Onsdagsläsning: Expressen-Goodwill, Lykke Li strippar och Anna von Hausswolff

# Igår höjde Expressen priset med en krona (+ att man skänkte en extra krona). Det gav, listen to this, 550 000 kronor till Röda Korsets insatser på Haiti. Imponerade i flera bemärkelser, Thomas Mattson.

# Ni har väl inte missat T-post? T-post är svenskt företag, baserat i Umeå, som har "nyhetsplagg" som affärsidé. För 19 euro får man en t-shirt-prenumeration: 1 tröja varje vecka/sex veckor. Tröjorna har aktuella nyheter tryckta på dem, dock är det hela arrangerat på ett lite speciellt och framförallt jäkligt smart sätt. Läs om senaste numret, eller, eh, t-shirten, här: "Higher Education".

# Nyheter24 uppmärksammar: "Amerikansk skola bannlyser ordlistan." Varför? Den innehåller för många snuskiga ord.

# New York Observer skriver om varför - i all sin dar - New York Times väntar ett helt år med att sjösätta den nya betalningsmodellen. Om ni inte orkar läsa kan jag sammanfatta åt er: dom är jäkligt rädda för att fucka upp det, igen.

# Wall Street Journals popkulturblogg Speakeasy skriver om Bob Dylans kommande konstutställning:

From Feb. 13, a collection of 12 canvases by Dylan will go on show at London’s Halcyon Gallery, with price tags that range from £85,000 ($137,000) to £450,000 ($727,000). The images capture moments from Dylan’s everyday life on tour – a motel pool, a staircase, a portrait of two sisters – and seem to take stylistic cues from the likes of Ernst Ludwig Kirchner, Pablo Picasso, Vincent van Gogh and Paul Gauguin.

# I det senaste numret av danska kultur- och finporrmagasinet S Magazine finns ett reportage med Lykke Li (som just nu befinner sig i LA och skriver låtar till sitt andra album). Sjukt förvånande, eller?, att se henne dyka upp i den här typen av sammanhang.

# I morgon träffar jag Anna von Hausswolff för intervju. Vi ska prata om hennes kommande album bland annat. Lita på att Anna blir Årets komet, eller något åt det hållet. Track of time är det finaste jag hört i år.

Årets medieögonblick: Oprah sågar Sarah Palins frisyr!

Klippet nedan, mina vänner, är utan tvekan årets medieögonblick så här långt.

I fredags gästade Alaska-politikern Sarah Palin - som ju nyligen anlitats som politisk kommentator av Fox - Oprahs Friday Live-show. Palin är med på länk och innan Oprah har hunnit igenom introduktionen avbryter hon sig själv och utbrister: "What did you do to your hair? [...] It's kind of cute, but I was just surprised to see you pop up there with the curls."

Läs mer här: "Palins hair shocks Oprah."

Torsdagläsning: Gunde trampar i klaveret, årets bästa film och Nördar och Nollor

# Expressen ringde i går runt till olika kändisar och frågade hur de tänker stödja offren i Haiti. Det visade sig att Gunde Svan inte riktigt hade koll på läget:

– Vilken jordbävning?!

Jordbävningen i Haiti.

– Har det varit en jordbävning?

Ja, 150 000 människor misstänks ha dött i katastrofen.

– 150 000! Det låter ju helt otroligt?! När hände det här?

Natten mot onsdag.

– Men det är ju en hel vecka sedan!?

Mer av den geniala intervjun här. Och nej, att uppmärksamma det här har ingenting med mobbning att göra. Det är bara, ehum, stor, stor humor.

# Det här årets bästa film heter Where the wild things are, bara så att ni vet. Det är liksom redan avgjort. Spenderade en hel eftermiddag den gångna helgen med att läsa den här artikeln i New York Times - "Bringing Where the Wild Things Are to the Screen - för att på något sätt försöka förstå varför jag tycker att den är så brutalt vacker, ärlig och okonstlad och what not (jag hade nämligen lite svårt att sätta fingret på det). Svaret ligger troligen i det faktum, precis som artikeln avslöjar, att Spike Jonze, regissören, är som ett barn själv. Filmen är nämligen djupt berörande av just den anledningen - den gjorde att jag kunde återkalla hur det är att vara barn.

# 93 procent av Sveriges befolkning har aldrig provat på Twitter. Mymlan skriver bra om varför det inte är en särskilt problematik siffra.

# I april åker jag, förhoppningsvis, till New York och skriver ett reportage om: Cricket. That's right.

# Ni har väl inte missat den geniala serien Freaks and Geeks (eller Nördar och Nollor som den kallades i Sverige). Bland geniala karaktärer i tv-serier, i min bok, hamnar Bill (Martin Starr) väldigt högt upp ska ni veta (geeken i glasögon i klippet nedan). Av seriens 18 avsnitt sändes 15 i USA på NBC från september 1999 till juli 2000. De tre sista sändes aldrig, då serien, ofattbart nog, hade för dåliga tittarsiffror.

Världens tio bästa låtar

Jag gav mig på något så dumt och naivt som att försöka lista världens tio bästa låtar. Tog ett halvår typ, så, håll till godo. Observera att de inte är rangordnade.

# Velvet Underground - Heroin
# Joni Mitchell - Blue
# Sam Cooke - A change is gonna come
# Jackson Browne - Late for the sky
# Neil Young - Heart of gold
# Johnny Cash & June Carter - If I were a carpenter
# Emmylou Harris - Born to run
# Van Morrison - And the healing has begun
# Martha Wainwright - Bloody mother fucking asshole
# Bob Dylan - Like a rolling stone

Alla utom Martha fanns på Spotify.

Vilka låtar har jag missat?

Att ge upp är en svår konst

Jag vet att det här är förbjudet att säga men: är inte Andres Lokko en lite småjobbig, dryg, typ? Jag stör mig sällan eller aldrig på varken dumma, infama eller ens lättsinniga skribenter men alltså - dryga? De går bort.

Jag tror att det är det där eviga tjatet om obskyra popband som ingen eller få någonsin hört talas om, som stör mig. Det stör mig också att Andres 2007 med hjälp av Shakespeare förklarade varför han inte kunde börja blogga och sedan i slutet av förra året...startade en blogg.

Men okej: missförstå mig inte nu. Andres Lokko är - givetvis - briljant på många sätt. Ibland tycker jag bara att han kunde sluta lista, typ, ljusskygga vita 25-åriga Birmingham-blokes som nyligen startat ett "genialt" band med sina barndomsvänner och i stället skriva lite mer. Som i dag, då han i SvD fått ur sig det här årets smartaste text alla kategorier. Den är rolig också. Svinrolig.

Jag vet ju att du kan Andres.

Mitt 00-tal

2000: Fyller 17 år. Umgås i princip dygnet runt med min bästa vän H., vilket på många sätt bidrar till att jag förändras i grunden som person. Streckläser varje nummer av Arena. Upptäcker Magnus Linton och Karolina Ramqvist och börjar läsa allt som de publicerar. Lyssnar sinnessjukt mycket på Simon & Garfunkel.

2001: Åker till Reading-festivalen i England. The Strokes är hajpade och ska spela i ett litet tält. Vi väntar och väntar men de kliver aldrig på. Senare får vi veta att arrangören i sista stund flyttat spelningen till den stora scenen eftersom trycket är för stort. Jag kan fortfarande känna mig bitter när jag tänker på det där.

2002: Tar studenten och är jävligt lycklig. Minns att studentdagen inleddes med att Sverige spöade Nigeria i fotbolls-VM med 2-1. Börjar känna mig färdig med Östersund. Flyttar i oktober till en småstad utanför London och börjar jobba med alzheimersjuka på en gigantisk herrgård. Jag och min kompis M. har en egen flygel i huset. Det regnar varje dag och på gräsmattan utanför mitt fönster betar hundratals får. En ganska märklig tid.

2003: Flyttar hem till Östersund. Jobbar som telefonförsäljare och tjänar snuskigt mycket pengar. Börjar prenumerera på Sonic. Läser Emil Arvidsons reportage om Bad Cash Quartet och inser kanske för första gången: exakt det där vill jag också göra. Ser Van Morrison, vars musik jag växt upp med, tillsammans med min pappa på konserthuset i Stockholm. Åker under sommaren på en klassisk roadtrip genom Sverige och Danmark tillsammans med mina bästa vänner, känner mig odödlig. Flyttar till Göteborg under hösten och är lycklig i en liten etta i Härlanda som jag och H. delar. Får en krönika publicerad i Göteborgs-Posten.

2004: Semestrar i Prag i början av året. Åker på våren buss genom Sydamerika tillsammans med A. Blir förälskad i Buenos Aires. Flyttar i september till Stockholm och börjar plugga historia på Södertörns Högskola.

2005: Åker till Hultsfred med M. och skriver recensioner åt Chili. Börjar skriva för Folket i Bild/Kulturfront, intervjuar Frida Hyvönen och Plura Jonsson. På våren tar det slut med min första kärlek men på hösten går jag in i ett nytt förhållande.

2006: Slutar äta kött. Blir på allvar förälskad och flyttar ihop i Högdalen. Känner mig trygg och lycklig. Jobbar på våren dygnet runt med min C-uppsats. Åker på sommaren till Fotbolls-VM i Tyskland med M. och ser Sverige spela 2-2 mot England. Ser Scorseses No Direction Home och blir allvarligt besatt av Bob Dylan (de kommande två åren lyssnar jag i princip inte på någonting annat). Semestrar i Barcelona. På hösten tar jag ett break ifrån skolan och flyttar till Buenos Aires med J. Lever ett fruktansvärt dekadent liv.

2007: Ett uselt år. Flyttar till Årsta. Förhållandet brakar ihop under sommaren men snart är vi tillsammans igen. Mår extremt dåligt ett tag. J. flyttar in och saker ordnar upp sig. Pluggar filosofi på våren och känner mig less på det mesta. Börjar under våren skriva för olika kundtidningar och tjänar 800 kronor i timmen. Jobbar på kontor under sommaren, vill spy av tristess. Praktiserar på Svea Television under hösten, känner mig värdelös och dålig. Upptäcker 00-talets bästa låt: Rufus Wainwrights cover på Leonard Cohens Chelsea Hotel.

2008: Flyttar till en etta på Odenplan. Ser 00-talets bästa film: Control. Säljer min första obeställda artikel (om Dylans radioprogram i USA) till Sundsvalls Tidning och Tidningen Kulturen. Semestrar i Berlin och Liverpool. Startar den här bloggen i maj. Följer presidentvalet i USA slaviskt (läser exakt varje mening som Martin Gelin skriver). Börjar arbeta deltid åt Olle Lidbom. Skriver klart d-uppsats, plockar ut min magisterexamen i historia och börjar arbeta på Södertörns Högskola.

2009: Förhållandet brakar ihop igen. Blir behandlad som en påse skit, känner mig förnedrad, ful, liten och totalt värdelös. Börjar frilansa frekvent för Nöjesguiden. Slutar på Södertörn och vikarierar under sommaren på Nyheter24. Blir headhuntad av Emil Arvidson (!) och börjar frilansa för Stockholm City. Får massa nytt självförtroende. Fler och fler fina jobb där jag får möjlighet att arbeta tillsammans med svinduktiga människor ramlar in. Festar konstant under hösten. Dejtar. Ägnar flera timmar i veckan åt ett tv-manus med J. Får förstahandskontrakt på en perfekt etta i Midsommarkransen och flyttar in den första december.

Rufus Wainwright - Chelsea Hotel No.2
by ropavejero

Blåsningarna som inte blev några blåsningar

Det verkar gå väldigt, väldigt - alltså väldigt - dåligt för TV3:s Blåsningen som har nypremiär nu på söndag. Både Patrik Ekwall, för övrigt Sveriges härligaste person (i negativ mening) och Lars Ohly, har avslöjat kupperna. Av någon anledning känns det så otroligt svenskt och klumpigt att överhuvudtaget lyckas med att misslyckas med en sådan här grej - två gånger.

För Resumé förklarar Patrik Ekwall, eller "Pat", som jag brukar kalla honom, varför han avslöjades:

"Jag blev misstänksam för jag och Daniel brukar alltid snacka brudar. Men hela tiden ville han inleda andra samtalsämnen, då förstod jag också att det var något som inte stämde".

Måndagsläsning: Tänk negativt!, Unsgaard skiter i det blå skåpet och Obama om Ali

# The Negative Side Of Positive Thinking:

Ehrenreich notes 60% of female breast cancer patients attributed their continued survival to a "positive attitude," yet studies repeatedly show no correlation between developing or surviving cancer and mental attitude.

# I går kväll länkade journalisten Martin Gelin på sin Twitter till Edvard Unsgaards ( Fredrik Reifeldts pressekreterare) Facebook-sida. Unsgaard meddelade där att bajs i hans trappuppgång på Odengatan blivit upptorkat av en invandrare (en städare) från ett invandrarföretag (ett städföretag). I dag var nyheten på framsidorna på följande tidningar: DN, SVD, Sydsvenskan, Aftonbladet och Expressen. En riktig skitnyhet som innehåller allt: mode, humor, avföring, politik. Men framförallt vittnar nyheten - givetvis - om: det nya medieklimatet. Och nog behöver man ingen Anton Abele-haka för att gissa att det här framöver kommer lyftas fram som exempel på just detta.

# Precis som utmärkta Sidbloggen uppmärksammar så gör USA Today i dag stor sak av att det var 50 år sedan Muhammed Ali vann OS-guld i Rom. I numret hyllar bland andra Barack Obama Ali, och presidenten förklarar även varför han har ett foto av Ali hängande på sitt kontor:

It was this quality of Ali’s that I have always admired the most: his unique ability to summon extraordinary strength and courage in the face of adversity, to navigate the storm and never lose his way. This is the quality I’m reminded of when I look at the iconic photo I’ve had hanging on my wall of the young fighter standing over Sonny Liston.

# Jag har skrivit ett något osexigt, men kanske inte helt oviktigt, reportage som publicerades i UNT Kultur i dag.

Cut this story!

Michael Kinsley om varför läsarna flyr papperstidningen i The Atlantic:

One reason seekers of news are abandoning print newspapers for the Internet has nothing directly to do with technology. It’s that newspaper articles are too long. On the Internet, news articles get to the point. Newspaper writing, by contrast, is encrusted with conventions that don’t add to your understanding of the news. Newspaper writers are not to blame. These conventions are traditional, even mandatory.

Take, for example, the lead story in The New York Times on Sunday, November 8, 2009, headlined “Sweeping Health Care Plan Passes House.” There is nothing special about this article. November 8 is just the day I happened to need an example for this column. And there it was. The 1,456-word report begins:

"Handing President Obama a hard-fought victory, the House narrowly approved a sweeping overhaul of the nation’s health care system on Saturday night, advancing legislation that Democrats said could stand as their defining social policy achievement."

Fewer than half the words in this opening sentence are devoted to saying what happened.

Läs hela artikeln.

Torsdagsläsning: Berättarrösten som konstform, "mys"-föraktet och vita människors fixering vid exklusivitet

# Den senaste tiden har jag haft en ordentlig hang-up på olika berättaröster. Sammanfattningsvis, eftersom ni nu så gärna vill veta mina tankar kring denna delikata lilla, eh konstform, har jag kommit fram till att Jane Magnusson (SVT) har landets vassaste, medan Jens Lind placerar sig på en stabil andra plats. I geniala dokumentären Ebbe The Movie från i fjol var Jane i sin absoluta toppform. Spola fram till 1:25 i klippet nedan och: njut. Blunda och håll andan när hon säger: "Han är ett socialt geni". Det fungerar som någon typ av meditation.



# DN:s färska chefredaktör är ute på djupt vatten, igen. Branschtidningen Resumé avslöjar i dag att Herrlitz i slutet av året vägrade publicera en annons från polska fackförbundet Solidaritet kring IKEA:s agerande i landet. Svenska Dagbladet såg däremot inga problem med annonsen. Frågan i förlängningen blir givetvis - är DN rädda för att stöta sig med Kamprads hjärtebarn och därmed riskera annonsintäkter?

# Missa för allt i världen inte Jan Gradvall om Mad Men i Expressen Kultur.

# Lysande Isabelle Ståhl skriver om sitt "mys"-förakt samt uppmärksammar ett lika bisarrt som perverterat "mys"-utspel av PiratPartiets ordförande Rick Falkvinge. Jag spyr. Bildligt och bokstavligt.

# Kollosalt hyllade bloggen Stuff white people like skrev i somras ett hysteriskt roligt och träffande inlägg med anledning av Spike Jonze Where the wild things are (som ju precis gått upp här i Schweden). Det handlade bland annat om varför vita människors blir så upprörda när en bok som de gillar görs om till film:

This is partly due to their fear that something they love will be made accessible to more people and thus enjoyed by more people which immediately decreases the amount of joy a white person can feel towards the original property. Yes, it’s complicated.

Läs hela inlägget här.

Måndagsläsning: Strage gillar City, Kalle krossade Anna och intressant om könsroller i På spåret

# Fredrik Strage tycker att nystartade Stockholm City var förra årets bästa tidning (!). Samtidigt som Eric Rosén undrar var årets första nummer tagit vägen?

# Philip Niemayer på New York Times har gjort en lite annorlunda, men genial, sammanfattning över 00-talet: "Picturing the past 10 years". Kolla bilden under kategorin Culture för år 2009. En bild säger mer en 1000 ord, och så vidare.

# Kalle (3,3 miljoner) krossade Anna (167 000), puh. Än är inte den totala kulturskymningen över oss.

# Ten things every journalist should know in 2010. ("7. You are you're own brand...")

# Ny intressant musiksatsning från P3.

# Ann-Charlotte Marteus skrev en intressant text om de urspårade könsrollerna i På spåret i Expressen nyligen:

På spåret är unikt. Kanske det enda svenska tv-program från 50-talet som är inspelat i färg. Annars är det ett tidstypiskt, propert, trivsamt program där två män som kallas domare ställer frågor till män i burar. Mellan frågorna småpratar de på ett manligt underhållande vis. I vissa burar sitter även kvinnor. De piggar upp med sina ärtiga blusar och intagande skratt. Nå, om programmet verkligen hade spelats in 1959 hade kvinnorna väl fått stå utanför burarna, iklädda paljettklänningar. Nu får de sitta ner. Visst har det gått framåt.
Men "På spåret" är männens show. Programledarnas kostymer bågnar av dräpande artighet. De kan alla svaren. Möjligen beroende på att de har läst på i förväg. Men de liksom utstrålar att de skulle ha kunnat allt ändå.

Emma Gray Munthe kontrar dock i dag på Weird Science:

Jag undrar om inte de där mossiga könsrollerna ligger helt och hållet i betraktarens öga och i ett mossigt sätt att se på män och kvinnor överlag – för [Ann-Charlotte Marteus] och jag har verkligen inte sett samma program.

Jag tycker nog att båda har poänger - hur ser ni på saken?

Reinfeldt - vår käre ledare & Den svenska neurosen kring högtidsdräkter

Björn och Åsa - Sveriges bästa skribenter - har kanske redan bjudit på det här årets mest läsvärda texter (dessutom visar dessa två stilistiska genier återigen hur idiotiskt det slentrianmässiga kvällstidningsföraktet är).