Sjörapporten

De svenska sjöväderprognoserna började med stormvarningar från SMHI 1905. Från början gällde de bara västkusten, men snart sattes stormvarningsstationer upp längs hela kustlinjen.

Sjöväderprognosen i Sveriges Radio, eller "sjörapporten" som den kallas i dagligt tal, är inte alls monoton eller utan värde för alla utom sjöfarande. Som det ibland påstås.

Sjörapporten inger ibland, för mig, i en tid då allt känns förgängligt, föränderligt, en känsla av att vissa saker faktiskt är beständiga. Som vädret. Visserligen skiftar det, men det är alltid.

En kopp svart kaffe och ett par skivor rostat bröd vid köksbordet med Vindstyrkan och Siktförhållandet, mina mest lojala vänner. Känslan (om jag inte är stressad): trygg.

Uppläsarna pratar likt präster. I presentationerna finns alltid en slags sansad precision. Ofta är det avmätt. Alltid odramatiskt. Ibland, en närmast poetisk uppräkning av obeservationsplatser för väder och vind.

"Nordkoster – nordost 3."

"Väst vridande till sydost, 4-7 meter per sekund."

"Måseskär – sydväst 4"

I huvudet: svarta vågor som slår in mot klipporna. Doften av salt vatten.

Anders Rydell bloggar:

Huvudsakligen i punktform.

RSS!

Lou Reed i tweed

Bob Dylan i hyllan

För er, om det nu mot förmodan finns någon stackare kvar där ute, som lyckats missa Lou Reed i tweed: addera till RSS-läsaren genast.

Jan Stenmark-klass - i bloggform - detta.

Baksidorna presenterar: Twitter-favoriter

Roligast!

Annika Lantz

DN idag: "NY SERIE Annika Lantz om sina bekräftelsebehov". Tänk...en hel serie. Så kongenialt.

Nyttigast!

Martin Gelin

New GOP website actually gets it: Online activism is about long term relationships, not winning today's news cycle http://bit.ly/aBm840

Oumbärlig!

Conan O'Brien

Today I got my 1,000,000th Twitter follower! I am now in the realm of Gods like Ashton, Bieber, Mariah, and updates on new Dell products.

Viktigast!

Alliansfritt

Maj 26, 2010 - Maud Olofsson blir utskrattad i Kina http://bit.ly/dzoySj

Smartast!

Robyn

News: Remix the Body Talk Pt. 1 artwork with @worth1000 here http://bit.ly/caKyMF #BodyTalkPt1

Också bra!

Ester Pharasyn

Mauro Scocco

Jan Gradvall

Dramaten

Överskattad (sett till antalet followers)!

Magnus Betnér

Ni följer Baksidorna (!) här.

Mental health break

Solsbury Hill from Brian Wilson on Vimeo.

Måndagstelegram: Robyn, Jagger, Zlatan och Guillou

# Det råder Robyn-hysteri just nu. Både musikmagasinet Novell och Nöjesguiden sätter Sveriges just nu bästa artist på omslagen.

Robyn har under den senaste tiden pumpat ut låtar från det nya albumet Body Talk pt 1. Det material som inte släppts officiellt har läckt ut och finns att tanka hem på olika torrentsajter. Särskilt Dancing on my own har skapat ett ordentligt buzz där ute i cyberspace (mitt favoritord för övrigt). Det låter fruktansvärt bra - magiskt. Jag gissar att det här blir Robyns absoluta genombrott. Vad tror ni?

# Jag har skrivit 14 000 tecken om webbreklam - i synnerhet banners - i det senaste numret av Cap&Design (Nordens största magasin för formgivare). Bland annat intervjuat Olle Lidbom och Gustav von Sydow. Finns bara på papper än så länge.

# Republikanen - och rasisten - Rand Paul vinner senatsvalet i Kentucky, ägnar hela talet åt att hylla tepåse-rörelsen och blir mosad i New York Magazine.

# Citatet: "We were young, good-looking and stupid. Now we're just stupid" Mick Jagger ser tillbaka på sin karriär i en lång intervju i The Telegraph.

# Zlatan pratar ut i det kommande numret av Café. En artikel som får genomslag även i internationell press. Bra journalistik, detta.

# Jan Guillou attackerar Lars Vilks. Och bombhögern. Jag håller med.

Onsdagstelegram: David Simon, Facebook-förakt och The tyranny of NYC

# Den redan klassiska amerikanska tv-serien The Wire - som svenska kulturjournalister inklusive jag själv älskar att hylla - blir nu underlag för akademiska studier. På Universitet i York ska de brittiska studenterna studera serien i syfte att lära sig mer om det amerikanska samhället: "The Wire As Social Science Fiction?".

Tänker spontant att detta måste vara varje manusförfattares dröm. Eller mardröm?

# Apropå David Simon så har ju han spottat ur sig en ny serie på HBO: Treme, som handlar om New Orleans efter Katrina. Jag har inte haft tid ännu, men är naturligtvis peppad. Emily Nussbaum intervjuade Simon för New York Magazine nyligen och skrev en lika uttömmande som briljant text.

Mediaweek pratade förresten nyligen också med Simon om Treme.



# Marcus Dunberg förklarar varför han stänger sitt Facebook-konto. Med argument som är svåra att värja sig emot. Framförallt den här delen:

Och betänk detta: någon offentliggör på Facebook sin förlovning eller barnafödsel: 5 kommentarer. Samtidigt skriver någon annan “packar för Paris” och får 17 kommentarer för denna livsavgörande information. Det här mönstret är tydligt: personer som åtnjuter hög status i verkliga livet fjäskas det i större utsträckning för på Facebook. Jag skäms när jag ser det.

# Även DN:s Hanna Hellqvist gav nyligen uttryck för ett slags Facebook-förakt...

# Conor Friedersdorf på The Atlantic förklarar det kulturellt ohälsosamma med staden New York (The Tyranny of NYC):

...even if you love New York as much as I do, revering it as the highest physical achievement of Western Civilization, surely you can admit that its singularly prominent role on the national scene is a tremendously unhealthy pathology.

Frågan är: gäller inte exakt samma problematik för alla större städer?

Annika Lantz - Sveriges svar på Jon stewart

Svensk inrikespolitik är oerhört trist för tillfället, det har ni också märkt. Alla verkar sakna duellerna mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Det kunde åtminstone upplevas som att det var på på blodigt allvar när dessa två drabbade samman.

Våren 2010 blir det - i bästa fall - lite gnällig stämning ("lägg av" och "äsch"). Sahlin är ju så retoriskt underlägsen Reinfeldt att det blir sömnigt, tråkigt, dött. Kalla det vad ni vill. Spel mot ett mål, förslagsvis.

Konstigt är det hur som helst inte att hon är den svagaste oppositionsledare som Socialdemokraterna någonsin haft.

Vad allt detta har med Annika Lantz att göra? Jo. Lantz - Sveriges smartaste komiker - är exakt vad svensk politik behöver. Hade jag varit programchef hade jag genast gjort henne till värd för en politisk talkshow inför valet. En slags variant på Jon Stewarts The Daily Show. Förslagsvis på Kanal 5, där hon kunde få bre ut sig ordentligt.

Kombinationen påläst, briljant journalist med komikerbakgrund brukar nämligen ofta resultera i fantastiskt intressanta politiska samtal. Något som nämnde Stewart är ett utmärkt exempel på. Just det här, att genomföra intervjuer med en svensk politiker, säg Göran Hägglund, som någon överhuvudtaget orkar lyssna på eller bry sig om, är det ju faktiskt ingen journalist i det här landet som tycks klara av i dag. (Ett lysande exempel på denna oförmåga var den annars skärpta Karin Hübinettes intervju med Maud Olofsson i söndagens Agenda. Olofsson, som med god hjälp av Hübinette lyckades prata bort det faktum att 11 000 svenska företagsledare har lite och inget förtroende för Centerpartiet i frågor som rör företagande. Särskilt absurt är detta givetvis med tanke på att Centerpartiet gjort nyföretagande till sin främsta profilfråga.)

Klipp från när Stewart för knappt ett år sedan intervjuade Bill Kristol (konservativ pundit) angående sjukförsäkringen. Avdelning: se och lär.

Friheten att kränka

Åsa Linderborg på Aftonbladets Kulturblogg:

"Den svenska yttrandefriheten medger rätten att kränka. Att den därmed även innebär en skyldighet att kränka, är Vilks helt egna tolkning."

Lars Vilks är ingen "yttrandefrihetskämpe". Han är en huligan.

UPPDATERING: @Soranismail säger det bäst i dag: "Lars Vilks är en idiot. Alla som hotar och på olika sätt attackerar Lars Vilks är också idioter."

It was a dazzling piece of wartime espionage. But does it argue for or against spying?

