I New York är jag alltså, fram till onsdag. Just nu sitter jag i lobbyn till mitt hotell i Chelsea och dricker en öl. Första gången för mig här och intrycken är, givetvis, många.
Vad jag gör här? Förutom att sitta i solen i olika parker i Brooklyn och titta på softball, läsa New York Post (Bill O'Reilly gör sig av någon anledning faktiskt bättre på papper), dricka kaffe i Central Park, åka till Dakota Building och fråga portvakten: ”Was it here?” och fördriva några timmar på Guggenheim, är det jobb för hela slanten.
Jobbet består i huvudsak av att jag arbetar på ett längre reportage om cricket som subkultur. Idén fick jag då jag i julas läste den fantastiska boken Nederland, författad av den lika fantastiska Joseph O’Neill. Läs, om ni inte gjort det. Boken fick när den kom uppskattande recensioner ibland annat New York Times och The New Yorker.
Själva scenen för boken, tillika mitt reportage, är den mycket anrika Staten Island Cricket Club, belägen i Walker Park. Klubbhuset har stått där sedan sent 1800-tal. Cricket är en av världens största bollsporter; och den i dag snabbast växande. Men i USA är det en i princip död företeelse och sporten utövas nästan uteslutande av invandrade. Det är personer som kommit från Indien, Pakistan, Trinidad & Tobago, och andra länder där cricket är en monumentalt viktig del av kulturen, för att arbeta i New York.
I går letade jag mig ut till Walker Park eftersom jag fått veta att det vankades match. Dagen var klar och kall. I pausen blev jag bjuden på fruktsallad och grönt te, alla var mycket vänliga och pratsamma och när jag på kvällen tog färjan tillbaka till Manhattan och tittade ut över de berömda vyerna i New York Bay var det en sak jag funderade extra mycket på: Cricket framstår som mer än bara en sport. Det handlar, åtminstone här i New York, om att synliggöra sig själv genom spelet. Att hitta sin identitet. Staten Island Cricket Club förklarar en del av det här i sitt motto: “Winning the game is a secondary concern. Playing the game is a primary reward.”
Håll utkik här på Baksidorna efter länk framöver, om ni har lust att läsa hela reportaget. I veckan fick jag även möjlighet att själv höra vad O’Neill själv hade att säga om allt det här. Han avsatte vänligt nog en halvtimme åt mig på sitt kontor i New York Public Library. Just nu, fick jag veta, fördriver han tiden med att ”läsa litteraturvetenskap, filosofi och annat tjafs” (för att hitta inspiration till sin nästa bok).
På onsdag är jag tillbaka i Sverige, bloggen kommer då återgå till något slags normaltillstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar