Morgondagens marknadsföring

Open The Magazine har undersökt det här med neuromarketing:

The world’s top manufacturer of flavoured nacho chips was planning an overhaul of neuromarketing its top brand. The company had noted that the flavouring tended to come off as a sticky paste on the hands of consumers. This, the company believed, could easily be avoided by a new flavouring that would taste the same but would not coat the fingers.

Shortly before making the change, the company turned to the emerging field of neuromarketing to test the product one last time. The results were unexpected: consumers experienced two pleasure peaks while consuming the chips. The first as soon as they crunched on the nachos, the second when they licked the flavouring off their fingers. The revamp, unsurprisingly, was promptly shelved.

Läs mer här.

Equally wed!

Nyligen lanserades ett nytt amerikanskt bröllopsmagasin: Equally Wed Magazine. Magasinet har precis allt som ett "vanligt" bröllopsmagasin har, med den enda skillnaden att det riktar sig till samkönade par som ingått äktenskap.

Varje gång jag ser sådant här tänker jag att trots vidrigheter som proposition 8 blir människan kanske ändå något mer civiliserad för varje dag. Och att den här typen av kommersiella produkter helt enkelt är ett tecken på det.

Dessutom tycks Equally Wed faktiskt röra sig i ytterkanten av vad magasin i det här segmentet normalt brukar befatta sig med. Mediabistro skriver: "[The magazine] will also update readers on ongoing political debates over the legalization of gay marriage."

Finns det en marknad för en svensk motsvarighet?

Annars då?

Mitt liv består i huvudsak av jobb just nu, därför blir det mindre bloggat än vanligt. Jag har dessutom funderingar på att göra om Baksidorna en del. Den som lever får se.

När jag inte jobbar, skriver, så ser det oftast ut så här. Jag sitter tillsammans med mina vänner, världens i särklass bästa givetvis, äter sena middagar, dricker billig italienskt lantvin på låda och pratar.



På återhörande inom kort.

"Like fruitsalad? No! That's to chunky."

This just in: Glenn Beck bedragen av popkulturellt djävulstyg

Konservativa Glenn Beck, en av USA:s mest populära politiska kommentatorer, upptäckte i veckan texten till Bruce Springsteens Born in the USA. Det är kul att han levererar det som en nyhet:

You get filled with patriotic pride, and then you find out that Bruce Springsteen's 'Born In The U.S.A.' is anti-American.

Låten som spelades i amerikansk radio för första gången 1984 är vida känd som en anti-nationell låt. Och för de flesta amerikaner, förutom Glenn Beck och möjligen en handfull rednecks, har den en cementerad plats som just detta i den amerikanska popkulturen.

En helt vanlig dag i New York - i miniatyr.

Videon nedan är, så att säga, på riktigt. Fattade det först som att det var en uppbyggd minivärld. Jag menar, det ser ju helt lego-aktigt ut.

The Sandpit from Sam O'Hare on Vimeo.

Här finns en intervju med Sam O'Hare där han beskriver hur han gjort filmen.

Magasinsredaktörer - se hit.

Av de här amerikanska titlarna var det dessa omslag sålde bäst under 2009:

People Magazines specialnummer om Michael Jackson:














Newsweeks dito, fast med ett helt annat omslag:














Rios OS-feber fick Economist att köra det här omslaget som blev årets bäst säljande:



Bernie Maddoff blev Jokern vilket blev NY Magazines bäst säljande nummer:














Fler exempel här.

Mars 2010

Jag vill bara säga att jag är fruktansvärt lyckligt lottad för tillfället (tänkte att det kunde vara bra att få nerskrivet så att jag kan gå tillbaka och kika här vid något tillfälle framöver då det eventuellt inte känns lika lätt).

Varje dag får jag arbeta tillsammans med mina stilistiska förebilder - mina idoler - och publicera texter om mer eller mindre viktig kultur i den tidning som många anser vara Stockholms bästa just nu. I går gjorde jag en liten avstickare och intervjuade Sveriges mäktigaste kvinna i näringslivet, skoj det med faktiskt. Snart kommer det dessutom kanske, kanske börja hända en hel del andra osannolika och briljanta saker som är alldeles för stora för att dryfta här.

Och tusan (till råga på allt) - har det inte varit en gnutta vår i luften den här veckan? Life is good, och så vidare.

Angående Rockys romans

Jag intervjuade Martin Kellerman för Stockholm City i torsdags. Bakgrunden till artikeln var det stora avslöjandet: Martin har skaffat flickvän.

Kommer Rocky börja livspussla nu? frågade jag honom. "Jag tycker att det är mycket mer dramatiskt att vara i ett förhållande än att vara singel", svarade han bland annat.

Fredrik Strage uppmärksammar i dag artikeln i sin På Stan-blogg. Strage ser utvecklingen som positiv och menar att Rocky var som roligast när han var i sitt tidigare förhållande med den fyndiga katten Maja. Råder delade meningar här. Serien har, givetvis, varit som allra bäst när när singellivets toppar och dalar avhandlats.

Här finns alla strippar samlade i ett digitalt biblioteket förresten. Utmärkt för slappa söndagar som denna.

Sarah Palin och Fadde Darwich på avgrundsdjupt vatten.

Jag såg Fadde Darwich debutera som komiker på en krog på Södermalm igår kväll. Det var en på många sätt märklig upplevelse. Framförallt var det sorgligt. Fadde är nämligen helt seriös i sin ambition att lyckas som ståuppare.

Vad som hände? Han slets i stycken av en knäpptyst publik. De som skrattade, skrattade åt honom, hans person, och inte hans skämt. Jag skriver mer om "Faddes fadäs" i morgondagens City. Nedan ett klipp från när Fadde framträdde hos Aschberg på TV8.



En annan icke-komiker som nyligen gjorde sin standup-debut var Sarah Palin. Hos Jay Leno skämtade hon bland annat om Botox (klipp nedan). Summan av den här kardemumman är att politiker (Sarah Palin) borde syssla med politik och dörrvakter (Fadde Darwich) borde syssla med, tja, dörrvaktande. Kan vi vara överens om det hädanefter?

Lilla Ukraina & Pluto

Det finns fortfarande klubbar i Stockholm som gör någonting annat. Lilla Ukraina vid Valla Torg är ett av de ställena. Den 13 mars spelar Conny Nimmersjö och Rigas live och Jenny Wilson väljer musik. Kan rekommendera att ni letar er dit. En annan klubb som medvetet försöker undvika att bete sig som exakt alla andra ställen är Pluto. Jag hänger inte så ofta på de här klubbarna men tycker att det är väldigt viktigt att de finns och frodas.

I torsdagens nummer av tidningen City, där jag arbetar just nu, skrev jag ett längre reportage om Pluto. Finns komplett med bilder här.

Nej, det är ingen svartklubb – men Kulturföreningen Pluto i Gröndal tillför Stockholms klubbliv någonting annat. Billig öl, bra band och "social extas" är några av de ingredienser som förvandlat en gammal lagerlokal i Gröndal till en av Stockholms hetaste nöjesscener. City tog ett snack med grundaren Thomas Larsson.

Journalistduon Filip och Fredrik romandebuterade förra året med ”Tårtgeneralen”, en bok som i allt väsentligt handlar om en man: Hasse P. Hasse P bestämmer sig som nyinflyttad i Köping i mitten av 1980-talet för att baka Världens Längsta Smörgåstårta – detta för att motbevisa Jan Guillous påstående i rikstelevisionen att staden är världens tråkigaste. När jag träffar Thomas Larsson – grundare av kulturföreningen Pluto – i en före detta lagerlokal i Gröndal där klubben huserar, inleder vi med ett samtal om just Hasse P.

– Jag läste precis ut ”Tårtgeneralen”, en fantastisk historia tycker jag. I någon mening kan jag identifiera mig med huvudpersonen. Jag kanske är ”Greenlight Districts” svar på Hasse P. Och Pluto är min smörgåstårta.

Thomas, som driver Pluto tillsammans med sin flickvän Natascha Borg, återkommer hela tiden till den kedja av förorter i Stockholm som han själv kallar för ”Greenlight District” – Gröndal, Aspudden och Midsommarkransen. Det var när han ”virrade runt med moppen” en dag i området, som han insåg dess potential.

– Det var en solig novemberdag 2008 när jag av en slump hamnade i Gröndal. Jag förstod omedelbart att jag var tvungen att bygga upp något annorlunda här. Hela området är som en konstnärlig fristad med Konstfack, Kulturföreningen Tellus och Färgfabriken.

Kulturföreningen Pluto, där Thomas är ordförande, har i dag knappt 10 000 medlemmar.
På helgerna är klubben oftast knökfull och tanken verkar vara att utöka verksamheten. Under kvällen hinner Thomas prata om såväl kommande radio- och tv-sändningar som en ny filial i någon av söderförorterna. Något han däremot inte vill prata om är när Bruce Springsteen spelade på Stockholm Stadion i somras och bandets gitarrist Steven Van Zandt ("Little Steven"), valde bort Café Opera för att i stället ta taxi till Pluto och gå på Burlesk-klubb.

– Jag fattar inte varför folk tyckte att det där var så märkvärdigt.

Thomas sitter framåtlutad i en sammetssoffa i den mörka lokalen med en burköl i handen. Jag försöker avslutningsvis få honom att utveckla vad som är speciellt med Pluto. Han funderar länge innan han svarar:

– Vårt motto är att vara ett steg före och två decennium bakom. Det primära syftet är att skapa en ny ambitiös arena för Stockholms alternativa musikscen, där vi mixar nya akter med band som kanske var som störst på 1980-talet. Jag ger folk det jag vill ha. Jag kommer inte på något bättre svar.

Thomas öppnar en till mellanöl. Kvällens liveakt: Exploding Heart kliver på scenen och intervjun avslutas. Ett par dagar efter vårt möte lyssnar jag av ett mobilsamtal som inkommit sent på natten.

"Hej, det är Thomas här. Jag har funderat på vad grejen är med Pluto och vill göra ett tillägg. Det vi har gjort är att sänka tröskeln för social extas i Stockholm. Vår publik brukar säga att det är mer förlåtande stämning här än på till exempel Debaser. På den typen av ställen i innerstaden är allting väldigt nervöst. Hos oss finns ingen ängslighet och det är det som gör oss unika. Godnatt."