Gawker.com bjöd nyligen på en mycket snitsig artikel om det stora problemet med rockjournalistiken. Bara för att de stora magasinen verkligen, tycker att en särskild artist är supercool och hemskt gärna vill att den särskilda artisten ska vara relevant och intressant och fortsatt supercool, behöver det nödvändigtvis inte innebära att det blir en spännande artikel, menade skribenten.
Efter att journalisten på Gawker studerat några nyligen publicerade intervjuer med musikerna Will Oldham (New Yorker), Neko Case, Andrew Bird (New York Times) och John Darnielle (New York Magazine), lite närmare upptäckte han ett mönster. Vissa teman, infallsvinklar och journalistiska grepp återkom i artiklarna.
1. Rockmusikern ifråga hade en problematisk/ovanlig barndom vilket gör personen extra intressant.
2. Rockmusikern ifråga visade stor musikalisk potential redan i tidig ålder.
3. Rockmusikern ifråga avvisar kommersiell rock.
4. Rockmusikern ifråga har blivit hyllad tidigare i andra tidningar (referenser).
5. Rockmusikern ifråga skriver helt unika sånger som inte liknar någonting annat.
6. Rockmusikern ifråga har ovanligt dedikerade fans.
7. Rockmusikern ifråga behöver dock komma bort ifrån alla påträngande fans ibland.
8. Rockmusikern ifråga arbetar just nu med ett album som kommer bli riktigt, riktigt stort.
*****
"Isn't the whole HOPE poster look getting a bit overexposed?"
Jo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar