Tack och hej 2011, det här gjorde du bäst

Dokumentär: Bill Cunningham New York
Album: "Barn Doors and Concrete Floors" - Israel Nash Gripka
Låt: "The way it goes" - Gillian Welch
Konsert: First Aid Kit - Södra Teatern
Tidskrift: The Believer
Bok: "P.S." - Björn Af Kleen och "Lucking out" - James Wolcott
Blogg: 6th floor
Tidskriftsomslag: Times Steve Jobs-cover och det här från Vice...
Film: Moneyball
Journalist: Niklas Orrenius
Mediebesvikelse: Nedläggningen av min fd uppdragsgivare Stockholm City
Hype: Filip och Fredriks podcast
Tv-serie: Top Boy
Citat: "Jag har skrivit om musik i 30 år och har aldrig hört något liknande som när Klara och Johanna tar ton i ett rum." Jan Gradvall om First Aid Kit
Twitter: Conan O'Brien
Pinsamt medieutspel: När Johan Hakelius i en djupt förvirrad krönika i Affärsvärlden hävdade att Martin Schibbye - som vigt sin karriär åt att ge röst åt förtryckta och utsatta människor som annars aldrig syns i medierna - skulle ha en dold och odemokratisk agenda.

Bill, du gjorde 2011 lite, lite bättre

Tycker inte 2011 varit varken musikens eller filmens år... Däremot - my god! - har det levererats av dokumentärfilmarna. Här är mina fem favoriter från 2011:

1. Bill Cunningham New York
2. American Masters: Woody Allen - A documentary
3. Page One: A year inside The New York Times
4. George Harrison: Living in the material world
5. Bobby Fischer against the world

BILD

Arthur Leipzig, Chalk Games, Prospect Place, Brooklyn, 1950

The Radical Camera: New York's Photo League, 1936-1951

Vänd inte bort blicken!

För en månad sedan hade Ruben Östlunds Play svensk premiär. Filmen har sedan dess legat till grund för vinterns – och kanske årets – mest laddade kulturdebatt. Och den senaste tiden har tonläget höjts, regissören beskylls just nu för att protegera främlingsfientliga krafter. Förra veckan liknade idéhistorikerna Daniel Strand och Adam Wickberg Månsson Play vid en ”filmad rasistblogg” och i dag menar Lawen Mohtadi i Expressen att filmen är "ett uttryck för okunnighet om rasifiering". En inte bara osannolik devalvering av en film som sålts till över tio länder och prisats på en rad internationella filmfestivaler – utan också ett inlägg som leder till ett intressant självmål.

När jag intervjuade Ruben Östlund inför premiären och frågade varför han hade gjort Play så tryckte han särskilt hårt på en sak: han ville – genom att påminna oss om att det finns en social obalans i samhället – skapa debatt. Att han lyckats med exakt detta råder, uppenbarligen, inga tvivel. Just nu rasar en intensiv diskussion om rasism, maktperspektiv och utanförskap på landets kultursidor och i de sociala medierna.

Jag kan inte påminna mig om när det hände senast.

Vad de skarpaste av kritiker helt tycks missa är alltså att även de själva, genom sina inlägg, deltar i det som varit regissörens högre konstnärliga syfte. Slutsatsen? Fortsätt debattera. Fortsätt lyfta den medvetna frågeställning – vad innebär det att vara svart och vit i Sverige på 10-talet? – som filmen trycker upp i ansiktet på oss. För bara en sak är ju säker: om vi aldrig ställer just den frågan så skapas ett illavarslande tomrum; den som blundar konfronteras aldrig med sina fördomar. Eller för att citera Ruben Östlunds egen kärnfulla uppmaning: ”Vänd inte bort blicken!”

Penguin pillow!

Om David Carr och världens mest inflytelserika dagstidning

I går kväll, medan jag tryckte i mig alldeles för mycket rischoklad, såg jag den nya - i mediekretsar megahajpade - amerikanska dokumentärfilmen Page one: A year inside The New York Times. Filmen skildrar den revolution som pågår inom medieindustrin och vad som står på spel om den grävande (betal-)journalistiken försvinner. Den är på samma gång viktig, intressant - och vansinnigt underhållande.

