Arkitektoniska brännskador i Las Vegas

"Las Vegas hotel guests left with severe burns from 'death ray' caused by building's design."

Amerikaner om Tyskland: "Dirty Porn"

Hittade en rolig, bokstavlig, kartläggning av olika fördomar/stereotyper. Ovan ett av exemplen: Amerikaners syn på européer.

Att inleda en roman

American Book Review listar de hundra bästa meningarna som någonsin inlett en roman. Det är underhållande läsning, tycker åtminstone min, möjligen, något skruvade hjärna. Jag har tre favoriter:

1. If you really want to hear about it, the first thing you'll probably want to know is where I was born, and what my lousy childhood was like, and how my parents were occupied and all before they had me, and all that David Copperfield kind of crap, but I don't feel like going into it, if you want to know the truth.

J. D. Salinger, The Catcher in the Rye (1951)

2. It was the day my grandmother exploded.

Iain M. Banks, The Crow Road (1992)

3. Elmer Gantry was drunk.

Sinclair Lewis, Elmer Gantry (1927)

Vilka är era?

Håkan Hellström-fredag!

# Håkan Hellström släpper som bekant nytt album snart. Nya singeln Saknade te havs låter låter lite som en blandning av Gyllene tider och Byrds (själv gillar jag nästan River en vacker dröm bäst).

# I senaste numret av Filter, som landade i min brevlåda i dag, finns en lång intervju med Håkan. Ska försöka ta en jobbpaus någon gång i helgen och läsa.

# En Håkan-intervju som jag däremot har läst är den i senaste numret av fantastiska Bon. Där avslöjar han bland annat att han röstar på Miljöpartiet, att en låt som får honom att må bättre är Cycles med Frank Sinatra och att han gillar konstverket med "den där grindpojken du vet. Med äpplet, som sitter och gråter, han får inte slanten." Först trodde jag att han menade den här, av Jenny Nyström, men den pojken sitter ju inte. Vet ni vilken tavla han syftar på?

UPPDATERAT: Musiktidningen Novells redaktör Anton Gustavsson hjälper mig att lista ut vilken konstverk det rör sig om. Jag ba: så klart!

# I senaste numret av Vi Läser finns också där en intervju där Håkan pratar om sina favoritböcker: Allt med John Steinbeck, John Ajvide Lindqvists Människohamn, Snabba Cash, Across the Great Divide om The Band, Please Kill me, om punken och Woody Guthries Hela härligheten.

# Boken PS. Lycka till i kväll släpps också snart. Det är Håkan Hellströms bok om sig själv. Mycket mer bild än ord, som det verkar.



# Även de nya numren av Sonic och Café har - givetvis - Håkan på omslaget.

The Persecution of Jimmie?

Jag räknar kallt med att någon av Sverigedemokraternas spinndoktorer inom en snar framtid anlitar en lämplig författare - Dick Erixon, Göran Skytte? - för att skriva motsvarigheten till Matthew Continettis The Persecution of Sarah Palin ("How the elite media tried to bring down a rising star").

Jag fullkomligen älskar att Palin själv ger den en lysande recension - som sedan hamnar på omslaget! Den typen av fräscht grepp rekommenderar jag även Jimmie att använda. Men: i stället för att, som i Palins fall, använda en så pass agitatorisk bild på omslaget föreslår jag något i den här stilen:

Obama - en kaktus?

Från "Americas Finest Newssource" - The Onion - kommer dagens nyhet: 1 av 5 amerikaner tror att Barack Obama är en kaktus.

Mönstret går igen

Måndagen den 20 september 2010 var en bra dag att läsa om Gellert Tamas Lasermannen. Detta briljanta tidsdokument som avhandlar en mans sjuka handlingar inom ramen för ett sjukt samhälle.

Skillnaderna mellan september 1991 och september 2010 är givetvis många. Men där finns också likheter. Då som nu hade Sverige just genomgått en svår ekonomisk kris och då som nu hade svenska folket just valt in ett högerpopulistiskt missnöjesparti som vågmästare i riksdagen (Ny Demokrati fick 6,7 procent av rösterna; Sverigedemokraterna 5,7 procent).

Bara några månader efter det att Ny Demokrati röstats in började John Ausonius avrätta folk på öppen gata. Huruvida Ausonius handlingar påverkades av det faktum att Bert Karlsson stod i Sveriges riksdag och deklarerade att "Zigenare utför 90 procent av alla brott mot svenska pensionärer", vet ingen. Men ställt bortom allt tvivel är att hans handlingar på ett mycket direkt sätt påverkades av det rasistiska samhällsklimatet. Ett klimat som i sin tur givetvis underblåstes och legitimerades av de folkvaldas, osminkade, främlingsfientliga hållning.

Och mönstret går nu igen.

"En del invandrare präglas av en aggressiv gen", uttalade sig Thomas Karlsen, toppkandidat för Sverigedemokraterna i Trollhättan dagarna innan valet. Trots det lät partiledningen Karlsen sitta kvar och partisekreteraren Björn Söder höll dessutom delvis med: "Det är uppenbart att det bland folk från Mellanöstern finns en helt annan aggressivitet än bland nordbor."

I SVT:s chips- och dippunderhållning till valvaka fanns dock inte ett spår av mer begrundande analyser. I stället satt just Bert Karlsson där och myste. Även Kristian Luuk stortrivdes. Som när han lade armen om Jimmie Åkesson på väg in till utfrågningen och frågade om han inte ville ha en tonfiskmacka.

Exakt där och då var det nog många som inte alls hade särskilt angenäma känslor i kroppen. Många upplevde nog att Sverige både blev ett kallare - och farligare - land att vistas i.

Min drömregering - ur ett tv-serieperspektiv

Tre dagar till val. Nedan har ni min drömregering ur ett, eh, tv-serieperspektiv. Möjligen skulle viss polarisering uppstå under debatterna i riksdagen. Men det får vi köpa med den här uppställningen tycker jag.

Statsminister: Larry David (Curb your enthusiasm)
Utrikesminister: Bertil Enstöring (Skrot-Nisse & hans vänner)
Finansminister: Montgomery Burns (Simpsons)
Justitieminister: Miranda Hobbes (Sex and the City)
Arbetsmarknadsminister: "Red" Forman (That 70's Show)
Utbildnings- och skolminister: Seymour Skinner (Simpsons)
Näringsminister: Morty Seinfeld (Seinfeld)
Socialminister: Jimmy McNulty (The Wire)
Jämställdhetsminister: Claudia Green Craig (Vita huset)
Internet och infrastrukturminister: Don Draper (Mad Men)
Kulturminister: Jonathan Ames (Bored to death)
Miljöminister: Lisa Simpson (Simpsons)
Folkhälsominister: Dr. Jennifer Melfi (Sopranos)
Integrationsminister: Massoud (Det nya landet)
EU-minister: J. Peterman (Seinfeld)
Försvarsminister: Tony Soprano (Sopranos)

Let's get to work!

Nya numret av Cap & Design i butik

Nya numret av CAP & Design når tidningshyllorna i dag. Magasinet har ny design och dessutom doftlack (!) på omslaget. Jag har skrivit det långa reportaget om tidningsdesign. Tips och trix för magasinsformgivare kort sagt. I artikeln finns bland annat en intervju med New York Times Magazines chefsdesigner Arem Duplessis och Filters AD Ola Carlsson.

Måndagstelegram: Far-out-journalistik, Baksidorna goes modeblogg och Filip och Fredrik värvar somalier till SD

# I högerkretsar stöter jag ofta på en allmän föreställning om att "alla journalister är vänsterorienterade." Jag har alltid avfärdat detta som kvalificerat mumbo-jumbo och bland annat pekat på att de flesta mediehus och stora tidningar är uttalat liberala. Att både SvD:s och DN:s ledarsidor av framstående intellektuella på vänstersidan brukar omnämnas som en del av "bombhögern", säger väl trots allt en del. Hur som helst. I dag publicerar Aftonbladet Kultur en artikel vars utgångspunkt är att 90 procent av medierna är borgerliga, och att det syns i valrörelsen. Även nyhetsjournalistiken tar ställning enligt artikeln.

Och: ett utmärkt exempel på just detta hittas i Expressen i dag. Tidningen hyllar Fredrik Reinfeldt som vinnare i gårdagens duell mot Mona Sahlin. På förstasidan lyder rubriken "Storslam", detta trots att statsministern bara fick två tiondelar högre i betyg av tittarna än S-ledaren.

- Jag känner igen en övervinkling när jag ser den, och det här är far out, säger Paul Ronge, pr-konsult och tidigare politisk reporter till Resumé.

# Baksidorna goes modeblogg 1: Det är modevecka i New York. Facehunter samlar sinnessjukt snygga människor i tjusiga kläder.

# Baksidorna goes modeblogg 2: En rolig, ny, blogg i stil med geniala Stuff white people like: A web series about dressing like a grown up. Ger livsnödvändiga svar på frågor som: "What Do I Do About Underarm Stains on Shirts?" och "Where to Shop For Men’s Clothes in San Francisco?"

# Den norska nyhetsuppläsaren Pia Beathe Pedersen var missnöjd med hur NRK hanterade sin personal. Därför sade hon i helgen upp sig - i direktsändning.

# Filip och Fredrik kuppar, som det heter på kvällstidningssvenska, mot främlingshatande SD. I en antirasistisk valfilm uppmanar de somalier att gå med i partiet. Genialt och framförallt väldigt roligt. Även om genomslagskraften troligen är noll.

Jag föredrar Spotify - och Zlatan

Spotify - musiktjänsten som bekant revolutionerat musiklyssnandet de senaste åren - passerade i dag tio miljoner låtar. Tio miljoner låtar är alltså numera, som det brukar heta, ett klick bort.

Man glömmer fort hur sinnessjukt det egentligen är.

Det var för nästan exakt två år sedan som jag hälsade på en kompis i Norrköping som där och då introducerade Spotify. Bara tanken på att man plötsligt kunde söka på i princip vilken låt som helst och spela upp den direkt, helt gratis, var förstås svindlande.

Men: 2010 har folk börjat vänja sig och allt oftare hörs mer eller mindre välartikulerade klagomål. På vad? Jo, på att de inte lyckas hitta en särskild låt med just sitt (!) okända favoritband. Någon annan klagade på att det var för mycket reklam, en tredje på att det "går så långsamt att starta igång själva programmet."

Frågan som man givetvis måste ställa sig är huruvida dessa personer längtar tillbaka till, vad ska vi kalla den?, Limewire-tiden. Det vill säga den tid då man med hjälp av ett mer eller mindre smidigt nedladdningsprogram fick söka efter låten tills man rev sitt hår, en av tio gånger hitta den, och sedan efter i bästa fall en halvtimme ha den lagrad på hårddisken.

Resonemanget är lika ologiskt som att säga att Zlatan Ibrahimović är en dålig fotbollsspelare när han går mållös från en seriematch. Men vad vet jag, kanske drömmer sig dessa personer ofta - i likhet med Spotify-kritikerna - tillbaka till en tid då Sveriges främsta framgång i ett utländskt klubblag hette Kennet Andersson.

För nog var det riktigt, riktigt stort då han under en säsong gjorde åtta mål för Bologna.

Valrörelsen doppad i en kopp mörkrostat bryggkaffe

Valhösten är cp-tråkig, inte sant? Knappt två veckor till riksdagsval och tonläget har inte skruvats upp nämnvärt. Partiledarna sitter mest och fnissar i olika debatter. Symboliken i det faktum att Thomas Bodström, som bekant en av Socialdemokraternas allra mest profilerade politiker, valde att sticka till USA efter att ha P3 Nyheter ville drogtesta honom, är onekligen gigantisk. När Expressen nyligen hittade den före detta justitieministern på ett skräpfik i Pittsfield, Massachusetts - chattandes med sina väljare - sade han bland annat att:

– Torgmöten är kul, men det här är ett roligt experiment också.

Samtidigt som Mona Sahlin skäller på landets soffliggare sitter alltså Bodström - mitt under brinnande valrörelse - på Donkin' Donuts i Pittsfield och bloggar.

Ibland längtar jag något alldeles oerhört efter plakat och pamfletter.

Måndagstelegram: Boardwalk Empire, Vi Biografi och spypåsesamlingen nr 1

# Svenska Dagbladets medieproffs Anders Mildner förklarar Twitters påverkan på det sätt som de flesta av oss, eller åtminstone fler och fler, i dag konsumerar journalistik:

Förr läste jag tidningsartiklar under 20 minuter före klockan nio. Nu läser jag hela dagarna. Inte bara från enstaka källor, utan från i stort sett hela världen. Och den verkliga förändringen har kommit de senaste fyra åren, med framväxten av Twitter som ett tipsforum för intressanta texter.

# Bonniers skvallertidning S får in nya friska miljoner av sin ägare, skriver Resumé.

# I morgon släpps första numret av nya tidskriften Vi Biografi. Trevligt, särskilt för sådana som mig som särskilt gillar böcker som har en mer dokumentär form.

# Jenny Tunedal har skrivit en bröstpumpsdikt.

# Boardwalk Empire som snart har premiär i USA kan ju blir hur bra som helst. Idén till serien plockades upp redan 2006 under den tid då cheferna på HBO, enligt New York Times "was looking for a big series to replace The Sopranos." Och i Boardwalk Empires produktionsteam kryllar det dessutom, som av en ren händelse, av Sopranos-alumner. En av huvudrollerna spelas exempelvis av Steve Buscemi som ju både medverkade som regissör och skådis i maffiaserien.



# World Weird Web: Web Urbanist listar de 13 märkligaste samlingarna på internet. Vad sägs om flygplansskedar, konstiga skor, bränt bröd-konst, obskyra patent eller spypåsar (bilden)? Jätte. Konstigt.

Torsdagstelegram: Brittiska regeringen rasar mot tv-spel, SR klär av Reinfeldt och Conan kommer med avslöjande

# Den 12 oktober släpper Electronic Arts en ny version av Medal of Honor, ni vet krigsspelet. En nyhet med spelet - som den här gången utspelar sig i Afghanistan - är att man i multiplayer-mode kan välja att vara en taliban. Man kan alltså välja karaktären "taliban" och sedan göra sitt bästa för att mörda amerikaner och andra västallierade. Detta har fått många att ilskna till ordentligt - bland annat den brittiska regeringen. Storbritanniens försvarsminister Liam Fox sade nyligen till BBC:

It’s hard to believe any citizen of our country would wish to buy such a thoroughly un-British game. I would urge retailers to show their support for our armed forces and ban this tasteless product.

Hmm, jag vet inte. Men min gissning är liksom att kidsen kan skilja på fiktion och verklighet.

# Årets tveklöst bästa valbevakning av Katarina Gunnarsson på Sveriges Radio. Hör Reinfeldt sucka åt misären (ni hittar inslaget i högerkanten).

# Adriana Huffington recenserar det läge som USA befinner sig i för tillfället. Samtidigt som stödet för Obama är rekordlågt ökar förtroendet för Glenn Beck, Sarah Palin och resten av den ultrakonservativa högern.

# Conan O'Brien annonserar namnet på sin nya show på TBS! 8 november - this year!



# Internets guldkorn: Märkvärdig, poetisk, brutal och väldigt vacker bilddagbok.

En smula matpornografi

Möjligen är det ett tecken på att man håller på att bli gammal, eller åtminstone äldre, men jag kan nuförtiden omöjligen håller tassarna borta från olika typer av matrelaterad journalistik.

Det spelar ingen roll om det är underfundiga receptsajter som What the fuck should I make for dinner eller sunkiga, liksom konstnärliga, matmagasin som Put an egg on it. Hell, just nu håller jag till och med koll på hippa Brooklyn-gourmander med ambition som Food52.

Jag, ursäkta uttrycket, sväljer allt.

Utmärkta Sidbloggen har apropå mattidningsdjungeln en artikelserie i ämnet just nu. Något att värma sig med i höstmörkret. Nu när man varken har Landet Brunsås eller Mauro och Pluras kök, liksom.

Svart och vitt i cricketens New York

När jag var i New York i våras skrev jag ett reportage. Texten blev i slutändan väldigt lång. Tiden gick, jag var för stolt för att skära ner den till ett format och en längd som skulle göra den intressant för någon redaktör. Så, nu publicerar jag den här i stället. Jag är otroligt glad att jag genomförde den där reportageidén. Och att jag i slutändan lyckades knyta ihop det.

Vill du veta hur det är att vara svart i USA? Klä dig i cricketspelarens vita kläder. En av världens största bollsporter – cricket – är i USA en marginaliserad företeelse. Sporten lockar i stort sett bara invandrade människor som vill återknyta band med sitt förflutna. [...] reste till New York, besökte stadens äldsta cricketklubb och träffade författaren som skrev en bok om cricket – och blev Barack Obamas favorit.

– Wide, domarn, wide!

Jag står lutad mot en enorm ek i ena hörnet av Walker Park på Staten Island, New York. Det är en solig men sval lördagseftermiddag i april. Framför mig i parken pågår en cricketmatch. Staten Island Cricket Club möter ett lag från Connecticut som enbart består av jamaicanska invandrare. En av spelarna i hemmalaget, en kortväxt indisk man vid namn Prashant som jag senare ska få en pratstund med, verkar upprörd och gestikulerar och ropar åt domaren. I New York Bay, bakom villorna som kantar planen, glider ett rostbrunt containerfartyg tyst förbi.

Jag rycker till lite när en ung man plötsligt kommer cyklandes på grusvägen intill där jag står. Han stannar upp bredvid mig, viker ned kragen på sin vita pikétröja och iakttar cricketmatchen under någon minut innan han frågar:

– Vad är det där för sport?

– Det är cricket, svarar jag.

Mannen drar handen genom håret och ser konfunderad ut.

– That’s a strange game, säger han och cyklar vidare.

Cricket är en av världens största bollsporter. Hängivna fans brukar till och med hävda att det, sett till antalet utövare, är världens näst största sport (efter fotboll). Världen över finns miljoner cricketspelare och störst är sporten i Indien. I USA är cricket däremot en mer eller mindre död företeelse. Av amerikaner betraktas spelet, bland dem som överhuvudtaget känner till det, som någonting mycket obskyrt.

Så har det inte alltid sett ut. Cricket var i själva verket den första moderna lagsporten i Amerika och kom före både baseball och amerikansk fotboll. Cricket har spelats i New York sedan 1770-talet. De första landskamperna i en lagsport överhuvudtaget var matcher mellan USA och Kanada under 1840-talet. På den tiden sågs cricketmatcherna i New York av tusentals supportrar – det var en professionell sport som alla tidningar skrev om. (Den 6 maj 1900 skrev New York Times: ”De första reguljära cricketmatcherna för säsongen spelades i går, och trots att väderleken var alldeles för kall för cricket och planerna ännu inte är i sin bästa kondition, ägde flera underhållande kamper rum. I Prospect Park, utmanades the Manhattans av Sons of St. George, och vann enkelt med 98 runs. Flera i motståndarlaget spelade väl, men föreföll vara otränade.”)

I dag är bilden en helt annan. I New York finns knappt 1000 seriösa cricketspelare. En absolut majoritet är invandrade, du ser sällan en vit man på en cricketplan i New York. 650 vuxna män i staden spelar professionellt i sex stycken organiserade ligor. På Manhattan existerar sporten överhuvudtaget inte. De fåtal cricketplaner som finns hittas i stället i stadens utkanter, i dess periferi. Det är i parker som Van Cortlandt i Bronx, Canarsie Beach i Brooklyn och Baisley Pond i Queens som på helgerna om sommaren fylls med löpare i mjölkvita dräkter som rör sig över de gröna fälten.

I dag uppfattas cricket i USA som en invandrarsport. Men mot bakgrund av sportens historia i landet är det ett märkligt synsätt, cricket är i själva verket en genuint amerikansk förströelse.

Staten Island Cricket Club, belägen i Walker Park, är New Yorks äldsta cricketklubb. Här har tidernas största cricketspelare Donald Bradman och Garry Sobers en gång spelat. Planen är insprängd i en park döpt efter en ung soldat som stupade i det amerikanska inbördeskriget (Randolph Walker) De flesta medlemmarna i klubben är från Indien, Jamaica, Pakistan, Trinidad eller Guyana.

Det är förstås lätt att föreställa sig att Walker Park skulle vara en mäktig idrottsplats med enorma läktare dit människor vallfärdar under sommaren för att följa dramatiska cricketturneringar. Men så är det alltså inte. Walker Park ser egentligen ut som vilken gräsplätt som helst, omgiven av stora träd och viktorianska hus. Och även om marken här en gång anlades just som cricketplan – i Walker Park har det spelats cricket sedan 1872 – påminner platsen i dag inte ens särskilt mycket om hur en cricketplan bör se ut.

Cricket går i hög grad ut på att slå bollen längs marken. För detta krävs en välvårdad gräsplan, mattan bör helst påminna om en golfgreen. Gör den det kan de mest skickliga slagmän få den röda cricketbollen att rulla liksom av sig själv till den bortre kanten av spelplanen. Men, i New York har cricketen inga resurser för att upprätthålla den här sortens kvalitet på planerna. När jag träffar Joseph O’Neill – berömd författare och en av två medlemmar av europeiskt ursprung i Staten Island Cricket Club – är det här något av det första vi pratar om. Den amerikanska tillämpningen av spelet.

– De som cricketplanerna i New York har gemensamt är ett vildvuxet outfield som äventyrar slagkonsten. Försöker man sig på mer ortodoxa slag i New York är det troligt att bollen stannar i det höga gräset. Eller, ogräset, snarare. Och om något grönt som påminner om gräs faktiskt växer där blir det aldrig klippt enligt cricketens krav. Konsekvensen blir att slagmannen måste slå till bollen så den flyger, varvid slagen blir mer chansartade. Detta leder i sin tur till en rubbning i utespelet. Den här förvanskade versionen av sporten – ”bush cricket”, som den föraktfullt brukar kallas – vållar en skada som inte minst är estetisk. Den amerikanska versionen saknar helt den skönhet som utmärker cricketspel på en gräsmatta med korrekta mått.

I Josephs kontor som är inrymt i New York Public Library på 42nd Street är det stökigt. Överallt ligger böcker och olika anteckningsblock staplade på varandra. Joseph försöker äta en varm lunchmacka samtidigt som han ivrigt och välformulerat svarar på mina frågor. En doft av mozarella och pesto sprider sig i det kvava rummet. Det är en mycket vänlig liten man med ett ganska barskt utseende.

