonblick, tände en ciggarett och satte på en skiva. Kalla vindar fortsatte att svepa förbi med full kraft utanför fönstret.

Jag ville bort nu, London hade gett mersmak. Allt var så enkelt och förutsägbart här hemma. Trevligt, visst. Till och med riktigt, riktigt bra emellanåt. Men mestadels fyrkantigt.

Det är så lätt att bli trött på allt. Trött på alla jävla meningslösa idioter på jobbet. Trött på att man måste boka tvättid två veckor i förväg. Trött på att bo ute i en ödslig förort där det känns som om dimman alltid hänger mellan träden. Trött på mig själv när jag tänker onda tankar om mina arbetskamrater (idioterna). Kom igen nu Johan, ge dem en chans.

Jag drog ett djupt bloss och blåste ut röken i mörkret.

När jag fimpade och kisade ut i natten tänkte jag att det kanske ändå skulle gå bra. Att jag faktiskt skulle fixa det här. Även om saker och ting just det här året inte skulle gå precis som jag hade hoppats. Löser det sig så, fine. Annars, så vet jag att jag tar mig upp (om än på 8 eller 9). Så klart.
Jag tänkte också att jag kan väl för fan nån jävla gång sluta vara en sån patetisk lipsill och bara gå och lägga mig och vara lite glad, sommaren är snart här och du hade ju faktiskt sagt att du var kär i mig.

Så jag läste kortet du skrev till mig i London. Drack ett glas juice.
Och somnade sen till slut.

Dagen efter hade det slutat regna. Det blåste friskt och solen tittade fram mellan trasiga moln och mitt huvud kändes faktiskt inte lika tungt längre. Jag vädrade sömnen ur lägenheten innan jag gav mig av. På söder luktade det vår. Och på caféet där jag åt frukost saknade jag bara grädde i chokladen.
Och en kyss av dig.

Alex Schulman sammanfattar 2009

Missa för guds skull inte Alex Schulmans år-2009-sammanfattnings-blogg på Nöjesguidens hemsida. Skapligt nya Schulman Show är ju för övrigt helt genialt också. Detta yttrade jag förresten på Twitter häromdagen varpå Nick Hermansson, chef för Aftonbladets webb-tv, ville veta varför jag tyckte det. Jag svarade:

Mixen: självironi, självgratulerande, det lite sunkiga formatet, samspelet Alex & Ann samt fungerande gäster = genialt.

Kika på programmet här. Gud så härligt att citera sig själv i sin egen blogg förresten, det måste jag göra till en vana.

Lördag morgon

Klockan ringde klockan 07.00 denna jobblördag. Känns ofta jäkligt bra att gå upp tidigt på helgen har jag märkt, vilket blivit något av en vana denna höst. Till skillnad från tidiga vardagsmorgnar är man ju på helgen en av få som är uppe (nåja, åtminstone känns det så). Kaffet smakar extra gott, liksom.

Just i dag är det dessutom en sådan där klar och kall vintermorgon - blå himmel och en sol som gömmer sig bakom hustaken och sprider ett liksom vitt ljus. I bakgrunden står P1 på. Magnus Linton pratar om ungefär samma viktiga saker som han pratade om när jag intervjuade honom tidigare i år (bläddra fram till sidan 19).

Arbetar med en tidning är vad jag gör förresten. Någon slags mix av kommersiell och redaktionell produkt. Mat på bordet och så vidare.

Trevlig helg.

Must be a joke

Videon till Bob Dylans "Must be santa" från hans bisarra (om än stundtals behagliga) julskiva Christmas in the heart, är kanske det sjukaste jag sett i år. Åtminstone det märkligaste. I och för sig så är det ju liksom alltid så här han har fungerat, denna irrationalitetens mästare. Men alltså, klicka på länken, gör det.

Quizfebern har drabbat Stockholm

Text: Johan Kellman Larsson

Anrika skivbutiken Pet Sounds har i tre decennier krängt album till musiktörstande Stockholmare. De senaste åren har Pet Sounds utvecklat verksamheten betänkligt – exempelvis arrangerar man en gång i månaden ett oerhört populärt musikquiz. City letade sig till en svettig källarlokal på Södermalm, studerade musiknörderi på hög nivå och ställde sig frågan: Varför?

"Den röda tråden måste vara Minneapolis", viskar en ung, blond tjej i jeansskjorta ivrigt. Hennes lagkamrater ser ut som frågetecken. "Prince", fortsätter hon, "Prince är från Minneapolis!"

Klockan är åtta och musikquizet i den lilla källaren på Pet Sounds Bar på Skånegatan har precis dragit igång. I just det här momentet av tävlingen gäller det för lagen att hitta den röda tråden bland fyra mer eller mindre kända låtar som spelas upp. Lokalen är överfull och fuktig av svett, det är ingen extravagant tillställning i den meningen. De åtråvärda sittplatserna är sedan länge upptagna och omkring 50 personer kommer under de närmaste fyra timmarna stå upp och trängas på en mycket liten golvyta.