Dokumentärens huvudperson är den fängslande reportern David Carr. Den före detta crack-missbrukaren och ensamstånde tvåbarnsfarsan som gått från utblottad till anställd på världens mest inflytelserika dagstidning. Bäst är kanske när han käbblar om sociala medier med Brian Stelter, när han trycker till Michael Wolff eller när han läxar upp Shane Smith, en av tidningen Vice grundare:

"Just a sec, time out. Before you ever went there, we’ve had reporters there reporting on genocide after genocide. Just because you put on a fucking safari helmet and looked at some poop doesn’t give you the right to insult what we do. So continue."

Via Twitter fick jag senare tips om Carrs självbiografi - The night of the gun - med denna tagline: "A Reporter Investigates the Darkest Story of his Life. His Own."

Page one: A year inside The New York Times, har svensk biopremiär på Hornstulls stolthet Bio Rio den 4 november.

100 dagar senare

Jag har skrivit om de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson - som nu suttit frihetsberövade i Etiopien i 100 dagar - här och här tidigare.

Igår ordnades demonstrationer i Stockholm, Göteborg och Malmö under parollen "Frige Johan och Martin". På ett kylslaget Södermalmstorg riktade en rad prominenta talare - Ola Larsmo, Åsa Linderborg, Björn Wiman, Mats Söderlund med flera - skarp kritik mot regeringens passivitet i frågan. Det kändes hoppfullt.

Igår kväll hade Aktuellt ett längre reportage om svenskarna (spola till 15:25).

Och i Skavlan på fredagskvällen pressades Bildt, nog till sin egen förvåning, tämligen hårt i frågan (spola till 21:35).

Bland annat GT ("De slåss för sina fängslade vänner") och Sydsvenskan ("Glöm inte bort dem") uppmärksammar i dag fallet.

Fortsätt stödja Martin och Johan genom att sprida information om kampanjen Free the Swedish Journalists Johan Persson & Martin Schibbye eller skänk pengar till Reportrar utan gränser.

Folkpop från Svedmyra

På måndagen meddelar Luger att folkpopduon First Aid Kit, mot bakgrund av det hårda publikttrycket, gör en extrakonsert på Södra Teatern i Stockholm i slutet av november.

Det är en sådan där nyhet som kan få en blåsig måndag i oktober att kännas lite bättre. En sådan där nyhet som kan få en att tänka att Ulf Lundell - som i en intervju i helgen uttryckte att han är förbannat glad att han hann bli gammal innan "alla TV-kanaler blev TV3" - faktiskt har fel. Så länge det finns band som First Aid Kit, och som en hel del människor faktiskt är intresserade av, fungerar helt enkelt inte det resonemanget (med vilket han förstås ville illustrera att det 2011 bara finns kommersiella och själlösa uttryck inom populärkulturen).

Klara och Johanna Söderberg är uppväxta i Svedmyra söder om Stockholm och har sjungit ihop sedan de var små. 2008 kom första EP:n "Drunken Trees". Sedan dess har det hänt vansinnigt mycket - på väldigt kort tid. Förutom att de släppt en fullängdare, spelat in en uppföljare i Nebraska, gjort en cover på Fleet Foxes Tiger Mountain Peasant Song (som snart är uppe i 2,5 miljoner visningar på Youtube) samt turnerat sig blodiga i Europa, USA, Australien och Nya Zeeland, tycker jag att följande illustrerar deras unika begåvning på ett bra sätt:

I en intervju med Dagens Nyheter våren 2008 förklarade systrarna - som då var 15 respektive 17 år gamla - att deras stora idol var Bright Eyes. Under hösten, alltså bara drygt tre år senare, har de befunnit sig på turné med just Conor Oberst, som dessutom gästar på kommande skivan.

Ungefär som att jag, år 2014, skulle åka till New York för att skriva en bok tillsammans med Malcolm Gladwell.

I januari 2012 släpps First Aid Kits andra album, ”The Lion’s Roar”. När de kommer hem till Sverige för att fira av den skivan håller jag tummarna för att det blir fler extrainsatta konserter. Och då på Cirkus.