The Promise

Jag och min pappa har spenderat tusentals mil tillsammans på Sveriges landsvägar. Framförallt åkte vi mycket bil under de handfull år som jag tillhörde Norrlands-eliten i tennis. Borlänge, Karlskoga, Umeå, Sundsvall, Örnsköldsvik, Härnösand, Bollnäs, Gävle och Båstad besökte vi många gånger. Varje sommar bilade vi dessutom till Mariehamn för att sedan ta båten över till Åland.

Jag har otroligt starka minnesbilder från den här tiden. Solen som brände mot plåttaket. Varm läsk i bakluckan. Frusna fingrar när jag hjälpte till att skrapa rutorna på vintern. Pappas mässande bakom ratten: "Du ska veta det Johan att..." (obstinat tonåring som jag var viftade jag så klart bort det mesta, i dag vet jag att det är alla de där kloka strömmarna av ord som till stor del gjort mig till den jag är.) Lukten av stekt lök från något hamburgerkök i Norrlands inland. Lukten av cigarett när pappa fimpade, blåste ut röken i den kyliga natten, slängde av sig skinnjackan, vred om nycklarna och tog ett djupt andetag:

Bara 25 mil kvar nu, sen är vi hemma.

Framförallt kommer jag ihåg musiken som pappa spelade i bilen. I efterhand har jag förstått att de där blandbanden format stora delar av mitt musikintresse. Eventuellt är det delvis en rekonstruktion, men som jag minns det handlade det väldigt mycket om Bruce Springsteen. Medan den svarta skogen, de gula rapsfälten, radhusen och vägkrogarna, som jag satt och tittade på med sömniga ögon, susade förbi där utanför fönstret, spelades alla de där magiska låtarna upp: Sad Eyes, Dancing in the Dark, Glory Days, The River, Real World, Leap of Faith, Local Hero, Lucky Town, Billie Bobby Jean, Downbound Train. Och så vidare. Pappa trummade ofta med händerna mot ratten, i takt till musiken. Ibland var det nog för att hålla sig vaken.

När New York Times recenserade Springsteens nyligen släppta samlingsbox The Promise: The Darkness on the Edge of Town Story skrev man:

Darkness on the Edge of Town, released in 1978, was a coming-of-age album for Bruce Springsteen: cleareyed, unsweetened, haunted by everyday struggle. Putting the album together during a legal conflict with his manager at the time, Mr. Springsteen wrote and recorded far more songs than he ended up using, leaving out good material in the name of thematic unity. It was the right move, as was his decision to revisit those songs now. [...] It all attests to the stubborn integrity of a figure who, as Mr. Springsteen sings in The Promise, “works in a rock ‘n’ roll band/Lookin’ for that million-dollar sound.” It’s one song that should have made the cut.

Just The Promise är en låt som jag lyssnat mycket på här i New York. Jag vet inte om pappa någonsin spelade den under våra bilresor, men varje gång jag hör den är det som att alla de där fina minnena kommer tillbaka.

Hur som helst är det en osannolik låt. Så jävla vacker att man bara vill dö.

Skratta inte åt Sarah Palin

Sarah Palin har under den senaste veckan varit i blickfånget i amerikansk media. I Aftonbladet Kultur i dag skriver jag om varför - och vad det kan betyda.

I Sverige finns det inte många som tar Sarah Palin på allvar, ingen verkar tro att det faktiskt är möjligt att hon skulle kunna bli USA:s nästa president. Men efter demokraternas rekordstora förlust i kongressvalet nyligen är det inte alls osannolikt att Obama - som i dag är kraftigt kritiserad - kommer få kliva åt sidan för en republikan. Och den som i dag är mest sannolik är de facto - utan tvekan - Sarah Palin.

Bakgrunden till detta är givetvis att Palin är enormt populär:

* Inom det egna partiet är hon tillsammans med Mitt Romney och Mike Huckabee den populäraste kandidaten.

* Hennes nya bok America By Heart: Reflections on Family, Faith and Flag, som släpptes i tisdags, väntas bli en storsäljare (precis som hennes debut Going Rouge som sålt i över tre miljoner exemplar).

