Ett litet lovtal

Vassa eggens lista på Sveriges 5 tråkigaste kultursidor får mig inte att nicka instämmande. Även om jag å andra sidan inte lägger pannan i djupa veck heller. Min främsta invändning är nog att Dagens Nyheters Kulturdel kniper förstaplatsen på tråklistan. Möjligen - förhoppningsvis - har Vassa eggen ändrat inställning sedan 2006. Kika exempelvis på dagens kulturbilaga i Thorbjörn Larssons blaska:

- Lotta Olsson gör en, kort sagt, underhållande sågning av Thomas Bodströms debutroman "Rymmaren". "Men det svåraste med 'Rymmaren' är ändå språket. Bodström är, lindrigt uttryckt, ingen stilist. Själv stirrar jag länge på sådant som 'de mörka, nästan klotrunda blodfläckarna'. Den tredimensionella bilden stannar kvar på näthinnan. Som bowlingklot av blod, då?"

- Fredrik Strage klär av Gene Simmons i nöjeskrönikan. Kvar står han där Gene efter att Strage satt punkt: naken, med sminket utkletat i ansiktet, förvandlad till en reaktionär best. "Gene Simmons har sagt att alla som protesterar mot Irakkriget kan lapa hans pung, att islam är en avskyvärd kultur och att en kvinnas makt är helt beroende av hennes förmåga att attrahera män."

- Agnes af Geijerstam skriver om digital dubbelmoral. Intressant och initierat om manipulerade omslagsbilder (bilden: Time Magazines kraftigt svärtade omslagsbild på OJ Simpson 1994).

Och då har jag ändå inte nämnt Jonas Thentes förträffliga text om den nya tidskriften Atlas Litterära Tillägg.

*****

Hörde att Tidningen Kulturen lägger ner pappersversionen. Trist.

*****

Torbjörn flygt och Martin Gelin tjafsar lite om USA.

Torsdagscitatet

"Det finns många här som har sagt sig stå på marxist-leninistisk grund. Jag skulle vilja veta vem som står på min jacka".

En lång smal yngling vid namn Carl Bildt, ställde sig upp under kårhusockupationen i Stockholm 1968 och bestämde sig för att vitsa lite.

*****

Vanity Fair berättar historien om Stephen Glass som vid 25 års ålder var Washingtons mest eftertraktade journalist. Han producerade knockout articles för bland annat The New Republic och Rolling Stone och spåddes en lysande framtid. Sedan avslöjades han: artiklarna var fabricerade. "It emerged as the most sustained fraud in modern journalism."

*****

Shakespeare, Keats, Byron och...Winehouse?

Könsrasismen

Min favorit har hela tiden varit Obama, men darn, är det inte trist att det inte fick bli en kvinna (nu när det var slagläge) från demokraternas kant ändå. Klart att det vore ett fall framåt, för typ mänskligheten, om en kvinna skulle styra den enda stormakten (något häftigare än det faktum att Obama är svart till och med, ja). Frågan man kan ställa sig är om Hilary förlorat i kampen mot Obama på grund av att hon i för stor utsträckning exponerat "manliga" egenskaper eller karaktärsdrag under kampanjen. Kanske har hon trots allt varit lite för gammal, lite för osexig och lite för råbarkad för att nå hela vägen fram. Martin Gelin skrev tidigare i våras i sydsvenskan om sexismen som bubblar under ytan:

"Det här förklarar kanske även varför de få ögonblick då Hillary Clinton bemötts med nationellt utbredd sympati är när hon offerförklarats. Först under Monica Lewinsky-skandalen 1998 och sedan under det uppmärksammade ögonblicket inför primärvalet i New Hampshire tidigare i januari, då hon tycktes vara på väg att börja gråta. Det verkar därmed som om den egenskap det amerikanska folket och medierna kräver av Hillary Clinton varken är intelligens, ledarskap, beslutsamhet eller erfarenhet, utan förmågan att visa sårbarhet."

Och Åsa Linderborg i Aftonbladet:

"Det finns naturligtvis många som inte kan tänka sig Hillary just för att hon är kvinna. Hon har alltid hånats för sin brist på kvinnlighet och får utstå mycket kritik för att hon föredrar kostymliknande byxdress framför chick dräkt. I tv och tidningar kan folk rösta på om de tycker att Hillary ska slänga sina byxor eller rentav klä sig som Condoleezza Rice i kort kjol och lång rock, en lätt aggressiv outfit inspirerad av Matrix. Även åldern – 60 i år – hålls emot henne: Hon ser gammal och ful ut, förklarade en väljare i en kabelkanal, det är kränkande att ha en president som åldras så tydligt."