– Vill du ha en kopp kaffe?

Joseph O’Neill är en 46-årig irländare som växte upp i Holland. Han utbildade sig på Cambridge och har bott i New York sedan 1998. 2008 släpptes hans roman Nederland. Boken, som Joseph arbetade på i sju år, har blivit monumentalt hyllad av en enig kritikerkår. New York Times beskrev den som ”häpnadsväckande bra”. Den ansedda tidskriften The New Yorker menade att det var den bästa post-koloniala berättelsen någonsin, och jämförde O’Neills författarskap med Salman Rushdie och V.S. Naipaul. När Barack Obama i en intervju berättade att Nederland är en av hans favoritböcker sköt dessutom försäljningssiffrorna i höjden. Sedan deklarerade New York Magazine:”Joseph O’Neill is the king of New York!”

Nederland, som är O’Neills tredje roman, är en berättelse om den före detta cricketspelaren Hans van den Broek. Hans är en holländsk aktieanalytiker som arbetar i New York. Efter attackerna mot tvillingtornen den 11 september 2001 tvingas Hans och hans fru Rachel att utrymma lägenheten på nedre Manhattan. De tar in på Chelsea Hotel men Rachel uthärdar inte länge utan flyr med sonen från den vettlösa patriotismens USA tillbaka till sitt hemland England där hon träffar en ny man.
Hans söker tröst hos sin nyfunne vän Chuck Ramkisson. En fanatisk cricketspelare som drömmer om att bygga en enorm cricketstadion mitt på Manhattan. Chuck blir Hans väg tillbaka till cricket, denna märkliga subkultur i New York. En värld som på samma gång är exotisk och familjär för honom.

– När jag arbetade på boken och berättade att själva ramen för berättelsen var cricket i New York, brukade folk titta på mig som att jag var galen. Men jag ville skriva om någonting som jag var besatt av. Och jag visste att jag älskade cricket, att jag hade en besatthet av sporten. Så snart jag hade värvat medlemskap i Staten Island Cricket Club och börjat spendera tid i Walker Park, förstod jag att jag var något på spåren. Att här fanns det en berättelse.

Joseph tar en klunk av sin coca-cola.

– Det som genast slog mig var att cricket i New York är en osynlig sport som utövas av osynliga människor. Spelet blir ett sätt att synliggöra sig själv i den här speciella gemenskapen som uppstår bland människor med så vitt skilda bakgrunder, men med ett så specifik gemensamt intresse. Just det tyckte jag var intressant, den världen. Jag kände också en person som, precis som Chuck, ville bygga en cricketstadion men som inte lyckades. Sedan kom den där dagen, 11 september 2001, och den amerikanska visionen förändrades och tankar som kretsade kring liv och död blev plötsligt väldigt påtagliga. För väldigt många människor. Jag kände att det var omöjligt att ignorera den aspekten i boken.

Jag försöker få Joseph att förklara vad han menar med ”osynlig”. Vad är det som gör sporten och dess utövare här i new York osynliga?
– Chuck sammanfattar det där på ett bra sätt i boken, säger Joseph och hänvisar till ett stycke i Nederland där Chuck Ramkisson efter en match håller ett tal för de övriga i laget:

”Det har ingen betydelse att vi har spelat här i Walker Park i över hundra års tid. Det har ingen betydelse att den här marken anlades som cricketplan. Finns det en enda ordentlig plan för cricket här i stan? Nej. Inte en enda. Det har ingen betydelse att vi har mer än hundrafemtio aktiva klubbar i New York-området. I det här landet finns vi inte. Vi är ett skämt. Varje sommar tas parkerna här i stan över av hundratals cricketspelare, men av någon anledning är det ingen som märker det. Det är som om vi vore osynliga. Det är förstås inget nytt, för dem av oss som är svarta eller brunhyade. Och dem som inte är det kan förhoppningsvis förlåta mig om jag ibland säger till folk: ’Vill ni smaka på hur det är att vara svart här i landet? Klä er i cricketspelarens vita kläder. Klä er i vitt för att känna er svart.’”

Hur viktig är då sporten cricket för dess utövare? Det är ganska grundläggande mänskligt och sociologiskt beteende som det handlar om, menar Joseph.