* Seriepremiären av Sarah Palins Alaska hade fem miljoner tittare, ett historiskt rekord för kabel-tv-kanalen TLC. Även om programmet tappade många tittare till det andra avsnittet har det ändå fortfarande 20 procent fler än exempelvis populära Mad Men.

* Sarah Palin genererar sex gånger så mycket trafik på Google som Mitt Romney, Newt Gingrich, Mike Huckabee och Tim Pawlenty - tillsammans.

Självförtroendet är det heller inget fel på. Till tv-kanalen ABC sa hon själv nyligen att hon tror att hon har möjlighet att besegra Obama. Förstås en tydlig hint om att hon kommer ställa upp i valet. Frågan är i vilket skede det blir omöjligt att bortse från det politiska fenomen som är Sarah Palin. Det är ännu långt kvar till 2012 men ju förr man börjar ta henne på allvar desto bättre. Karin Pettersson, politisk chefredaktör på Aftonbladet, sammanfattar det bäst: Skratta inte åt Sarah Palin.

Underskattning har i politiska sammanhang visat sig vara förödande förr.

Avdelning retuscherad verklighet - och en helt VANLIG dag i New York

Jag har vid några tillfällen kikat in på extremt populära Niotillfem. För er som inte är bekant med sidan är det en blogg som drivs av en ung tjej som, precis som jag, för tillfället bor i New York. Bloggen går i huvudsak ut på att Sandra Beijer, som hon heter, med hjälp av bilder berättar vad hon gör om dagarna.

Jag är kluven till innehållet.

Visserligen tycker jag att den är härlig, liksom inspirerande. De gånger som jag bläddrat igenom några inlägg har jag i regel känt att "Gud, jag måste OCKSÅ ut och göra något spännande." En positiv känsla. Men sen när jag kommit hem från det jag gjort, och kikat in på den där bloggen igen, har det alltid känts som att: "Jaha, det där var väl trevligt, men vad tusan, varför kan vi inte få till det just så där härligt - så där PERFEKT?"

Den där tanken gäckade mig ett kort tag tills det slog mig: de där extremt vackra, vita (alla är vita), medelklassbarnen med perfekta frisyrer, dyra kavajer och gnistrande tandrader som blottas när de ler sina filmiska leenden, har det nog inte riktigt så där bra som bilderna visar. Troligen är det också därför bloggen är så extremt populär: besökarna attraheras av det perfekta; man vill vara där, man vill vara en del av den där utopin. Niotillfem fungerar givetvis av samma anledningar som exempelvis modemagasin fungerar. Man bläddrar och förundras av modellernas felfrihet. Samtidigt genereras viss ångest: varför är inte min kropp så där smal?

På samma sätt som bilderna i ett modemagasin är retuscherade för att avlägsna det fula - det verkliga - är givetvis den här typen av bloggar även de korrigerade. Alla typer av missöden elimineras. Troligen kommer vi på Sandras blogg aldrig få se inlägg av karaktären: "Shit, mellan [infoga valfritt kändismingel på lyxigt hustak] och [infoga hipp bar] käkade jag på en dålig kines och blev risig i kistan, var tvungen att rusa hem ett par timmar."

Notera att det här egentligen inte är någon omfattande kritik. Syftet med Niotillfem är ju uppenbarligen inte att visa ALLT. Ta det för vad det är, liksom, kanske man kan tycka. Reflektionen bygger på att jag tycker att det blir rätt tramsigt, eftersom mycket känns så oerhört konstruerat. Precis som modemagasin skulle den här typen av bloggar behöva någon slags konsumentupplysning:

"OBS! VERKLIGHETEN I DEN HÄR BLOGGEN ÄR RETUSCHERAD."

Som ett slags komplement till Niotillfem illustrerar jag nedan hur en rätt vanlig dag i New York, med rätt vanliga roligheter och tråkigheter, kan se ut.


Åkte till Ed Sullivan Theater på Broadway och anmälde intresse för biljetter till Letterman. Tjejen som jag pratade med var extremt otrevlig och upprepade allt tre gånger så fort jag såg lite frågande ut (typiskt för amerikaner som jobbar med någon form av administration). Rätt kass start på dagen.


Reparerade den dåliga starten med fin frukost på McDonalds!


Erik mötte upp, nu blev jag jätteglad!


Eftersom Erik inte hade ätit frukost gick vi till en diner. Han beställde bacon, ägg och toast. Tror han tyckte det smakade så där. Dessutom tyckte han att det var lite klurigt att äta!


Vi bestämde oss för att ta F-tåget ner till Coney Island, en galet lång resa. Vi hann slumra till några gånger. Och dö en smula av tristess.


När vi äntligen kom fram åt vi KORV på Nathan's. Jag fick någon slags surkål på min. Smakade kanske inte kanon. Hungern stillad i alla händelser.


Vi gick ner till piren. Hälsade på fiskargubbarna och aktade oss för de skrikande måsarna.


Eftersom magarna vid det här laget hade börjat kurra ljudligt kilade vi bort till Brighton Beach och den ryska krogen Tatiana (som figurerar i en av våra favoritserier Bored to Death.) Vi drack rysk vodka och rysk öl. Till det åt vi saltgurka och någon slags chilimarinerad tomat, vilket var det "appropriate snack" till vodka enligt den ryska kyparen.


Väl hemma i Brooklyn avslutade vi med en öl på Grand Street. När vi gick hem började det regna.

Growing up digital

Hur påverkas vi av det extrema informationssamhälle som vi lever i? New York Times utforskade ämnet i en stor artikel i söndags: Growing Up Digital, Wired for Distraction. Intressant läsning även om jag kan tycka att temat är en smula "rädda ungdomen"-tramsigt. En av de elever som medverkade uttryckte sig så här, vilket kändes väldigt träffande:

I know I can read a book, but then I’m up and checking Facebook. Facebook is amazing because it feels like you’re doing something and you’re not doing anything. It’s the absence of doing something, but you feel gratified anyway.”

Out of context!

Bored to Death säsong två (premiär i kväll på Canal Plus)

I kväll börjar Canal Plus sända andra säsongen av HBO-producerade Bored to death. Den kultförklarade komediserien bereder väg för en ny era av New York-tv.

NEW YORK. I den strålande film noir-inspirerade tv-serien Bored to death spelar Jason Schwartzman en privatdetektiv utan kvalifikationer: Jonathan Ames. Ett alter ego till den verklige Ames, som skapat serien. Varje avsnitt innebär ett nytt fall för den alltid välklädde, neurotiske och konstant salongsberusade huvudkaraktären. Jonathan bestämmer sig för att prova livet som privatdeckare efter att han i det allra första avsnittet, för att hantera uppbrottet från sin flickvän, plöjer några Raymond Chandler-böcker för mycket. Den marijuanarökande magasinsredaktören George (Ted Danson) och bästa kompisen, serietecknaren Ray (Zach Galifianakis), hjälper villigt Jonathan att befria bortrövade kvinnor, tampas med ryska maffian och lokalisera otrogna män.

Sneglar man bortom seriens handling och tar en närmare titt på kulisserna upptäcker man snart vad som är helt unikt med kritikerhyllade Bored to Death: den sätter Brooklyn på kartan. I andra komediserier som Seinfeld, Sex and the city och Vänner, har New York uteslutande förknippats med Manhattan. Brooklyn – New Yorks mest befolkningstäta stadsdel med ett invånarantal på 2,5 miljoner – framställdes i dessa som något avvikande. En okonventionell och perifer plats. I Bored to death är det i stället downtown Brooklyn som romantiseras: Park Slope, Boerum Hill och Fort Greene (kvarter som ungefär på samma sätt som Södermalm i Stockholm under senare delen av 1900-talet utsattes för en kraftig gentrifiering). Manhattan har knappast aldrig tidigare i tv-sammanhang känts så småborgerligt, så fyrkantigt. När Jonathan väl besöker Manhattan åker han sällan norr om Lower East Side och det är i regel alltid för något långtråkigt cocktailparty eller i jobbsammanhang. Brooklyn är hemma.

