Tack och hej 2011, det här gjorde du bäst

Dokumentär: Bill Cunningham New York
Album: "Barn Doors and Concrete Floors" - Israel Nash Gripka
Låt: "The way it goes" - Gillian Welch
Konsert: First Aid Kit - Södra Teatern
Tidskrift: The Believer
Bok: "P.S." - Björn Af Kleen och "Lucking out" - James Wolcott
Blogg: 6th floor
Tidskriftsomslag: Times Steve Jobs-cover och det här från Vice...
Film: Moneyball
Journalist: Niklas Orrenius
Mediebesvikelse: Nedläggningen av min fd uppdragsgivare Stockholm City
Hype: Filip och Fredriks podcast
Tv-serie: Top Boy
Citat: "Jag har skrivit om musik i 30 år och har aldrig hört något liknande som när Klara och Johanna tar ton i ett rum." Jan Gradvall om First Aid Kit
Twitter: Conan O'Brien
Pinsamt medieutspel: När Johan Hakelius i en djupt förvirrad krönika i Affärsvärlden hävdade att Martin Schibbye - som vigt sin karriär åt att ge röst åt förtryckta och utsatta människor som annars aldrig syns i medierna - skulle ha en dold och odemokratisk agenda.

Bill, du gjorde 2011 lite, lite bättre

Tycker inte 2011 varit varken musikens eller filmens år... Däremot - my god! - har det levererats av dokumentärfilmarna. Här är mina fem favoriter från 2011:

1. Bill Cunningham New York
2. American Masters: Woody Allen - A documentary
3. Page One: A year inside The New York Times
4. George Harrison: Living in the material world
5. Bobby Fischer against the world

BILD

Arthur Leipzig, Chalk Games, Prospect Place, Brooklyn, 1950

The Radical Camera: New York's Photo League, 1936-1951

Vänd inte bort blicken!

För en månad sedan hade Ruben Östlunds Play svensk premiär. Filmen har sedan dess legat till grund för vinterns – och kanske årets – mest laddade kulturdebatt. Och den senaste tiden har tonläget höjts, regissören beskylls just nu för att protegera främlingsfientliga krafter. Förra veckan liknade idéhistorikerna Daniel Strand och Adam Wickberg Månsson Play vid en ”filmad rasistblogg” och i dag menar Lawen Mohtadi i Expressen att filmen är "ett uttryck för okunnighet om rasifiering". En inte bara osannolik devalvering av en film som sålts till över tio länder och prisats på en rad internationella filmfestivaler – utan också ett inlägg som leder till ett intressant självmål.

När jag intervjuade Ruben Östlund inför premiären och frågade varför han hade gjort Play så tryckte han särskilt hårt på en sak: han ville – genom att påminna oss om att det finns en social obalans i samhället – skapa debatt. Att han lyckats med exakt detta råder, uppenbarligen, inga tvivel. Just nu rasar en intensiv diskussion om rasism, maktperspektiv och utanförskap på landets kultursidor och i de sociala medierna.

Jag kan inte påminna mig om när det hände senast.

Vad de skarpaste av kritiker helt tycks missa är alltså att även de själva, genom sina inlägg, deltar i det som varit regissörens högre konstnärliga syfte. Slutsatsen? Fortsätt debattera. Fortsätt lyfta den medvetna frågeställning – vad innebär det att vara svart och vit i Sverige på 10-talet? – som filmen trycker upp i ansiktet på oss. För bara en sak är ju säker: om vi aldrig ställer just den frågan så skapas ett illavarslande tomrum; den som blundar konfronteras aldrig med sina fördomar. Eller för att citera Ruben Östlunds egen kärnfulla uppmaning: ”Vänd inte bort blicken!”