Silence is wild

Frida Hyvönens nya album "Silence is wild" hyllas idag som kanske årets bästa från olika håll. "Oerhört tilldragande" skriver Dagens Nyheters Johanna Paulsson i en underhållnade recension. Nöjesguiden menar helt sonika att "det handlar fullt ut om fantastiska sånger." När Hyvönen intervjuades av de stora medierna förra veckan gav hon dem en halvtimmes audiens var på flotta Riche. Mycket har onekligen hänt sedan jag intervjuade henne för 1 1/2 år sedan. Då, inför släppet av "Frida gives you: Music from the dance performance pudel", tog vi en promenad på Sveavägen i ett iskallt Stockholm, rökte ett par cigaretter och slog oss ner på ett högst alldagligt konditori där de serverade kaffe ur sådana där gamla porslinskannor. Snart släpps förresten ett nytt album med Eldkvarn också vad jag förstår. Någon som har större koll än jag på releasedatum?

*****

"I västra Pennsylvania hamnade jag på ett deprimerande Sarah Palin-tal. Bakom mig stod en ung, muskulös man och vrålade "Drill, baby, drill! Drill, baby, drill!" oavbrutet under hela talet. Han hade på sig en t-shirt med texten 'Use your brain – vote for McCain!' Utanför såldes souvenirer‚ knappar, t-shirtar. 98% av alla Palin-souvenirer gick ut på att hon var snygg. På knapparna står det: 'The hottest candidate from the coolest state!'. På t-shirtarna syns Palin i baddräkt, från en gammal skönhetstävling, och texten 'The Real Maverick!'."

Martin Gelin rapporterar från ett, på det hela taget, konventionellt republikanskt jippo.

Puh.

Ung man knivmördad i Husby - vem fan bryr sig?

"De frågar sig om någon kommer att bry sig. Eller om det faktiskt är så att här ute kan de dö som Romario utan att samhället engagerar sig eller ens märker det."

En föreståndare på ungdomshuset Reactor i Husby om frustrationen hos kompisarna till den 23-årige man som knivmördades förra helgen vid E4:an i nordvästra Stockholm. Efter Riccardo Campogiani mördades i fjol sade många att: Det här får inte hända igen. Tydligen gällde det bara överklassungdomarna i innerstan. Var är antivåldsgrupperna på facebook, kändisutlåtandena, de upprörda politikerna och demonstrationerna nu?

Var är Anton Abele?

*****

A boom in artistic intensity is one of the few things we have to look forward to as the economy nosedives.

"This election is having the same effect on me as marijuana."

Världens kanske mest briljanta komiker Larry David "orkar snart inte med väntan inför presidentvalet längre":

"Five times a day I'll still say to someone, 'I don't know what I'm going to do if McCain wins.' Of course, the reality is I'm probably not going to do anything. What can I do? I'm not going to kill myself. If I didn't kill myself when I became impotent for two months in 1979, I'm certainly not going to do it if McCain and Palin are elected, even if it's by nefarious means. [...] I just don't like what I've turned into -- and frankly I wasn't that crazy about me even before the turn. This election is having the same effect on me as marijuana. All of my worst qualities have been exacerbated. I'm paranoid, obsessive, nervous, and totally mental. It's one long, intense, bad trip. I need to come down. Soon."

Läs hela inlägget i Huffington Post, här. It's funny I tell you, funny!

*****

Husockupationen i Lund väcker känslor. Magnus Eriksson menar att "protesten är legitim" och talar om det hela som ett "bostadspolitiskt inlägg". Ann Heberlein menar att omsorgen om de ockuperande medelklassungdomarna "tycks gränslös". Det hon säger är, tror jag, att det inte är något fel på ungdomarnas aktion men att det är häpnadsväckande att de får så stort utrymme i media medan, typ, uteliggarna glöms bort helt. Det är lite som när min pappa brukar säga att man inte ska klaga så himla mycket på världsliga ting eftersom det ju faktiskt finns barn i Afrika som svälter. En god tanke, men lite svår att faktiskt applicera på verkligheten. Och framförallt borde ett sådant inlägg inte platsa på kultursidorna i en av landets största dagstidningar. Det är mer en sådan grej som just pappor säger till sina söner. Det märkligaste med etik-doktorn Heberleins inlägg är nog ändå att hon misstror ockupationen genom att ifrågasätta ungdomarnas politiska medvetenhet: "Hur politiskt medvetna är aktivisterna på Kävlingevägen?"

Tydligen måste man ha minst 300 högskolepoäng för att demonstrera, protestera eller ockupera nuförtiden. Annars kan man väl rimligtvis inte veta vad man talar om. Eller?