Bored to death, som nyligen blev klar för en tredje säsong, har en väldigt aktiv fanskara på internet. I bloggar och på olika resforum har det i takt med att seriens popularitet ökat börjat poppa upp guider till de caféer, barer och restauranger som figurerar i serien. Tar man exempelvis F-tåget till Brighton Beach, allra längst ner i södra Brooklyn, kommer man till nattklubben Tatiana dit Jonathan i ett avsnitt letar sig för att söka rätt på en förlorad kärlek till en rysk gangster. Sofistikerade kaffebarer i hippa Greenpoint och exklusiva matkooperativ i Park Slope får också en hel del gratisreklam. ”Bored to death is Brooklyn’s coming-out party to the HBO-watching world”, skrev New York Times inför seriepremiären.


I andra säsongen av serien, som får premiär på Canal Plus i kväll, cementeras kontrasterna mellan Brooklyn och Manhattan. ”Brooklyn är det nya Manhattan”, säger Jonathan i ett av avsnitten. Riktigt där är vi nog inte ännu. Tydligt är dock att Jonathan Ames, som tillsammans med stjärnförfattarna Jonathan Safron Foer och Jonathan Lethem brukar kallas för ”The three Jonathans of Brooklyn”, lyckats nyansera bilden av den New York-stadsdel som i tv-sammanhang – fram till nu – endast fungerat som en vag bohemisk referens.

Grand Street, Brooklyn 13 november 2010 (klockslag: oklart)

Vilka tv-program är (S)- respektive (M)-märkta?

Det ledande amerikanska medieresearchföretaget Experian Simmons har tagit en närmare titt på vilka serier som lockar flest republikaner respektive demokrater. Det är rätt spännande läsning.

Någon "senior marketing manager" kommenterar resultatet så här:

Looking at the Democrats side, I don’t mean to make light of it, but they seem to like shows about damaged people. Those are the kind of shows Republicans just stay away from.

En liknande undersökning med ett svenskt perspektiv, med till exempel sossar och moderater i fokus, vore givetvis hyperintressant. Vilka program är egentligen (S)- respektive (M)-märkta?

Baksidorna spekulerar:

Idol: (M)
Kobra: (S)
Bonde söker fru: (M)
På Spåret: (S)
Starke man: (M)
Solsidan: (S)
Felix stör en ingenjör: (M)

New York: vecka 45

Anna Järvinen & Novell

Simon Rydén (hej kompis!), som jag haft turen att få jobba med några gånger, har plåtat omslaget till det kommande numret av Magasinet Novell. Vågat grepp med magiskt resultat. Här berättar chefredaktör Anton Gustavsson om bakgrunden till omslaget.

Gå ner i vikt med Rush Limbaugh: "Eat all the Twinkies you want!"

What have I told you about diet and exercise? Exercise is irrelevant.... "How do you know all this?" One of the reasons I know what I know is that I know liberals, and I know liberals lie, and if Michelle Obama's gonna be out there ripping into "food desserts" and saying, "This is why people are fat," I know it's not true. "Rush, do you really believe that? It's that simple to you, liberals lie?" Yes, it is, folks. Once you learn that, once you come to grips with that, once you accept that, the rest is easy. Very, very simple. Now, my doctor has never told me to restrict any intake of salt, but if he did, I wouldn't. I'd just spend more time in the steam or the sauna sweating it out.

Läs resten här.

Eller inte.

Stop motion hetare än någonsin

Stop motion-animation handlar om att lura ögat att ”döda” föremål rör på sig. Genom att animatören låter fotografera av en serie föremål med små positionsvariationer, och sedan visa fotografierna i en snabb följd, skapas illusionen av rörelse. Hösten 2010 tycks alla filmmakare - från hippa videoregissörer till reklammakare och konststudenter - intressera sig för den här typen av analog animation.

I nya numret av Cap & Design - i butik nu! - har jag skrivit ett långt reportage om tekniken och bland annat intervjuat animatören Yuval Nathan som ligger bakom musikvideon till den New York-baserade, israeliske artisten, Oren Lavies: ”New morning elegance”. Videon har setts knappt 14 miljoner gånger på Youtube och nominerades i februari till en Grammy.

Maddows & Stewart-vurmen!