– För mig och mina cricketspelande vänner som immigrerat till det här landet blir sporten ett verktyg för att bevara vår identitet och en känsla av tillhörighet. Och cricket har verkligen den förmågan. De som fastnar för den här sporten blir mycket dedikerade. De lär sig att älska spelet och framförallt dess regler. Jag skulle vilja påstå att cricketens regler har en djupare betydelse än i andra sporter. Det är en mycket demokratisk sport och reglerna är själva fundamentet för att hålla spelet samman. På så sätt handlar det också mycket om rättvisa. Även om spelarna ibland blir oense eller diskuterar beslut som fattas av domaren, finns det ändå ett intrikat, men på samma gång tydligt regelverk som håller allt samman. Själva spelet blir därför också en dröm om rättvisa.

Joseph kliar sig på hakan och lägger armarna i kors. Gör en paus, slänger de sista resterna av sin lunchmacka i papperskorgen och tar fram en milkshake ur en papperspåse.

– Men det är klart. När man står där ute på planen och svingar och kastar har man knappast den här idealistiska hållningen. Där och då handlar det ju bara om cricket. Allt det där andra är snarare ett resultat av spelet.
Det finns ett gammalt engelskt uttryck som används i situationer då man tycker att något är orättvist. Uttrycket – ”It’s not cricket” – bekräftar i någon mening det som Joseph är inne på: att det finns en särskild etik och ”en dröm om rättvisa” inom cricketen som är mer explicit än i andra sporter.

På ytan är Nederland en bok om cricket och ett samhälle i chock. Men: mellan raderna finns en berättelse om alla människors behov av att känna tillhörighet. Jag frågar Joseph om han tror att den här typen av frågor har särskilt stor betydelse i USA.
– Nej, jag tror att det är ett mänskligt tema. Det är meningslöst att jämföra olika platser på det sättet, alla vill väl känna tillhörighet oavsett varifrån man kommer? Du kan bo i Holland i många år, och jag är övertygad om att samma sak gäller för Sverige, men ändå aldrig känna gemenskap med dina grannar. Du kan vara född där och ändå inte känna att du hör hemma. Och du kan absolut känna tillhörighet i New York om du nyss anlänt, det finns ju inga normer som begränsar dina möjligheter att känna tillhörighet. Tvärtom tenderar normerna i New York att inkludera människor. Men: vissa människor tenderar att inkluderas på ett lättare sätt än andra – och det har i huvudsak att göra med pengar. Eller hudfärg.

På söndag spelas VM-finalen i Twenty20 (den tidsmässigt kortare formen av cricket) på Barbados. Joseph berättar att han brukar samlas med sina cricketintresserade vänner varje år och tillsammans titta på finalen på satellit-tv. När jag frågar om de brukar vara några amerikaner med, ler Joseph och skakar på huvudet.
– Nej, nej, de är alldeles för ointresserade.

På New York Times hemsida hittar jag en artikel skriven av den berömde indiske politikern, författaren och journalisten Shashi Tharoor. I artikeln försöker Tharoor förklara amerikanernas ointresse för sporten ur ett sociologiskt perspektiv. ”Amerikaner har lika mycket nytta av cricket som samer har av strandkläder”, skriver han. Problemet, menar Tharoor, bottnar i amerikanernas oförståelse för sportens grundstruktur. Att titta på en match som kan pågå upp till fem dagar och ändå sluta oavgjort, framstår som absurt bland de ofta resultatinriktade amerikanerna. Indierna, exempelvis, ser inga problem med det här. Förklaringen kanske ligger i den forntida asiatiska filosofin, föreslår Tharoor, där idén om att resan är lika viktig som målet förespråkas. Inte precis den amerikanska drömmen.

I ett försök att göra cricketen mer populär i väst infördes på 1970-talet därför endagsmatcher (som tar sju timmar, i stället för 30 som de kan göra i femdagarsmatcherna). Men amerikanerna förblev likgiltiga. Det spelar ingen roll att omkring en miljard människor runt om i världen varje år bänkar sig framför tv-apparaterna under matcherna i cricket-VM. I amerikansk kultur och media förblir sporten osynlig. Ingen av de 103 kanaler som ingår i kabel-tv-nätet i New York visade en enda minut av cricket-VM 2009. I stället brukar biograferna i stadens mer invandrartäta områden under världsmästerskapen förvandlas till stora tv-salonger.

”Men”, fortsätter Tahoor, ”varför bry sig om vad amerikanerna tycker om sporten?” Tahoor svarar själv på den retoriska frågan: det handlar givetvis om att om amerikanerna började bry sig, skulle sporten spridas i landet på ett helt annat sätt. Den skulle inte längre vara osynlig. Även utövarna skulle då synliggöras. Precis som den stora skara Latinamerikanska immigranter har gjort soccer till en integrerad del av den amerikanska kulturen, borde den ökande skaran asiatiska invandrare och deras intresse för cricket, kunna spilla över till deras nya landsmän.

Tillbaka på Staten Island och Walker Park. Det är paus i vänskapsmatchen mellan jamaicanerna från Connecticut och hemmalaget Staten Island Cricket Club. På två träbord intill klubbhuset dukar någon fram fruktsallad, grönt te, salta kex och små lådor med kycklingvingar som doftar av curry. Det blåser friska och kalla vindar, men solen värmer.

En kortväxt man med vänliga ögon kommer går fram till mig med ett brett leende och frågar vem jag är.

– Journalist? Ah, du är inte den första. Intresset för sporten och klubben har ökat efter Josephs bok. Det är vi så klart mycket glada för.

Prashanth Nandavanam, en medelålders man som talar med en oklanderlig brittisk dialekt, visar sig vara lagets vice kapten. Han berättar att han växte upp i Indien där intresset för sporten är ”maniskt”, som han uttrycker det. Prashant är klädd i full cricketmundering. Vit till färgen, som sig bör.

– Landhockey är faktiskt nationalsport i Indien formellt sätt, men cricket är den överlägset största sporten.

Jag frågar Prashant vad han tycker är tjusningen med cricket, och snart kommer han in på samma sak som Joseph O’Neill talat med mig om: vikten av spelets regler. Och betydelsen av att upprätthålla rättvisan.

– Den stora tjusningen med cricket är de avancerade strategier som behövs för att vinna. En bra cricketspelare är både fysiskt och mentalt stark, matcherna har ofta hög intensitet samtidigt som de är långa. På det sättet är det en tuff och utmanande sport. På samma gång är cricket en gentlemannamässig sport, det är enormt viktigt att spelet är rättvist. Den kombinationen – och kontrasten – är helt unik. Fotboll är till exempel en mycket ruffig och kaotisk sport med, i jämförelse med cricket, väldigt få regler. Antalet regler i den här sporten är oändligt många. De som växt upp med cricket tycker givetvis att det är enkelt, men den som inte är invigd kan lätt känna sig exkluderad eftersom det kräver mycket tålamod för att lära sig.

– I den här klubben samsas hinduer, kristna och muslimer, berättar Glenn Shangie, från Trinidad.

Glenn flyttade till New York från Trinidad för knappt 20 år sedan. Till vardags är han byggnadsarbetare på Long Island.

– Jag växte upp med cricket, precis som de flesta här. Vi spelade jämnt, överallt där det fanns möjlighet. Parkeringsplatsen bakom vårt hus förvandlades ofta till en imaginär cricketarena. Vår familj var fattig och hade inte råd med någon tv så vi lyssnade alltid på de stora matcherna på radio.

När jag frågar Glenn varför han tror att amerikaner har så svårt att ta till sig sporten kommer han in på ett resonemang som jag börjar känna igen vid det här laget.
– Att amerikanerna inte förstår sig på sporten, eller kanske inte vill förstå, beror på nationalism. De verkar fortfarande förknippa cricket med England och tedrickande. ’Nice swing old chap’, och så vidare.

Ett klappande ljud hörs bakom oss. Vi vänder oss om och ser en handfull havsfåglar flyga bort mot basketplanen på andra sidan parken. Först ser de ut att landa men sedan stiger de plötsligt snabbt mot himlen.

– Den amerikanska kulturen är annorlunda. Cricket skiljer sig enormt mycket från de populära amerikanska sporterna på alla sätt. Till exempel ishockey och amerikansk fotboll är väldigt actionfyllda, cricket kan däremot vara en väldigt långsam sport som kräver mycket tålamod både hos publik och utövare.

Glenn avbryter sig själv emellanåt för att applådera eller ropa något skämtsamt till sina medspelare ute på planen. Själv kan han inte delta i dag eftersom han skadat sitt knä.

Eftermiddagen övergår i kväll och solen värmer allt mindre. Matchen är slut och spelarna börjar plocka ihop sina saker. Jag står och tittar upp mot flaggstången som är placerad på en liten gräsyta mellan cricketplanen och den rödbruna trä- och tegelbyggnad som är klubbhuset. Två flaggor svajar lojt i vinden. Högst upp hänger en solblekt amerikansk flagga. Under den hänger Staten Island Cricket Clubs eget klubbmärke. Vinden tar plötsligt tag i och vecklar ut flaggan. ”Lude Ludum Insignia Sucundaria.” står det med versaler, vilket jag skriver ner i mitt anteckningsblock.
Prashant kommer fram till mig med ett snett leende.

– Vet du vad det betyder?

Jag ser frågande ut.

– Att segra är inte det viktigaste. Det är att utöva sporten som är den verkliga vinsten.