Lite rockkritik från Storsjöyran

* Shout out louds

* Ingenting

* Miss Li

* Markus Krunegård

* Docenterna

The extra man - trailer

Jag lovar: det här ska inte bli ännu en dagens-bästa-youtube-klipp-blogg. Men just nu har jag varken ork eller lust att skriva uttömmande och "smarta" texter. Kolla bara på trailern ovan, ok? Kan bli årets film.

Sommar 2010

* Jobbar: Knåpar högt och lågt åt Sveriges Huffington Post. Recenserar vad det lider konserter åt den jämtländska lokalpressen samt vikarierar som nöjesreporter på världens största dagstidning. Har också dryga 20 000 tecken - En verktygslåda för magasinsformgivare - i nästa nummer av Skandinaviens största magasin för grafiska formgivare, Cap & Design. Håll utkik.

* Bästa midsommar någonsin ute på Dalarö. Eftermiddagskaffet i solen nere vid askfatshamnen, E som spillde soja på sin Girls-t-shirt och soluppgången runt femsnåret på fyrvaktarfartyget vid stadsgårdskajen.

* Dricker mängder med vitt bulkvin när jag inte jobbar. Företrädesvis eftersom "It has a lower alcohol content."

* Promenerar till J och blir bjuden på lyxmiddag. Himmelsk Crème brûlé till efterrätt. Karamelliserad givetvis. Kaffe, avec, Östen Warnebring och katterna. Inspirerat produktionsprat under småtimmarna. En av sommarens finaste kvällar.

* Beställer semesterläsning, Patti Smiths Just Kids, och längtar något alldeles oerhört till skogen i Norrland. Boken handlar om hur Smith som tjugoåring flyr från den fabrik i södra Jersey som hon arbetar på. Och med 32 dollar på fickan (som hon hittar i en övergiven plånbok i en telefonkiosk) tar hon bussen till New York. Sedan börjar, vad jag förmodar, berättelsen om hur Smiths konstnärskap växer fram i vad som då är, sommaren 1967, världens sjudande kulturella huvudstad.

* Springer runt om i hela Midsommarkransen med omnejd och börjar för första gången känna mig hemma. Hipstermorsorna och Our Legacy-chinosen i Svandammsparken, det gamla konditoriet i Örnsberg, alkisarna på hörnet av Oktobergatan, den trevliga frisören och lyxsushin. Och tystnaden. Det är nästan som på landet här.

* Sitter på olika berg med en färil eller två i magen och tittar ut över den vackraste stad som jag vet, gör jag också. Några simtag ut i vattnet. Buteljbrunt och sött.

* Drömmer om Blåa Berg.

* Till sist: ledsen för tystnaden härifrån. Men det har, som Plura brukar säga, varit en hel del bråte på vägen. I september återgår vi till normaltillstånd.

Trailer för Bored to Death - andra säsongen

Hemma hos Michael Stipe

Världens smartaste musiker visar hur han bor.

Happy summer

Ljuvlig Stieg Larsson-parodi i New Yorker

There was a tap at the door at five in the morning. She woke up. Shit. Now what? She’d fallen asleep with her Palm Tungsten T3 in her hand. It would take only a moment to smash it against the wall and shove the battery up the nose of whoever was out there annoying her. She went to the door.

“I know you’re home,” he said.

Kalle fucking Blomkvist.

She tried to remember whether she was speaking to him or not. Probably not. She tried to remember why. No one knew why. It was undoubtedly because she’d been in a bad mood at some point. Lisbeth Salander was entitled to her bad moods on account of her miserable childhood and her tiny breasts, but it was starting to become confusing just how much irritability could be blamed on your slight figure and an abusive father you had once deliberately set on fire and then years later split open the head of with an axe.

Salander opened the door a crack and spent several paragraphs trying to decide whether to let Blomkvist in. Many italic thoughts flew through her mind. Go away. Perhaps. So what. Etc.

“Please,” he said. “I must see you. The umlaut on my computer isn’t working.”

He was cradling an iBook in his arms. She looked at him. He looked at her. She looked at him. He looked at her. And then she did what she usually did when she had run out of italic thoughts: she shook her head.

Läs hela artikeln.

Great scott!

Om du hade en tidsmaskin och åkte tillbaks till 1977, utrustad med modern teknik från i dag - hur skulle du designa iPoden för att få den att passa in i den tidens formspråk?

Designern Alex Varanese ställde sig just den frågan.

Läs mer hos Cap & Design.