Tänk om - tänk om! - det fanns en Rachel Maddow eller Jon Stewart i Sverige! Då skulle man ju kanske, kanske, kunna bli en smula intresserad av partipolitik igen.

Kungen-gate på Twitter: Axplock av de bästa lustigheterna

@Blisk: Kungen ska ha sitt - Frank Andersson

@markylarsson: Tänk om deadlines var lika lätta att skita i som preskriberade kungaligg?

@SonjaLeister: Tror ni att kungen ställer in alla sina uppdrag, åker till USA, tjuvröker och shoppar med sina kompisar?

@aliesbati: Fyra koordinerade ansiktsuttryck på dn.se http://yfrog.com/jjh1hj

@kinkyafro: Kungen har ändrat planerna, han ska inte framträda i skogen utan exklusivt på Tyrol inför Gry, Adam och Sarah Dawn Finer.

@FredrikW: Kanal 5:s nästa succéserie: Kungen i Tylösand.

Brev från New York: 5 november

Haft en, hur är det man säger?, oförskämt trevlig dag här i Brooklyn. Vaknade upp med en mild förkylning. Tog en varm dusch och åt en skål cheerios. Fällde upp kragen på jackan, så där som sjömän gör för att skydda sig mot havsstormen, och smög ut. Promenerade upp längs Manhattan Avenue bland polska bagerier, vietnamesiska smörgåsbutiker och franska vinbarer. Hamnade vid en klassisk deli där alla pratade spanska, köpte en cheese, egg and bacon-bagel och en stor flaska apelsinjuice. (Ja: jag provar på det här med köttätande; det går så där.) Fortsatte ner mot Williamsburg, denna mindre galax av små butiker och krogar. Korsade McCarren Park, E stannade och filmade en grupp highschool-kids som stod ute i den friska blåsten och övade med sin orkester. Det lät, sorry to say, otight. Hittade en alldeles utmärkt fleamarket, Beacons Closet, på 11th street. De spelade Velvet Underground och John Coltrane och jag köpte en fin gammal halsduk i bomull för 15 dollar. Runt knuten hittade vi en helt magnifik liten restaurang, som tagen ur en Bored to Death-scen. Köpte en cappuccino, värmde oss och berättade för de som jobbade på stället hur "amazed" vi var "by all the cooool furniture and decorations in this place." Kryssade vidare mellan pölarna ner mot Bedford Avenue. Stannade en timme i en bokaffär där det, av någon oklar anledning, luktade kanel. Bläddrade i Dylan-biografier, gamla nummer av The Believer, coffee table-böcker om surfande kvinnor, italiensk matkultur, "contemporary photagraphy" och rysk affisch-konst. E köpte en fin kalender. Mer second hand vid Nassau Avenue, hittade en varm, mörk och olagligt billig kofta. Funderade ett slag på vin i någon av de inbjudande barerna med den dova belysningen, men fötterna var för sura och magarna kurrade allt för ljudligt. Så vi seglade hemåt. Klockan hade blivit mycket.

Rally For Sanity, 10/30/10

Obama: Keynesian?

Tisdagstelegram: Snurrigt Wiman, Is Obama the End of Black Politics och länge leve kritiken.

# Älskar den här typen av rena omslag, vilket man ju nästan aldrig ser i Sverige. Vit text mot svart bakgrund. Boom. Viktigt artikel också: Is Obama the End of Black Politics?

# Vilket år dör papperstidningen i Sverige? Medieforskaren Ross Dawson har satt ett datum.

# Bill O'Reilly: "The Country Takes a Turn to the Right." Allt talar för att han, för en gång skull, får rätt. Mindre en en tredjedel av den amerikanska befolkningen menar att Obama har gjort sig förtjänt av att sitta kvar under kommande mandatperiod. Martin Gelin förklarar varför.

# Obegripligt var beslutet av DN:s kulturchef Björn Wiman att plocka bort Martin Kellermans strip. När han förklarar sig blir det möjligen än mer obegripligt. Det är inte bara väldigt fegt. Det visar också hur gravt man underskattar sina läsare. Kan man aldrig publicera något som man inte är säker på att ALLA kommer att förstå - eller vad?

# Det här är kul. Och bra. Länge leve kritiken.