Jag och min pappa har spenderat tusentals mil tillsammans på Sveriges landsvägar. Framförallt åkte vi mycket bil under de handfull år som jag tillhörde Norrlands-eliten i tennis. Borlänge, Karlskoga, Umeå, Sundsvall, Örnsköldsvik, Härnösand, Bollnäs, Gävle och Båstad besökte vi många gånger. Varje sommar bilade vi dessutom till Mariehamn för att sedan ta båten över till Åland.
Jag har otroligt starka minnesbilder från den här tiden. Solen som brände mot plåttaket. Varm läsk i bakluckan. