Staffan Heimerson intervjuas i Gringo

"Det här är ju grabbar som vill åka moppe, bränna bilar och sätta på brudar. Vilket ju är rätt sunt."

Skribenten med det stora patoset – tillika en av Sveriges mest kända journalister– Staffan Heimerson, slinter lite på tungan i det senaste numret av Gringo. Detta när han uttalar sig om ungdomarna i Paris förorter, där de numera berömda kravallerna utspelade sig.

*****

Ett helt klart motiverat tillfälle att göra nazisthälsning.

No logo

"På Polisens hemsida står att taggarna och det meningslösa sprejandet bidrar till ökad otrygghet [...] I hemstaden Bristol skyddas Banksys gatukonst mot de klottrande kollegerna. Och vilken stad vill inte stoltsera med sina kreativa invånare? Eller ha snygga gratismålningar som trots politiska budskap ger signaler om ett tillåtande klimat när de får vara kvar?" Julia Svensson konstaterar i Sydvsvenskan att det faktiskt är skillnad på graffiti och graffiti. Till detta kan man lägga den senaste månadens rätt så intensiva krigföring som DN Kultur fört mot den breda kommersen som invaderar alla moderna samhällen anno 2008 (och utsuddandet av gränsen mellan kultur och reklam). Alltihopa känns ganska befriande. Varför är det olagligt att måla ett elskåp rött medan det är helt okej att fläka ut en Fredrik Ljungberg (25x30 meter) i kalsonger mitt i city? Pengar är, givetvis, svaret.

Is it a joke? No, it's Johan Hakelius

"Det är lite sorgligt att se att den svenska journalistkåren nu reducerats till en sådan albansk hejarklack." Martin Gelin sammanfattar i Expressen delar av den politiska parodin och det journalistiska haveriet i Almedalen. Magnus Linton har varit inne på samma spår: "wetterstrand är kanske ingen stor politiker, men sen gudrun, göran o carl försvann är hon den enda vi har. hon vill nåt. o det märks. jan, maud, mona o göran - de andra två återstår att se, men jag saknar förhoppningar - förtjänar i min bok inte ens att kallas politiker. när de talar skäms man." Tänk så trevligt med lite nyans.

*****

Kristin Lundell måste vara Sveriges tråkigaste musikjournalist. Hennes blogg är så trevlig och harmlös att det nästan blir obehagligt. Om Death cab for cuties spelning på Arvika skriver hon: "DCFC var däremot en besvikelse. På sina håll jättebra men på andra håll alldeles för sömniga." Jaha. Häromdagen meddelades det att Detektivbyråns kommande album är färdiginspelat och att det kommer nå skivhyllorna den 3 september. Kristin blev glad och tyckte att det kändes som att hon: "fått en stor glass med strössel." Vissa kanske resonerar så att: "Ja, Kristin kanske gillar glass med strössel väldigt mycket och för henne var nyheten om Detektivbyråns kommande skivsläpp jämförbar med känslan av att äta en stor glass med strössel och det är väl inget fel med det!" Men här råder det alltså delade meningar i så fall.

Lassgård - förenad med livsfara

British Medical Association vill sätta höga åldersgränser på filmer som glamouriserar rökning. Anledningen är att rökning bland ungdomar ökar i USA och att detta givetvis beror på att det röks så hiskeligt på film. Och rökning dödar ju, som vi alla vet. Dessutom har man ju hört att det är en inkörsport till, typ, tyngre droger. Vad jag funderar på är dock hur Hollywood framöver kommer tackla problemet med den fetmaepidemi som sprider sig över västvärlden. Snart dör ju nämligen, enligt forskarna, fler av fetma än av just rökning. En film som "Min store tjocke far" skulle ju exempelvis behöva åtminstone en 18-årsgräns, kan man tycka. För hur skulle det egentligen se ut om kids i den tidiga tonåren utan hinder skulle kunna köpa en dvd där en rejält tilltagen Rolf Lassgård i en av scenerna vräker i sig flotta kycklingvingar? Direkt kommer de små liven tänka: "Uhm, flotta kycklingvingar ser ju svingott ut, vi går ner på konsum efter filmen och tjackar ett gäng." För det är ju så det funkar, inte sant? Så mycket enklare att förbjuda än att låta folk tänka själv.

Elisons betraktelser

Martin Elison, som sjunger på en av de absolut bästa svenska skivorna under 2000-talet, bloggar tydligen på djungeltrumman. Elison är kanske motsatsen till den typiske bloggaren och ja, det verkar gå rätt så trögt. Samtidigt är det inte helt oväntat väldigt underhållande.

Grattis Victoria!

På måndag fyller Kronprinsessan 31 år. På det sommarfagra Öland firas hon av med ett hyllningskalas av rätt ofattbara proportioner. Det ofattbara ligger i framförallt två saker: 1. Hon fyller 31, vilket är en sjukt intetsägande ålder (inte jämnt och så vidare) och 2. människan har ju som ni vet liksom aldrig gjort något för att förtjäna denna hyllningskör (utöver att ärva en hög med pengar och ha ett alldeles speciellt efternamn). Klara för medverkan under det nätta kalaset är bland annat Brolle Jr, Charlotte Perelli och Linda Bengtzing. Undra förresten om Kronprinsessan faktiskt gillar Brolle o Co eller om de väljs in för att de är så där mysigt folkliga och inte sticker någon i ögonen. Linda B kan ju vara rätt så fräck i och för sig. Hånglar runt och orerar om diverse sexuella eskapader i veckopressen till exempel. Hmm. Hur som helst skulle jag känna djup uppskattning om någon ville ställa till ett liknande kalas för mig när jag fyller 26 i mars. Jag kan tänka mig Fredrik Lindström som värd under banketten och ett mer stillsamt uppträdande lite senare på kvällen av Jens Lekman eller möjligen Chan Marshall. Tack på förhand.

*****

I dagarna går en utställning av stapeln (Proud gallery i London) där nya bilder av "the man in black and white" presenteras. Kika här, om ni tycker sånt här är lika kul som jag.

Nog fan regnar det på Gotland

"'Hur skall folkpartiet göra för att vinna valet då?' frågar Viggo eller om det var Claes. 'Skola, vård och omsorg. Och så litet plånboksfrågor. Det är det som vinner alla svenska val' säger Gunnar Fröroth och ler förnöjt. Jag dricker upp min öl och går hem i regnet och känner mig ganska sorgsen. Han har nog rätt, den där Fröroth. Ideologin. Var tog den vägen? "

Ann, (den partiförankrade) ideologin försvann inte. Den dog , som sagt, ut.

Obama och populismen

Martin Gelin skriver om hur Obama sakta börjar svika sina ideal för att typ ställa sig in hos konservativa grupper. Ledande amerikanska vänsterbloggare menar att han förråder demokratiska ideal när han till exempel röstar emot en lag för hårdare kontroller av vapeninnehav. Tom Hayden på The Nation tror att hans mer softa inställning till ett tillbakadragande från Irak kan kosta honom presidentposten. Charles Kaiser på Radar pratar om "Obama's risky move toward the center." Själv ser jag det som sedvanlig politisk populism, vilket i sin tur väl knappast borde orsaka några större rabalder. Partipolitik handlar ju på 2000-talet om att, i första hand, anpassa sig. Begrepp som ideal, utopi och idé suddades vad jag vet ut någon gång under 70-talet.

Stekare mot FRA

Kan starkt rekommendera det här klippet: stekare mot FRA. Det rör sig om ett stycke avancerat journalistiskt arbete från Aftonbladets sida. Man får här veta att Kuba är en "genuint ond plats i världen" samt att Sveriges riksdag "bedriver en politik som är omänsklig." Hmm. Vad som vidare är intressant är att knappt sju miljoner mail nu strömmat in till riksdagen men att vår statsminister enbart väljer att bemöta lagens kritiker med att "de inte förstått vad den går ut på." Han är så van att sparka folk i huvudet att det går av bara farten.

*****

Leif GW börjar blogga.

*****

"Heter man Fabio Fognini kan man vara bra på vad som helst. Låter som ett artistnamn. Och det är det också. Men det är också hans riktiga namn."

Jesper Hussfeldt kommenterar tennis på Tv4 sport.

FRA och högern

Nej, jag gillar inte FRA heller. Behöver knappast gå in på det vidare eftersom tusen andra redan skrivit så bra om det. Vad som jag tycker varit intressant att följa under de senaste veckorna har framförallt handlat om den samlade och intensiva upprördheten från högern. Det hela känns dock lite nyvaket - i synnerhet från högerhåll - vilket troligen har mycket att göra med att borgarna ju faktiskt sällan blir så här upprörda. Nu har det liksom tagit hus i helvete! Usch och fy och gud vad arg jag är. Visst är FRA-lagen upprörande (däremot långt ifrån chockerande) men läser man exempelvis Ali Esbatis, Magnus Lintons eller Petter Nilssons (alla vänsterorienterade skribenter) bloggar så är ju de liksom kontinuerligt förbannade. Jag tror att det här har något (eller mycket) att göra med att de blå i regel inte har så mycket att vara förbannad på. På rikigt. Ni vet, silverskeden och allt det där. Nu när "möjligheten" ges, tar man i ordentligt i stället. Blondinbellorna, bratsen och alla: "alla har faktiskt samma förutsättningar"-folk får utlopp. Det är lite sött och på gränsen till rörande.