Malcolm Gladwell i The New Yorker.

On April 30, 1943, a fisherman came across a badly decomposed corpse floating in the water off the coast of Huelva, in southwestern Spain. The body was of an adult male dressed in a trenchcoat, a uniform, and boots, with a black attaché case chained to his waist. His wallet identified him as Major William Martin, of the Royal Marines. The Spanish authorities called in the local British vice-consul, Francis Haselden, and in his presence opened the attaché case, revealing an official-looking military envelope. The Spaniards offered the case and its contents to Haselden. But Haselden declined, requesting that the handover go through formal channels—an odd decision, in retrospect, since, in the days that followed, British authorities in London sent a series of increasingly frantic messages to Spain asking the whereabouts of Major Martin’s briefcase.

It did not take long for word of the downed officer to make its way to German intelligence agents in the region. Spain was a neutral country, but much of its military was pro-German, and the Nazis found an officer in the Spanish general staff who was willing to help. A thin metal rod was inserted into the envelope; the documents were then wound around it and slid out through a gap, without disturbing the envelope’s seals. What the officer discovered was astounding. Major Martin was a courier, carrying a personal letter from Lieutenant General Archibald Nye, the vice-chief of the Imperial General Staff, in London, to General Harold Alexander, the senior British officer under Eisenhower in Tunisia. Nye’s letter spelled out what Allied intentions were in southern Europe. American and British forces planned to cross the Mediterranean from their positions in North Africa, and launch an attack on German-held Greece and Sardinia. Hitler transferred a Panzer division from France to the Peloponnese, in Greece, and the German military command sent an urgent message to the head of its forces in the region: “The measures to be taken in Sardinia and the Peloponnese have priority over any others.”

The Germans did not realize—until it was too late—that “William Martin” was a fiction. The man they took to be a high-level courier was a mentally ill vagrant who had eaten rat poison; his body had been liberated from a London morgue and dressed up in officer’s clothing. The letter was a fake, and the frantic messages between London and Madrid a carefully choreographed act. When a hundred and sixty thousand Allied troops invaded Sicily on July 10, 1943, it became clear that the Germans had fallen victim to one of the most remarkable deceptions in modern military history.

Läs hela artikeln här.

Ge mig arsenik.

Det har börjat surra kring Håkan Hellström igen. Sveriges viktigaste artist som för ett decennium sedan välte ett helt land.

Den 23 juni släpps Håkan Hellströms samlade singlar 2000-2010. Låtlistan här.

Och än viktigare: på dagen tio år efter debuten - den 13 oktober - släpps Håkans kommande studioalbum. Rätt jävla exalterade är vi givetvis inför detta.

UPPDATERING: Nu är det tydligen klart med ett spelschema för hösten också:

6.11 Göteborg, Scandinavium
12.11 Oslo, Rockefeller
13.11 Stockholm, Hovet
19.11 Köpenhamn, Stora Vega
20.11 Lund, Färs & Frosta Arena

Ett glas vitt, någon?

Mitt senaste HBO-fynd är Bored to death (Jason Schwartzman, Ted Danson).

En amerikansk komediserie som det än så länge varit mer eller mindre knäpptyst om i Sverige. Och trots att tittarsiffrorna under den första säsongen var tillräckligt bra (1,1 miljoner som mest) för att serien skulle förlängas med ytterligare en säsong, har det varit ganska tyst i USA också.

Minst sagt märkligt detta eftersom Bored to death - som utspelar sig i New York - är det kanske mest nyskapande och estetiskt tilltalande som gjorts i komediväg på flera år.

Seriens huvudperson är Jonathan Ames: författare, journalist och privatdetektiv. De två bärande bikaraktärerna är tidningsredaktören George och serietecknaren Ray. Förutom att de är väldigt neurotiska och impulsiva har de två andra saker gemensamt: de gillar vitt vin och bra gräs.

Serien är så jävla smart att man känner sig berusad efter varje avsnitt. För magasinsälskare blir det dessutom extra trevligt då blinkningar till New York Magazine, Slate, GQ och så vidare görs löpande.

Men ja, som vanligt i den här typen av inlägg ("Här har ni ett bra tips!") - vilket jag också tycker är hela Weird Science problem - blir det snabbt tråkigt att läsa. Detta eftersom det ju är omöjligt att veta vad man tycker, ändå, innan man faktiskt har sett några avsnitt.

Så jag nöjer mig så och uppmanar, nej kräver, att ni genast kastar er över Bored to Death.