*****

PSL beskriver A Camps nya singel "Stronger than Jesus" ("Vet du inte att kärleken är starkare än Jesus?") med ett nytt ord: småstorslagen.

Om bekännelser och riskerna med ett alltför gott självförtroende

Baksidorna har från olika håll den senaste tiden fått utstå en del konstruktiv kritik. Främst har den gått ut på att det är för mycket reflekterade och för lite tyckande. Popjournalisten Kristoffer Ahlström intervjuades nyligen på Byt namn! och svarade så här på frågan: - Vad är dina bästa råd för att locka en stor skara läsare? "Jag har över huvud taget varit dålig på att följa de gyllene bloggreglerna - jag är inte särskilt privat eller avslöjande och jag känner sällan något behov av att hoppa på någon eller vara särskilt elak. Jag försökte göra en blogg som var dumsmart." Ungefär så där tänker nog jag också. Det här är varken bekännelsernas eller de snaskiga excessernas blogg. Samtidigt vore det ju trevligt med lite fler besökare (trots att jag ständigt förvånas över att så pass många letar sig hit - omkring 30 unika besökare per dag rör det sig om i snitt). Nåväl, vi får väl se vad som händer.

*****

De flesta verkar ganska överens om att presidentvalet redan är överstökat, att Obama givetvis kommer att segra nu när ledningen är så stor. Jag är inte lika säker. Bradley-effekten bör inte underskattas. Även Obama själv verkar oroad över att de politiska anhängarna börjar luta sig tillbaka nu när spurten just inletts. Så här sa han till CNN efter debatten med McCain i torsdags: "For those of you who are feeling giddy or cocky and think this is all set, I just [have] two words for you: New Hampshire. You know I've been in these positions before where we were favored and the press starts getting carried away and we end up getting spanked. And so that's another good lesson that Hillary Clinton taught me." Bilden här (klicka för att förstora) visar Al Gores slutspurt i valet 2000. Bara dagar innan valet ledde Bush med 4,7%. Den 21 oktober 2000 var ledningen 5,5%. Enligt real clear politics ledde Obama i måndags med 5,2% i den samlade undersökningen. Lägg därtill frågan om huruvida opinionsundersökningarna överhuvdtaget går att lita på; Michael Barone skriver om det här i Wall street journal idag.

För en gång skull får jag nog hålla med McCain: this is so not over.

*****

Förresten anordnar jag en paneldebatt angående presidentvalet på Södertörns Högskola på onsdag om en vecka. Kom ut till Flemingsberg om ni har tid och lust, det kommer bli väldigt bra.

"Alltså..jag sa att det var min bedömning"

Lyssnar på debatten mellan Reinfeldt och Sahlin i P1. Precis nu avhandlas A-kassan och jag har nog aldrig hört statsministern, som ju är en bländande retoriker, så borttrollad. Anade nästan ett darr på rösten för ett ögonblick. FR: "De flesta som lämnat A-kassan är äldre som är på väg i pension." MS: Inom hotell och restaurang är det bara 10% av de som du talar om som lämnat, resten är unga och framförallt kvinnor." FR: "Jag tycker att det är intressant att du lyfter fram den statistiken...för...att vad jag vet så har dom siffrorna inte varit kända tidigare...Moderatorn: "Men hur kan du då veta de flesta av de 500 000 som lämnat är äldre?" FR: "Alltså..jag sa att det var min bedömning, jag erkänner gärna det..."

Svensk partipolitik alltså. Gäsp. Nej, om man skulle kika lite på vad som händer på andra sidan atlanten.

*****

Kristoffer Lundström och Kobra-redaktionen har börjat blogga på SVT.

New Yorker och omslagen

The New Yorker, som ofta kallas världens bästa tidskrift, lyckas ofta vispa igång debatter enbart tack vare sina omslag. I mitten av juli pryddes omslaget av Michelle och Barack Obama utklädda till beväpnade (muslimska) terrorister. New Yorkers redaktör David Remnick menade då att omslaget var en "attack på missuppfattningar och fördomar om Obama" och att eventuella kritiker borde lära sig stava till ironi. Många andra uppfattade det enbart som osmakligt.
Det kommande omslaget (20 oktober) tar tidskriften återigen, som någon kommenterade: i från knäna (klicka på bilden för att få den förstorad). Eat the press kommenterar så här: "The New Yorker is apparently not done with covers bent on freaking us out — this week's version by Robert Risko, called 'Red Death this Week,' has to rank up there with their most disturbing covers the magazine has ever published. The point isn't hard to see — unless you're one of those stockbrokers — but in case you missed it, 'red' is the color of financial ruin and 'death' means that Wall Street as we know it is in its last bloody, gasping throes of existence."