De som deltar i Pet Sounds prestigefyllda musikquiz den här kvällen är gamla gubbar, unga tjejer, djupt koncentrerade musikjournalister och högljudda rockers – kort sagt: alla sorter. De står i grupper om fyra och fyra, dricker öl, gestikulerar och fyller frenetiskt i frågeformulären som de blivit tilldelade.

Vad som förenar dem är naturligtvis ett ovanligt stort musikintresse. De flesta tycks exempelvis känna till att det är Gary Portnoy som skrivit signaturmelodin till den amerikanska kultserien Cheers. Fruktansvärt onödig kunskap men uppenbarligen väldigt roligt att skylta med.

Frågan är då – givetvis – varför? Inte för att det här är någon ny företeelse, men de senaste åren har någonting hänt: musiktävlandet har flyttat ut från förfesten och blivit en gravallvarlig offentlig sport. Varje vecka anordnar pubar överallt runt om i Stockholm musikquiz: det är hårdrocksquiz, queerquiz och hip hop-quiz. Det finns till och med ett särskilt quiz för Depeche Mode-fantaster.

Programledaren för SVT:s Musikbyrån, Magnus Broni, är den här kvällen med och anordnar quizet på Pet Sounds Bar. Det är paus i tävlingen och han ser lite stressad ut där han står, gömd bakom en skivspelare. Magnus Broni tror att musikquiz-boomen eventuellt kan ha något att göra med att skivbutiken, anno 2009, inte längre är en naturlig samlingsplats för musiknördar.

– Musikquizet har alldeles säkert blivit ett substitut för skivsamlandet i någon mening, nu när nedladdningen tagit över. Samtidigt tror jag bara att väldigt många kommit på att det här är jäkligt kul.

En så kallad “introtävling” avslutar kvällen på Pet Sounds Bar, lagen har tio sekunder på sig att lista ut vilken låt som efterfrågas. De som suttit på golvet i några timmar ställer sig nu upp och sträcker ut ömmande leder. Ett av lagen verkar inte ha någon bra kväll alls: de river sitt hår och stönar "Åhhh" i kör, när de inte lyckas knäcka introt till Joni Mitchells River. Om en månad har de möjlighet att ta revansch. Och kommer de i riktigt god tid kanske de lyckas roffa åt sig ordentliga sittplatser.

Artikeln publicerades i Stockholm City torsdagen den 12 november.

Är Milhouse gay?

Quentin Tarantino menade i en intervju en gång att Top Gun egentligen är en berättelse om en ung mans kamp med sin homosexualitet. Och det är inte direkt ovanligt att popkulturellt bevandrade intresserar sig för fiktiva karaktärers sexuella läggning.

Senast i raden av den här typen av gissnigslekar är att Milhouse, från den omåttligt framgångsrika tv-serien The Simpsons, är gay. Detta är ju egentligen ingen ny teori men nu har det visst framkommit bevis.

På en tillställning förra veckan uppges Matt Groening, skaparen av Simpsons, ha signerat en propaganda-affisch för homosexuellas rätt att ingå äktenskap med orden:

"Your fan, Matt Groening, Creator of Milhouse."

De som kan serien vet ju dock att Milhouse genomgående i serien är hopplöst förälskad i Lisa. Uppslagsverket Wikisimpsons slutsats?

"[Milhouse is] being hinted at being bisexual."

Tåls att tänka på detta. Länge och väl till och med (om det är så att man har oerhört lite andra vettiga saker för sig, alltså).

*****

Att tacka nej till en lönecheck på 9000 dollar - om dagen - för att man inte vill "ha dålig smak i munnen" är fan integritet.

Det finns mycket att lära för dig här, Pernilla Wahlgren.

Den här önskar jag mig i julklapp (är det i någon mening skevt att önska sig julklappar när man är 27 år gammal?)

Esquire och FRAMTIDEN

Utmärkta bloggen SID - om Pressbyråns tidningar - skriver i dag om tidningsinnovationen Augmented Reality ("förstärkt verklighet", ungefär). Esquire har jobbat mycket med den här tekniken i senaste numret.

Rent tekniskt handlar det om att du laddar ner ett program till din dator som läser av ett mönster på tidningens omslag. Rent faktiskt handlar det givetvis om ökad interaktivitet mellan produkt och läsare.

Se hur det fungerar nedan, känns väldigt framtiden, eller hur?



*****

Det bästa jag läst den här veckan, alla kategorier. Jävligt smart och underhållande - samtidigt. Gud, om skrivfolk lyckades kombinera dessa två ansatser lite oftare.

POP läggs ut på nätet och tidningen Journalisten blottar fördom?

Någon musiknörd som har väldigt lite att göra har börjat lägga ut gamla nummer av den legendariska tidskriften POP på nätet. Det tackar vi för. Läs Terry Ericssons Broder Daniel-porträtt, Kjell Häglunds intervju med Brainpool eller Fredrik Strages Jeff Mills-artikel som inleds så här:

EN MAN SITTER på ett kafé. En radio står på i bakgrunden. Plötsligt avbryts musiken och en röst berättar att en meteor kommer att kollidera med jorden om exakt en timme. Planeten kommer att utplånas.

