Onsdagstelegram: Sarah Palin, mediebranschen återhämtar sig och Tomas Östros: en ledsen hund

# Det har poppat upp ännu ett Sarah Palin-magasin, tydligen. Artiklarna är skrivna i första person, läsarna ska liksom tro att det är Sarah Palin själv som skriver. Det är det inte. I själva verket finns noll input från den före detta Alaskaguvernören. Gawker: "There are officially two jobs left in journalism: Sarah Palin's pundit job on Fox, and the unnamed freelancer who mimics her voice for this."

#...och Andrew Sullivan menar att Palin självklart kommer att sikta på att bli USA:s nästa president.

# Tomas Östros såg ut som en ledsen hund i går när han "reagerade" på Mats Odells utspel om Socialdemokraternas "Toblerone-politik" som ett "grovt och smutsigt övertramp". Jag tror Östros får tuffa till sig lite framöver för så här lär det fortsätta. Och jag vet inte riktigt om jag tycker att det är så hemskt, tvärtom är det kanske exakt vad svensk politik behöver. Lite verbala slagsmål, lite jävlar anamma i mellanmjölkens land. Jämför till exempel Storbritannien och Tories senaste reklamfilm som ju inte kan beskrivas som annat än ett avancerat angrepp på Labour. Tomas Östros skulle gråta krokodiltårar floder.



# Mediebranschen håller sakta men säkert på att återhämta sig från den ekonomiska krisen. John Koblin på New York Observer talar till och med om "A small boomlet in media jobs." Under det första kvartalet 2010 har (exempelvis) knappt 80 procent färre magasin tvingats till nedläggning, jämfört med samma period förra året.

# Resumé skriver om Madeleine-effekten som innebar att de båda kvällsdrakarna ökade sin försäljning med runt 100 000 exemplar var totalt på förra veckans drama. Jan Helin var för övrigt helt rätt ute i söndagens Agenda när han påpekade att Jonas Bergström trots allt valt att förlova sig med en prinsessa och därmed också trolovat sig till Sveriges statsskick: "Med det följer en rad krav på uppförande, representativitet och dessutom många privilegier." En viktig poäng som är omöjlig att ignorera. Se inslaget från Agenda här.

Kronans vägkrog i Njurunda

Jag bilade upp genom delar av vårt avlånga land i fredags, från Stockholm till Östersund. Att åka bil på våren kan vara fint. Jag tänker alltid klart när jag bara tittar framåt på vägen och landskapet. Tystnaden och det skiftande vädret. Snöblandat regn som varvas med klart soligt väder och hårda vindar. Särskilt tyst var det inte i och för sig inte den här gången. Jag och min pappa pratade nästan hela vägen. Om tiden som flyr, fotbollen, politiken. Sådana saker.

En annan sak jag tycker om med att bila genom Sverige är matstoppen. På Kronans vägkrog, i Njurunda, alldeles intill Bölesjön, stannade vi till exempel och åt en sen lunch. Det är ett sådant där ställe som det inte finns så många kvar av. Det är kort sagt en restaurang som ligger mycket långt ifrån många stockholmskrogar, inte bara geografiskt.

Här går det inte att beställa färsk spenat slungad i varm grädde. Ingen chailatte för 36 kronor och inga fairtrade-muffins i kaféet. Kronans vägkrog är ett ställe som inte bjuder på någonting extra, samtidigt som det heller inte kräver någonting i utbyte.

Det är helt enkelt en lokal där det, till exempel, går att köpa strömming med mos för 79 kronor. Om man inte väljer buffén så klart. Till maten tar man gärna lingondricka, ett glas fet mjölk eller kanske en Loranga. Rejäla linssoppor och smörgåsar med leverpastej finns också att tillgå. Vill man ha efterätt finns småkakor och kladdiga wienerbröd. Här kan man stjäla en påtår utan att någon bryr sig. I entrén finns ett skåp med olika konstverk till salu. Bland annat en inplastad träälg för 380 kronor. Det luktar ovädrat och på varje bord ligger sönderlästa dagstidningar.

Avspänt och vilsamt. Lite fult.

Det här med att skriva under drogpåverkan verkar inte så tokigt.

Laphams Quarterly listar. Klicka för att förstora.

Måndagstelegram: Politifact, Milton Glaser och genus kontra goda förebilder

# Flera har skrivit bra om PolitiFact. Smart pryl, detta. Bill Adair, redaktör på sajten sammanfattade dess funktion för New York Times häromveckan:

"There’s definitely a sense that if there’s a policeman standing on a corner, there might not be as much crime nearby."

# Min intervju med Dennis Lyxén publicerades i torsdagens City, finns att läsa här.

# Sidbloggen uppmärksammar att designgeniet Milton Glasers liv nu ska bli film. Glaser var mannen som grundade New York Magazine och skapade loggan "I ♥ New York", som ju som bekant blivit ett kommersiellt monster. Glaser ligger dessutom bakom den fina Dylan-planschen här till vänster (som jag försökt lägga vantarna på under många år, men som på grund av prislappen ännu inte hamnat i min ägo).

# Johan Wirfält skriver intressant och viktigt om skattemoral och mediebranschens framtid. Han gör det dessutom ur ett perspektiv som jag vågar säga är nytt. Men: håller jag med? Håller ni med? En del av hans inlägg handlade om följande:

[De svenska bloggtjejernas informella nätverk] kan mycket väl vara grunden till morgondagens maktstrukturer i mediesverige, och de består nästan uteslutande av kvinnor. Istället för att kollektivt betrakta modebloggare som ett problem, som en grupp människor som förleder ungdomen, kan man alltså välja att se dem som ett frö till en mer jämställd svensk mediebransch.

Jag ser bloggtjejerna både som en grupp människor som förleder ungdomen samtidigt som de ju på ett alldeles uppenbart sätt är ett frö till en mer jämställd mediebransch.

Nå. Förleder ungdomen är starkt uttryckt givetvis, men jag är helt övertygad om att Kissies bröstförstoring och Blondinbellas "Du mår egentligen inte dåligt det sitter bara i huvudet"-moral knappast gör unga människor till starkare och bättre personer.

Den här jordgubbar- och champagnebilden som förmedlas i många av de här bloggarna är ju helt enkelt en väldigt förljugen spegel av världen. Knappast vettiga förebilder för alla de som inte har möjlighet att leva ett sådant liv (och troligen inte heller för det fåtal som har den möjligheten). För nej, Blondinbella, panikångest, svåra hemförhållanden, depression och kass självkänsla går inte alltid att lösa genom att "bara bestämma sig."

Larry och den amerikanska vänstern

Flyget hem från Newark gick fortare än planerat. För det har jag att tacka Larry Freedman, som jag hade turen att hamna bredvid. Under flygningens sista timmar satt vi och pratade om allt mellan himmel och jord. Framförallt pratade vi om vad som rör sig mellan den amerikanska himmelen och jorden.

Larry, eller "Capt. Larry Freedman" som det står på hans elfenbensvita visitkort (han är sjökapten, bland mycket annat), representerar på många sätt den intellektuella amerikanska vänstern i dag. Det är en grupp som slutat tro på det där som Obama talade så flitigt om hösten 2008: change.

Trodde Larry att Obama hade förmågan att förändra innan han tillträdde? Ja. I dag menar han dock, precis som Cindy Sheenan och många andra, att Obama inte lever upp till sina ord och löften. Larry pekade bland annat på klimatfrågan, den ihåliga sjukvårdsreformen, oförmågan att stänga ned Guantanamo och framförallt: kriget i Afghanistan.

"Men", frågade jag obligatoriskt samtidigt som vi flög över Glasgow, "är det ändå inte ett steg i rätt riktning jämfört med Bush?" "Maybe", svarade Larry kort och suckade, "problemet är att många av Obamas rådgivare har hängt med sedan Clintons dagar och de har ju samma agenda i dag som då."

Larry Freedman är en man i övre medelåldern, uppväxt i Brooklyn men nu bosatt i en liten by på landet utanför Albany där han lever ett slags in to the wild-liv. När jag frågade honom varför han valt att flytta från New York sa han bland annat att han känt sig tvingad att komma bort ifrån kommersen och politiken som infekterar städerna.

"På landet, i skogen, kan jag åtminstone tänka klart. Och så slipper jag Fox News."

Men Larry är, trots allt, idealist. Varje vecka skriver han brev och ringer till Vita Huset (det här är inte lika galet som det låter, i USA är det inte alls ovanligt). Han medger att han knappast tror att det gör någon skillnad men att det ändå är principiellt viktigt att göra sin röst hörd. Det är den största faran av alla menade han, att folk slutar bry sig. "And they take notes", påpekade han och syftade på volontärerna i Washington som tar emot samtalen.

I väskan hade Larry - givetvis - den politiska tidskriften The Nation, som han stolt visade upp. Magasinet är känt som "The flagship of the left" i USA och Larry menar att tidningar som dessa är oumbärliga för nationen och demokratin.

I går samlades tepåse-republikanerna för ett "rally" igen, förresten. Jag tror inte att de läser The Nation. Troligen är de också en av många anledningar till att Larry valt att lämna den högre civilisationen.

Bilden: The Nations omslag efter att Bush blivit omvald i november 2004.

Liten dagbok från New York, 12 april

I New York är jag alltså, fram till onsdag. Just nu sitter jag i lobbyn till mitt hotell i Chelsea och dricker en öl. Första gången för mig här och intrycken är, givetvis, många.

Vad jag gör här? Förutom att sitta i solen i olika parker i Brooklyn och titta på softball, läsa New York Post (Bill O'Reilly gör sig av någon anledning faktiskt bättre på papper), dricka kaffe i Central Park, åka till Dakota Building och fråga portvakten: ”Was it here?” och fördriva några timmar på Guggenheim, är det jobb för hela slanten.

Jobbet består i huvudsak av att jag arbetar på ett längre reportage om cricket som subkultur. Idén fick jag då jag i julas läste den fantastiska boken Nederland, författad av den lika fantastiska Joseph O’Neill. Läs, om ni inte gjort det. Boken fick när den kom uppskattande recensioner ibland annat New York Times och The New Yorker.

Själva scenen för boken, tillika mitt reportage, är den mycket anrika Staten Island Cricket Club, belägen i Walker Park. Klubbhuset har stått där sedan sent 1800-tal. Cricket är en av världens största bollsporter; och den i dag snabbast växande. Men i USA är det en i princip död företeelse och sporten utövas nästan uteslutande av invandrade. Det är personer som kommit från Indien, Pakistan, Trinidad & Tobago, och andra länder där cricket är en monumentalt viktig del av kulturen, för att arbeta i New York.

I går letade jag mig ut till Walker Park eftersom jag fått veta att det vankades match. Dagen var klar och kall. I pausen blev jag bjuden på fruktsallad och grönt te, alla var mycket vänliga och pratsamma och när jag på kvällen tog färjan tillbaka till Manhattan och tittade ut över de berömda vyerna i New York Bay var det en sak jag funderade extra mycket på: Cricket framstår som mer än bara en sport. Det handlar, åtminstone här i New York, om att synliggöra sig själv genom spelet. Att hitta sin identitet. Staten Island Cricket Club förklarar en del av det här i sitt motto: “Winning the game is a secondary concern. Playing the game is a primary reward.”

Håll utkik här på Baksidorna efter länk framöver, om ni har lust att läsa hela reportaget. I veckan fick jag även möjlighet att själv höra vad O’Neill själv hade att säga om allt det här. Han avsatte vänligt nog en halvtimme åt mig på sitt kontor i New York Public Library. Just nu, fick jag veta, fördriver han tiden med att ”läsa litteraturvetenskap, filosofi och annat tjafs” (för att hitta inspiration till sin nästa bok).

På onsdag är jag tillbaka i Sverige, bloggen kommer då återgå till något slags normaltillstånd.

Lördag

Jag befinner mig i New York för tillfället och arbetar på ett reportage om cricket som subkultur. Eller, ja, egentligen är själva sporten bara ett skal. Alltihop handlar om tillhörighet, kort sagt. Jag berättar mer sen. Just nu sitter jag, lätt rödvinsberusad på mitt hotell i Chelsea. Ute är det kallt. Men snart ska jag ge mig ut en sväng i natten. Vi hörs snart.

NYC 6 april 2010

Delvis molnigt tidigt på morgonen. Lätt regn med klara perioder under dagen. Klart väder på kvällen. Blåsigt, framförallt under dagen. Cirka 18°.