Ett litet lovtal

Vassa eggens lista på Sveriges 5 tråkigaste kultursidor får mig inte att nicka instämmande. Även om jag å andra sidan inte lägger pannan i djupa veck heller. Min främsta invändning är nog att Dagens Nyheters Kulturdel kniper förstaplatsen på tråklistan. Möjligen - förhoppningsvis - har Vassa eggen ändrat inställning sedan 2006. Kika exempelvis på dagens kulturbilaga i Thorbjörn Larssons blaska:

- Lotta Olsson gör en, kort sagt, underhållande sågning av Thomas Bodströms debutroman "Rymmaren". "Men det svåraste med 'Rymmaren' är ändå språket. Bodström är, lindrigt uttryckt, ingen stilist. Själv stirrar jag länge på sådant som 'de mörka, nästan klotrunda blodfläckarna'. Den tredimensionella bilden stannar kvar på näthinnan. Som bowlingklot av blod, då?"

- Fredrik Strage klär av Gene Simmons i nöjeskrönikan. Kvar står han där Gene efter att Strage satt punkt: naken, med sminket utkletat i ansiktet, förvandlad till en reaktionär best. "Gene Simmons har sagt att alla som protesterar mot Irakkriget kan lapa hans pung, att islam är en avskyvärd kultur och att en kvinnas makt är helt beroende av hennes förmåga att attrahera män."

- Agnes af Geijerstam skriver om digital dubbelmoral. Intressant och initierat om manipulerade omslagsbilder (bilden: Time Magazines kraftigt svärtade omslagsbild på OJ Simpson 1994).

Och då har jag ändå inte nämnt Jonas Thentes förträffliga text om den nya tidskriften Atlas Litterära Tillägg.

*****

Hörde att Tidningen Kulturen lägger ner pappersversionen. Trist.

*****

Torbjörn flygt och Martin Gelin tjafsar lite om USA.

Torsdagscitatet

"Det finns många här som har sagt sig stå på marxist-leninistisk grund. Jag skulle vilja veta vem som står på min jacka".

En lång smal yngling vid namn Carl Bildt, ställde sig upp under kårhusockupationen i Stockholm 1968 och bestämde sig för att vitsa lite.

*****

Vanity Fair berättar historien om Stephen Glass som vid 25 års ålder var Washingtons mest eftertraktade journalist. Han producerade knockout articles för bland annat The New Republic och Rolling Stone och spåddes en lysande framtid. Sedan avslöjades han: artiklarna var fabricerade. "It emerged as the most sustained fraud in modern journalism."

*****

Shakespeare, Keats, Byron och...Winehouse?

Könsrasismen

Min favorit har hela tiden varit Obama, men darn, är det inte trist att det inte fick bli en kvinna (nu när det var slagläge) från demokraternas kant ändå. Klart att det vore ett fall framåt, för typ mänskligheten, om en kvinna skulle styra den enda stormakten (något häftigare än det faktum att Obama är svart till och med, ja). Frågan man kan ställa sig är om Hilary förlorat i kampen mot Obama på grund av att hon i för stor utsträckning exponerat "manliga" egenskaper eller karaktärsdrag under kampanjen. Kanske har hon trots allt varit lite för gammal, lite för osexig och lite för råbarkad för att nå hela vägen fram. Martin Gelin skrev tidigare i våras i sydsvenskan om sexismen som bubblar under ytan:

"Det här förklarar kanske även varför de få ögonblick då Hillary Clinton bemötts med nationellt utbredd sympati är när hon offerförklarats. Först under Monica Lewinsky-skandalen 1998 och sedan under det uppmärksammade ögonblicket inför primärvalet i New Hampshire tidigare i januari, då hon tycktes vara på väg att börja gråta. Det verkar därmed som om den egenskap det amerikanska folket och medierna kräver av Hillary Clinton varken är intelligens, ledarskap, beslutsamhet eller erfarenhet, utan förmågan att visa sårbarhet."

Och Åsa Linderborg i Aftonbladet:

"Det finns naturligtvis många som inte kan tänka sig Hillary just för att hon är kvinna. Hon har alltid hånats för sin brist på kvinnlighet och får utstå mycket kritik för att hon föredrar kostymliknande byxdress framför chick dräkt. I tv och tidningar kan folk rösta på om de tycker att Hillary ska slänga sina byxor eller rentav klä sig som Condoleezza Rice i kort kjol och lång rock, en lätt aggressiv outfit inspirerad av Matrix. Även åldern – 60 i år – hålls emot henne: Hon ser gammal och ful ut, förklarade en väljare i en kabelkanal, det är kränkande att ha en president som åldras så tydligt."

Och nu senaste hittade jag det här.

Det kristna svineriet

Magnus Linton har skrivit om hur Sydamerika lämnar våldtagna kvinnor i sticket förut . Att dessa kvinnor kommer straffas med helvetets eldar tycks vara den gängse uppfattningen bland många av de politiska ledarna i Latinamerika som identifierar sig med den katolska kyrkan. Jag har aldrig kunnat förstå att så många svenskar (och även många i min egen bekantsskapskrets) är av uppfattningen: "Jag kallar mig inte kristen men jag vill ju gifta mig i kyrkan och döpa mina barn." Detta samtidigt som den kristna tyrannin dagligen sätter djupa spår överallt i världen (till och med i mellanmjölkens land , kan ni tänka er). Att svära evig kärlek inför en gud som menar att homosexualitet är en styggelse samt att det andra könets främsta uppgift är moderskap och uppoffring, är väl, tja, minst sagt obegåvat.

*****

People will read again!

Matti och Scarlett

Tycker det är lite märkligt att beskedet om att MABD lägger ner inte har väckt större uppståndelse, eller nåt. De få kommentarer jag hört och läst har mest handlat om att: "Well, Matti verkar ju ha lessnat och då är det väl lika bra att de lägger ner." Med tanke på att MABD har varit ett av få svenska band de senaste åren som släppt album som faktiskt rymt fler än två eller tre bra låtar, tycker jag själv att det är en rätt så bedrövlig nyhet. När jag intervjuade Alkberg förra sommaren pratade han rätt mycket om de storslagna framtidsplaner han hade med bandet. Även om han var lite full är jag övertygad om att han menade blodigt allvar.

*****

Byt namn!

*****

Rolig intervju med Scarlett.

Lite Bert och lite Bob

Skriver i Sundsvalls Tidning idag om Bob Dylans radioprogram "Bob Dylan's theme time radio hour", finns här.

*****

Gringo synar mannen som personifierar den svenska smygrasismen. Bra det.

*****

Ska skriva lite längre om Storsjöyran (och det faktum att man i år lyckats ta fram det bästa programutbudet på många, många år) lite senare. Att Popaganda i år bokat Sveriges kanske genom tiderna bästa popband Bob Hund, är inte heller pjåkigt. Resten där kändes dock lite, hmm, trött. Shout out Louds - jippi?

"Largest Obama crowd to date."

Tycker att sånt här tenderar att bli rätt så obehagligt faktiskt. Ser Lasse Leijonborg framför mig på på Stockholms Stadion, valnatten 2010 när borgarna vunnit valet, vinkandes till 75000 brats och blondinbellor. Hugaligen.

McSweeney's

Ola Larsmo skriver om "Världens roligaste och smartaste litterära verkstad" - McSweeney's i San Francisco, i dagens DN. En text som jag tycker Nöjesguidens redaktörer borde lusläsa. Kanske kan de lära sig något om journalistik, typ.
Larsmo om McSweeney's grundare Dave Eggers debutroman (2000):

"I tonfallet hördes någonting annat än den ironiska generationens glatta avståndstagande från allt - här fanns någon som ville tala allvar men som inte tänkte låta bli att vara rolig för det."

Och Eggers själv om The Believer som ges ut av det egna företaget:

"Vi försöker låta bli att moralisera. Vi försöker skriva om allvarliga saker utan att ta oss själva på så stort allvar. The Believer [...] är en pubklikation som försöker hitta en balans mellan att trycka verkligt viktiga historier och sådant som vi finner roligt, udda eller bara oväntat."

Fast egentligen var ju hela det här inlägget bara en ursäkt för att få lägga in en bild på ett av de briljanta omslagen till The Believer (samtliga gjorda av serieskaparen Charles Burns).