Personen är precis som tidningen Journalisten påpekar anonym. Frågan är bara hur de kan veta att det är en man? Ingen vild gissning att det är ett utslag av att POP var en tidning av män, för män samt fördomen att endast män är musikintresserade "på riktigt". Mot bakgrund av detta måste det - givetvis (?) - vara en man som tagit sig an detta upphovsrättsligt tveksamma projekt.

UPPDATERAT: En uppmärksam läsare, Marius, skriver i en kommentar:

Jag håller helt med egentligen. Allt för ofta antar många i dagligt tal och i dagligt skrivande att en anonym person osv är en man. (Oavsett om hen skriver om tidningen POP eller nåt helt annat.)
I just det här fallet kan vi nog förlåta Journalistens reporter:
"Som ung indiekille började jag läsa tidningen för att den hette just pop ..."
http://popviminns.wordpress.com/about

Rätt ska vara rätt.

Om Wikipedia: "A set of Lego pieces"

Evgeny Morozov skriver om varför Wikipedia fungerar i Boston Review:

Can you trust Wikipedia? Most of us have stopped asking and simply bookmarked it. That makes sense when you consider the alternatives: you can explore the first dozen or so Google search results, or you can go straight to the occasionally erroneous Wikipedia entry, typically culled from the very same search results. If you are looking for fast, up-to-date information, it is Wikipedia or Google (not Wikipedia or Britannica), and Wikipedia wins on speed.

Wikipedia still has its critics, skeptics who doubt its merits as a reference source. But even they cannot deny the tremendous social innovation unleashed by Wikipedia-the-project. Every professional conference—on topics ranging from entrepreneurship to journalism to philanthropy—now includes the mandatory, impassioned plea for the industry to adopt The Wikipedia Model, as if it were a set of Lego pieces that could be ordered from eBay and assembled in a newsroom or on the trading floor.

The enthusiasm may not always be well-informed, but it is understandable. From the start, Wikipedia was an improbable outcome. According to a popular techie quip, it works in practice, but not in theory. Think about it: a bunch of strangers—and not the world’s most sociable strangers—leveraged the power of the Internet to create a highly functioning, über-productive community that voluntarily creates usable (and frequently used) knowledge for others. How much money would you have been prepared to bet against that result a decade ago?

Läs hela artikeln.

Veckans tweet

@ Sarah Silverman: All I want in life is to have had good friendships & to have gotten my face on money. The simple things [11/4]


*****

Hjärta & smärta-film att se fram emot: Bright Star. Premiär på juldagen.

Lysande utsikter

Den italienske arkitekten och konstnären Matteo Pericoli bestämde sig för några år sedan för att börja måla av kända New York-baserade personers fönsterutsikter. Idén till projektet fick Pericoli när han skulle flytta från Upper West Side där han bott i många år och plötsligt slogs av att han skulle sakna komma att sakna sin gamla utsikt. Så vad gjorde han? Givetvis målade han helt enkelt av utsikten från vardagsrumsfönstret, skapade en tavla och tog på så sätt med sig den till det nya boendet.

Efter det började han samtala med diverse folk om vad de hade för förhållande till sina utsikter.

Den smått legendariske författaren och journalisten Tom Wolfe - vars fönsterutsikt ni ser ovan - svarade så här:

A real estate agent had shown my wife and me thirty-four apartments before we finally took the one you’re looking out of right now. When we had reached twenty-nine she said to me, ‘Do you realize that every time I show you an apartment, you never look at it? You rush straight to the window to assess the view.’ To this day, I haven’t really seen this apartment, only what’s outside of it.

Speakeasy berättar mer om Pericolis konstprojekt här.

Henrik (S)chyffert

Jag värmer upp inför morgondagens Killing på Dramaten med Henrik Schyfferts lilla stand up från helgens Socialdemokratiska kongress.

Det är, precis som Rodeos Johan Wirfält påpekar, stundtals fullkomligt lysande. Och det är väl just i de här mainstream-sammanhangen som Schyffert trivs bäst. Eller ja, det återstår väl att se då.

Public option: Jon Stewart mosar Bill Kristol

Minns ni en tid då det talades om att sjukvårdsdebatten var slutet för Obama och början på repulibkanernas pånyttfödelse? Vet ni vad? Nu stöds public option - även om den inte ser ut exakt så som Obama hade önskat initialt - av en majoritet av det amerikanska folket. Washington Post ställer frågan: What brought the public option back to life?

Puh.

Den här veckan gör jag bland annat följande: skriver klart mitt reportage om Pet Sounds musikquiz för Stockholm City, beger mig till Radiohuset och kikar på inspelningen av utmärkta På minuten, börjar skissa på en massiv artikel om Gucci för modemagasinet Bubbleroom, flyttstädar min lägenhet, förbereder en kort presentation om varför tidningsläsandet ökar (tillfälligt..), går på Killing på Dramaten samt får besök av min kära mamma.

Det jag försöker säga är att jag inte har någon tid över. Högst troligt minimal aktivitet här, alltså, under veckan (till er stora besvikelse). Tjena, hej.

*****

Hahaha.