Och nu senaste hittade jag det här.

Det kristna svineriet

Magnus Linton har skrivit om hur Sydamerika lämnar våldtagna kvinnor i sticket förut . Att dessa kvinnor kommer straffas med helvetets eldar tycks vara den gängse uppfattningen bland många av de politiska ledarna i Latinamerika som identifierar sig med den katolska kyrkan. Jag har aldrig kunnat förstå att så många svenskar (och även många i min egen bekantsskapskrets) är av uppfattningen: "Jag kallar mig inte kristen men jag vill ju gifta mig i kyrkan och döpa mina barn." Detta samtidigt som den kristna tyrannin dagligen sätter djupa spår överallt i världen (till och med i mellanmjölkens land , kan ni tänka er). Att svära evig kärlek inför en gud som menar att homosexualitet är en styggelse samt att det andra könets främsta uppgift är moderskap och uppoffring, är väl, tja, minst sagt obegåvat.

*****

People will read again!

Matti och Scarlett

Tycker det är lite märkligt att beskedet om att MABD lägger ner inte har väckt större uppståndelse, eller nåt. De få kommentarer jag hört och läst har mest handlat om att: "Well, Matti verkar ju ha lessnat och då är det väl lika bra att de lägger ner." Med tanke på att MABD har varit ett av få svenska band de senaste åren som släppt album som faktiskt rymt fler än två eller tre bra låtar, tycker jag själv att det är en rätt så bedrövlig nyhet. När jag intervjuade Alkberg förra sommaren pratade han rätt mycket om de storslagna framtidsplaner han hade med bandet. Även om han var lite full är jag övertygad om att han menade blodigt allvar.

*****

Byt namn!

*****

Rolig intervju med Scarlett.

Lite Bert och lite Bob

Skriver i Sundsvalls Tidning idag om Bob Dylans radioprogram "Bob Dylan's theme time radio hour", finns här.

*****

Gringo synar mannen som personifierar den svenska smygrasismen. Bra det.

*****

Ska skriva lite längre om Storsjöyran (och det faktum att man i år lyckats ta fram det bästa programutbudet på många, många år) lite senare. Att Popaganda i år bokat Sveriges kanske genom tiderna bästa popband Bob Hund, är inte heller pjåkigt. Resten där kändes dock lite, hmm, trött. Shout out Louds - jippi?

"Largest Obama crowd to date."

Tycker att sånt här tenderar att bli rätt så obehagligt faktiskt. Ser Lasse Leijonborg framför mig på på Stockholms Stadion, valnatten 2010 när borgarna vunnit valet, vinkandes till 75000 brats och blondinbellor. Hugaligen.

McSweeney's

Ola Larsmo skriver om "Världens roligaste och smartaste litterära verkstad" - McSweeney's i San Francisco, i dagens DN. En text som jag tycker Nöjesguidens redaktörer borde lusläsa. Kanske kan de lära sig något om journalistik, typ.
Larsmo om McSweeney's grundare Dave Eggers debutroman (2000):

"I tonfallet hördes någonting annat än den ironiska generationens glatta avståndstagande från allt - här fanns någon som ville tala allvar men som inte tänkte låta bli att vara rolig för det."

Och Eggers själv om The Believer som ges ut av det egna företaget:

"Vi försöker låta bli att moralisera. Vi försöker skriva om allvarliga saker utan att ta oss själva på så stort allvar. The Believer [...] är en pubklikation som försöker hitta en balans mellan att trycka verkligt viktiga historier och sådant som vi finner roligt, udda eller bara oväntat."

Fast egentligen var ju hela det här inlägget bara en ursäkt för att få lägga in en bild på ett av de briljanta omslagen till The Believer (samtliga gjorda av serieskaparen Charles Burns).

Leopard-skin pillbox hat

Nyligen släppte Bob Dylans gode vän Barry Feinstein ett gäng tidigare opublicerade bilder på den egensinnige rocklegenden. Det första som slog mig när jag kikade på bilderna var hur bortglömd den gode Zimmerman är som stilikon. Cash, Reed, Sedgwick, Kennedy och Twiggy i all ära, men bland alla 1960-talets stilikoner vill jag nog även räkna in gamle Bob. Inte heller han var troligen omedveten om vad han plockade ur garderoben efter morgonkaffet. Exempel på ett klädmärke från i dag som känns väldigt Dylanskt är April 77, vars kläder designas av fransmannen Brice Partouche.

Thente och läskeblasken

Jonas Thente skrev (som vanligt) helt lysande I DN igår om det vidriga i att företrädare för det styrande skiktet i Stockholm (m) ger det det österrikiska läskedrycksföretaget Red Bull tummen upp att arrangera en flygshow av den fetare kalibern i sommar.
"Red Bull kladdar ner Gamla Stan" och "Staden förvandlas till gigantiska reklamplatser för läsk" menar Thente. Dessutom kommer stora delar av centrala stan att spärras av under spektaklet. Och för att huvudstadsborna ska få tillträde till (sin egen) stad under helgen får de snällt betala från 350 till 9300 kronor (beroende på hur förstklassigt de vill sitta) i inträdesavgift. För de som inte har några pengar, eller helt enkelt inte har lust att sponsra Red Bull, får finna sig i att staden inte är tillgänglig för dem under helgen.

Jag diskuterar bland annat tillgänglighet i det offentliga rummet med några välsmorda debattörer i det senaste nr av Tidningen Kulturen.

Dagens parentes

För er som söker sig hit och som på något vis känner mig men däremot inte känner mig tillräckligt väl för att lista ut bakgrunden till en viss detalj som vid närmare anblick möjligen kommer orsaka en del förvirring, vill jag ställa följande ledande frågor:

- Varför arbetar Robert Tennisberg på radiosporten?
- Hur kommer det sig egentligen att Robert Zimmerman övergav sitt ursprungliga namn?
- Är det verkligen en slump att Kristin Lundell är musikritiker på SVD?
- Och kan man tänka sig att Caspar Opitz, Zendry Svärdkrona och Helle Klein arbetat på lager, suttit i kassan på ICA eller rent utav sålt jordgubbar utanför Lidl idag om det inte vore för en, ja just det, viss detalj?

Interview vs Novell

Ok, nu har jag varken läst varken det nya svenska magasinet Novell eller nya numret av amerikanska Interview (som grundades av Andy Warhol) men alltså på papperet : Maggie Gyllenhaal, Jakob Dylan och John Waters (filmregissören som av William Burroughs kallats för "Påven av skräp") vs Marit Bergman, Adam Tensta och Johan Staël Von Holstein? Och då har det här ju inte ens nåt att göra med att det finns så många fler intressanta intervjuobjekt i USA (vilket förvisso givetvis stämmer men som inte hör hit) utan bara att: hur fan kan man placera Adam Tensta på omslaget om man vill utge sig för att vara nytänkande, påhittig och innovativ? Även Filter har delvis det här problemet tycker jag - frånvaron av det "nya" alltså. Precis som någon annan konstaterat: "Den största likheten [mellan Filter och Novell] blir i stället att båda tidningarna, med mål att skriva om det ingen annan gör, har intervjuat Marit Bergman och Alexandra Patsavas, som valde musiken till ”The O.C.”

Långa meningar

Att skriva långa meningar inom nöjesjournalistiken verka komma starkt nu på försommaren. Superrätt helt enkelt! Läs den här recensionen av Martha Wainwrights nya album t.ex. Om ni orkar d.v.s. Den allra längsta meningen här:

"Their half-sister Lucy Wainwright Roche is pursuing a musical career and presumably has her own dad-related grievances to air: given the amount of media attention the whole business has received, it's only a matter of time before some canny bandwagon-jumper not actually related to the former star of Carrot Confidential writes a song bitterly bewailing his paternal shortcomings."

Lite heilande

En folkpartist heilar.

Beatles heilar.

Robyn hyllas

Nu kör vi.

Robyn hyllas kopiöst i USA just nu, har jämförts med en yngre och coolare version av Kylie Minogue till exempel. The New Yorkers främsta musikkritiker Sasha Frere-Jones skriver om Robyns senaste spelning på Manhattan Center’s Grand Ballroom bland annat att: "It was the best show I have ever seen in my whole life." Även fast jag tycker att hennes senaste skiva var fantastisk, så kan jag liksom inte komma ifrån att...Robyn liksom?