Hanne Kjöller skrev idag en nästan sanslöst befriande artikel i Dagens Nyheter angående den himlastormande debatten kring Liza Marklund och "Gömda". Men vi börjar i den andra änden. Alltså: det som debatteras och det som kritikerna river sitt hår över (hälften av dem är snart flintskalliga) är att Liza Marklund har marknadsfört sin bok som "sann" medan den - hör och häpna - faktiskt inte är HELT sann. Marklund har skarvat en smula för att göra historien mer intressant. Isobel Hadley Kamptz
artikel i Expressen i lördags är representativ för mediedrevet:
Förordet till Liza Marklunds "Gömda" är väldigt svårt att tolka på något annat sätt än att det handlar om en, tja, sann historia. Något som faktiskt, i huvuddrag och med vissa ändrade betydelselösa detaljer, har hänt. Problemet för Marklund och för Piratförlaget är att det inte har det. Hänt alltså.
I sak är jag ju överens med Hadley-Kamptz och övriga kritiker; Marklund har gjort fel. Dock är den absurda mängden käftsmällar som Marklund får ta emot klart skev. Åsa Linderborg
pekade i tisdags (i Aftonbladet) exempelvis på något helt centralt, en poäng som på det hela taget dränkts av drevets övriga slakt av Marklund och hennes "brott":
”Gömda” är alltså inte sannare än ett skillingtryck, men trots allt talar boken om den erfarenhet av misshandel som tiotusentals kvinnor har, och för dem spelar det ingen roll om ”Mia” finns på riktigt. För verklighetens slagna och gömda är diskussionen om fakta och fiktion ett groteskt lyxproblem.
Och så Hanne Kjöller, som sagt,
i DN idag:
Skuldfrågan lägger jag mig inte i. Inte hur mycket av det som i "den sanna historien" om "Mia" i boken "Gömda" som varit osant och hur mycket som måste vara sant för att en berättelse ska kunna kallas för sann. Det finns annat som intresserar mig mer. Som till exempel den våldsamma lusten att punktera Liza Marklund [...] Om man är feminist och journalist och om man drömmer om ett samhälle med lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män, finns skäl att fundera över [...] varför så många har så svårt att stå ut med framgångsrika kvinnor.
Debatten har blivit rutten. Och det är inte längre enbart Marklunds osanningar som stinker illa.
"Skarvat en smula" ?? Hur får du Liza Marklunds extrema överdrifter gällande Mia i boken till att det är lätta friseringar.
SvaraRaderaBoken är i princip 75 % hittepå och Liza Marklund har gång efter annan suttit och sagt att det var i princip 98% sanning, fram tills nyligen då alla borde ha förstått att det var hittepå?
Som sagt: Liza Marklund har gjort fel. Hon har farit med osanning, om detta råder ingen tvekan (hur mycket är det dock ingen som vet exakt förutom marklund själv). Det jag ställer mig tveksam till är istället om det omfattande drevet mot Marklund verkligen är motiverat.
SvaraRaderaJa det är verkligen befogat. Jag är absolut inte avundsjuk på hennes framgång eller att hon är kvinna eller snygg eller allt vad det påstås ligga bakom som alternativ för att jag är arg...
SvaraRaderaJag känner mig j-t lurad helt enkelt. Vem som lurar mig spelar ingen roll, men när någon för mig bakom ljuset på detta sätt som Liza har gjort blir jag arg.
Om jag är ett levande exempel på att jag är arg av den enkla anledningen så betyder det att fler kan vara det utan avundsjuka. Så släpp din konspirationsteori. Den håller inte.
Ulrika Kärnborg beskriver i DN idag precis det som även jag menar: "man får försöka hålla huvudet kallt när drevet går. Bara därför att Marklund är mer framgångsrik än någon annan nu levande svensk journalist, och dessutom kvinna, är hon inte unik. Det hon har gjort - som är både ohederligt och och faktiskt obegripligt - är säkert inte så ovanligt som det faktiskt verkar. [Jag] är övertygad om att det finns både ett och annat testosteronstint och prisbelönt reportage som skulle spricka om en outtröttlig och nitisk granskare som Monica Antonsson synade det i sömmarna. Problemet är bara att det sällan görs. I Sverige finns sällan de starka ekonomiska motiv som gjort det så lockande att ta en närmare titt på Marklunds karriär."
SvaraRaderaMarklund-affären känns så typisk för den svenska debatten, eller för alla typer av debatter för den delen; svart eller vitt - välj! Antingen försvarar man Marklund stenhårt eller så menar man att hon inte bara är en lögnare, utan även rasist och sexist. Mycket få debattörer har kritiserat Marklund för hennes osanningar SAMTIIDIGT som man hävdat att häxjakten är onormalt intensiv och således bottnar i något större än det faktum att Marklund fabulerat. En sorgligt onyanserad debatt tillika överdriven häxjakt alltså, i mitt tycke.
http://lizamarklundljuger.blogspot.se/
SvaraRaderaSveriges mest ohederliga mediemakthavaree ...