Jag har vid några tillfällen kikat in på extremt populära
Niotillfem. För er som inte är bekant med sidan är det en blogg som drivs av en ung tjej som, precis som jag, för tillfället bor i New York. Bloggen går i huvudsak ut på att Sandra Beijer, som hon heter, med hjälp av bilder berättar vad hon gör om dagarna.
Jag är kluven till innehållet.
Visserligen tycker jag att den är härlig, liksom inspirerande. De gånger som jag bläddrat igenom några inlägg har jag i regel känt att "Gud, jag måste OCKSÅ ut och göra något
spännande." En positiv känsla. Men sen när jag kommit hem från det jag gjort, och kikat in på den där bloggen igen, har det alltid känts som att: "Jaha, det där var väl trevligt, men vad tusan, varför kan vi inte få till det just så där härligt - så där PERFEKT?"
Den där tanken gäckade mig ett kort tag tills det slog mig: de där extremt vackra, vita (alla är vita), medelklassbarnen med perfekta frisyrer, dyra kavajer och gnistrande tandrader som blottas när de ler sina filmiska leenden, har det nog inte riktigt så där bra som bilderna visar. Troligen är det också därför bloggen är så extremt populär: besökarna attraheras av det
perfekta; man vill vara där, man vill vara en del av den där utopin.
Niotillfem fungerar givetvis av samma anledningar som exempelvis modemagasin fungerar. Man bläddrar och förundras av modellernas felfrihet. Samtidigt genereras viss ångest: varför är inte min kropp så där smal?
På samma sätt som bilderna i ett modemagasin är retuscherade för att avlägsna det fula - det verkliga - är givetvis den här typen av bloggar även de korrigerade. Alla typer av missöden elimineras. Troligen kommer vi på Sandras blogg aldrig få se inlägg av karaktären: "Shit, mellan [infoga valfritt kändismingel på lyxigt hustak] och [infoga hipp bar] käkade jag på en dålig kines och blev risig i kistan, var tvungen att rusa hem ett par timmar."
Notera att det här egentligen inte är någon omfattande kritik. Syftet med
Niotillfem är ju uppenbarligen inte att visa ALLT. Ta det för vad det är, liksom, kanske man kan tycka. Reflektionen bygger på att jag tycker att det blir rätt tramsigt, eftersom mycket känns så oerhört konstruerat. Precis som modemagasin skulle den här typen av bloggar behöva någon slags konsumentupplysning:
"OBS! VERKLIGHETEN I DEN HÄR BLOGGEN ÄR RETUSCHERAD."
Som ett slags komplement till
Niotillfem illustrerar jag nedan hur en rätt vanlig dag i New York, med rätt vanliga roligheter och tråkigheter, kan se ut.
Åkte till Ed Sullivan Theater på Broadway och anmälde intresse för biljetter till Letterman. Tjejen som jag pratade med var extremt otrevlig och upprepade allt tre gånger så fort jag såg lite frågande ut (typiskt för amerikaner som jobbar med någon form av administration). Rätt kass start på dagen.
Reparerade den dåliga starten med fin frukost på McDonalds!
Erik mötte upp, nu blev jag jätteglad!
Eftersom Erik inte hade ätit frukost gick vi till en diner. Han beställde bacon, ägg och toast. Tror han tyckte det smakade så där. Dessutom tyckte han att det var lite klurigt att äta!
Vi bestämde oss för att ta F-tåget ner till Coney Island, en galet lång resa. Vi hann slumra till några gånger. Och dö en smula av tristess.
När vi äntligen kom fram åt vi KORV på Nathan's. Jag fick någon slags surkål på min. Smakade kanske inte kanon. Hungern stillad i alla händelser.
Vi gick ner till piren. Hälsade på fiskargubbarna och aktade oss för de skrikande måsarna.
Eftersom magarna vid det här laget hade börjat kurra ljudligt kilade vi bort till Brighton Beach och den ryska krogen Tatiana (som figurerar i en av våra favoritserier Bored to Death.) Vi drack rysk vodka och rysk öl. Till det åt vi saltgurka och någon slags chilimarinerad tomat, vilket var det "appropriate snack" till vodka enligt den ryska kyparen.
Väl hemma i Brooklyn avslutade vi med en öl på Grand Street. När vi gick hem började det regna.