Omslag likt dessa, kommenterade Remnick vid något tillfälle, publiceras inte alls i syfte att dra till sig uppmärksamhet.

Av någon anledning är jag inte övertygad.

Om public service flaggskepp

I kväll hade SVT:s kulturmagasin Kobra premiär. Kobra, som leds av Sveriges bästa programledare Kristoffer Lundström, är troligen det mest genomarbetade som finns att se på TV just nu. Om man bestämde sig för att inte hålla tillbaka orden skulle man till och med, kanske, säga att programmet självt är som ett konstverk; en konstnärlig installation, typ. I Kobra finns ingen död tid. Producenterna lyckas till och med göra Lundströms "nu spatserar jag i godan ro här på Londons gator och berättar lite om vad som skall komma härnäst i programmet" både halsbrytande och intressant. I kväll nystade programmet bland annat i historien om fyraåringen vars expressionistiska tavlor sålts för hundratusentals kronor. Modern konst - är det värt det? Missa inte nästa program ungdomar, ni kanske kan lära er något.

*****

Ny design (tack Helene) på rubriken som ni ser. Vilken tror ni är förlagan? Den som först gissar rätt får ett pris.

*****

Martin Gelin skriver om "pro-life"-horden som vill döda Obama. Och om McCain/Palins allt mer aggressiva kampanj som ligger till grund för den uppskruvade stämningen. - Do you wanna kill the democrats, sir? - We're all gonna die aren't we?

Jean-Marie

Det mest spännande med nobelprisvinnaren i litteratur Jean-Marie Gustave Le Clézio, är väl karlns yttre. Nog måste han ha tryckt i sig något evigt ung-piller på 42-årsdagen? Tydligen har han passerat 68 vårar. Fishy.

Drabbning nummer 2

Den andra debatten mellan Obama och McCain passerade märkligt nog förbi relativt obemärkt - drabbningen mellan vicepresidentkandidaterna Sarah Palin och Joe Biden hade faktiskt fler tittare (10 miljoner ungefär) än Obama/McCain i tisdags. Anledningarna går väl att diskutera. Kanske för att personangreppen och den hätska stämningen under och strax innan uteblev, kanske för att som New york times skrev: "There was no indication that the debate did anything to change the course of a campaign that appeared to be moving in Mr. Obama’s direction." Det mest uppmärksammade från debatten var väl att McCain refererade till Obama som "That one". En universell och numera även etablerad republikansk härskarteknik: att förminska och nedvärdera antagonisten så till den grad att vederbörande framstår som typ, dum i huvudet.

*****

Rätt makaber politisk satir från the onion, skratta gott.

Smygläs

Jag intervjuar Martin Elisson (Hästpojken) i nya numret av Nöjesguiden. Släpps i morgon tror jag bestämt men smygläs på nätet här. Min intervju med Susan Faludi kommer i nästa nummer av FiB/Kulturfront (mitten av oktober), men finns även den att läsa här.

*****

Martin Kellerman har börjat blogga på "Allt om mat", av alla ställen.

"Well Jann"

2005 såg jag Martin Scorseses "No direction home" och efter det var jag som man säger, hooked, på Dylan. Våren 2006 plöjde jag i princip hela hans katalog fram till "Blood on the tracks" (efter det tycker jag helt enkelt inte att det är lika bra; förutom möjligen "Street Legal" och några låtar på "Slow train coming"). I alla fall. Länge har jag grubblat på hur det kommer sig att Dylans röst ändrades så radikalt från "Blonde on Blonde" (1966) till "Nashville Skyline" (1969). Detta måste väl alla som varit i närheten av gubben reflekterat över? Det är nästan som att det är två helt olika sångare på säg: "Visions of Johanna" och "Lay lady lay". Nyligen kom jag över "The rolling stone interviews vol 1" på stadsmissionen på Hagagatan och där fanns en intervju med Dylan från hösten 1968 gjord av Jann Wenner (som själv var med och startade upp Rolling stone). Och plötsligt fick jag mina grubblerier uträtade:

Jann: I'm sure that you read the reviews of Nashville Skyline. Everybody remarks on the change of your singing style...

Bob: Well Jann, I'll tell you something. There's not too much of a change in my singing style, but I'll tell you something which is true...I stopped smoking. When I stopped smoking, my voice changed...so drastically, I couldn't believe it myself. That's true. I tell you, you stop smoking those cigarettes (laughter)...and you'll be able to sing like Caruso.

Torsdagscitatet

"Jag är pro-life. Och jag ber inte om ursäkt för att jag har den inställningen. [...] Jag skulle ge rådet att välja livet."

Den republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin svarar på huruvida hon tycker att en 15-åring som blivit våldtagen av sin pappa ska ha rätt att göra abort eller inte.