Livsviktigt: musik. 2012.

LIVSVIKTIGT ETT. Hawaiiansk reggae. Taken By Trees. 
Hösten 2009 somnade jag på ett tåg på väg till Norrlands inland. I hörlurarna hade jag Victoria Bergsmans purfärska soloprojekt. När jag vaknade, någonstans norr om Gävle, smattrade regnet mot rutan. Musiken var ingen dröm, jag hade hört hela East of Eden men inte lyssnat. Ändå visste jag att det var det bästa svenska popalbumet på flera år. Under det närmsta halvåret lyssnade jag nästan inte på någonting annat. I höst kommer uppföljaren. 

LIVSVIKTIGT TVÅ. Cocker spaniel-rock. Peter Morén.
I samband med att Peter Morén debuterade som soloartist intervjuade jag honom för numera nedlagda Stockholm City. Vi tog en lång promenad i ett smällkallt Hammarbyhöjden, ner mot Nackareservatet och ut på Sicklasjön. Med sig hade Peter Esther, en korsning mellan en amerikansk cocker spaniel och en cavalier, som inspirerat till albumets första oemotståndliga singel. Peter pratade då om att han, efter flera års turnerande med Peter Bjorn and John, ville ta ett steg tillbaka. Den kommande sommaren skulle han spela i folkparker, helst för kaffedrickande pensionärer. En regnig fredag kväll tidigt i våras såg jag honom spela några låtar från den kommande uppföljaren, på ett hotell i Vasastan. Det var kanske 25 personer i publiken, och några clowner som stod alldeles intill scenen pratade högt, nästan över musiken. Men Peter brydde sig inte, inte en sekund. I stället spelade han som om det var hans livs viktigaste insats på en rockscen. Och i de där nya texterna, i den nya musiken, fanns ett engagemang som jag inte hört från någon svensk rockmusiker på väldigt länge. Efter spelningen pratade vi kort och han berättade då att förhoppningar finns att låtarna ska släppas innan årsskiftet. En av dem, "Vinstintressen", finns tillgänglig redan nu.

LIVSVIKTIGT TRE. Hypnotisk folkrock. Tallest Man On Earth.    
There's no leaving now släpptes förra veckan. Lyssna. Möjligen, troligen, årets bästa rockalbum. 

LIVSVIKTIGT FYRA. Post-soul. Cat Power.
Jag såg en intervju på teve med Chan Marshall för en herrans massa år sedan. Hon satt på en säng på ett hotellrum i New York, rökte och talade om sitt alkoholmissbruk. Ett av 2000-talets bästa album, "The Greatest", hade just kommit ut. Sedan dess har det – förutom briljanta coverplattan "Jukebox" – varit tyst från Chan. "Ruin" är det första livstecknet från kommande albumet "Sun". Och det optimala beviset på att soulen inte dog med Whitney.

Soda Noir

 “When I heard about Bloomberg’s plan, on the national news, to make large sodas illegal, my mind immediately went to ‘Are people going to jail for this?’” says Owen Smith, the artist behind this week’s cover, “Soda Noir.” “Making things criminal that you wouldn’t necessarily think of as a crime, to me it’s just ‘crime fiction,’ and that’s sort of a pulp idea.

juni

"Man kan uttrycka det här på ett aggressivt sätt, men för mig är det viktigt att det också får vara sårbart. Just nu är det väldigt hett och inne att vara en hård tjej, men det är inte alltid man är så. Det pratas mycket om mjuka killar, men mjuka tjejer vet jag inte riktigt vad de har för plats just nu. Det var mycket så jag tänkte med förra skivan och med de videorna vi gjorde, att jag ville att det skulle kännas ärligt och mjukt. Det fick vara sårbart"

“A Gentleman’s Story”

Martin Luuk har – bara så att ni vet alltså – gjort årets bästa svenska poplåt. Ville bara säga det.

John Cheever

Om John Cheever varit vid liv så hade han fyllt hundra år den här veckan. Under en period befann sig samme Cheever vid den legendariska författarkolonin Yaddo, tre timmars tågresa norr om New York (om vilken jag, psst, skrivit ett längre reportage i det nya numret av bokmagasinet Vi Läser). Enligt legenden ska Cheever vid ett tillfälle — packad som en åsna — tagit en flera hundra år gammal släde som stod och skräpade i något hörn, och sedan gjort ett halsbrytande åk nedför den enorma spiraltrappan i den slottslika huvudbyggnaden på Yaddo. Jag vet inte vad det är, men den historien har någonting. Jag gillar bilden här ovan mycket också. Som kontrast till den andra då, framförallt. Hej.

"Into eternity"

Lady och Lufsen skriver ett julkort som handlar om en förtrollad kväll. Det var en kväll när stjärnorna lyste och alla var lyckliga. Den kvällen Lufsen skulle bjuda Lady på en riktig festmåltid. De gick till Lufsens vän Tony.


L: Vänta här. (krafsar på dörren)
T: Ona minuta, ona minota, jag kommer, jag kommer! (ser sig omkring) Mille Diavolo! Någon med mig skämta aprillo.
L: Voff, voff! T: Åh, hallå Boster, var du vara så länge?! Hej Joe, titta vem komma!
J: Caro Mio, vara Boster!
T: He, he, Joe! Ha, Joe, giva mig ben till Boster, innan han äta mig opp!!
J: Si, si, ben komma pronto!
L: Voff, voff (visar Tony till Lady)
T: Åh, vad vara detta? (vänder sig om) Hej Joe! Titta Boster skaffat sig ny fästmö!
J: Sankta Simplicitas, han skaffat cockerspaniel-flicka!
T: (kliar Lady under hakan) Liten vacker signorita Boster (vänder sig till Buster) Du lyda Tonys råd och flytta ihop med denna där, he he he. (går för att fixa bord)
Lady: Denna där?
L: Denna där, denna, - asch, Tony, förstår du, kan inte klara språket särskilt bra. Ja, hrm (pustar ut)
T: No så, först vi måste fixa bord.
J: Här kommer benen, Tony! T: Si, si, ben. BEN?!!! Sacramento idioto, jag skall giva dig på moppo! Ikväll skall Boster bjudas det bästa huset hava!
J: Si, si, Tony - du vara chefo.
T: (meny till Lady o Lufsen) No ni mig säga, vad behagas. à la carte? Dine?
L: 4 Voff
T: Aha, bra, bra. Hej Joe! Buster säga han beställa två spagetti speciale och massa frikadelli!
J: Tony, hondar icke prata…
T: Han pratar med MIG! J: Ha, ha (inte skratt) han pratar med dig, du vara chef! Mamma mia, hundar börjar tala mat.
T: Var så goda! Den godaste spagetti i stada!

-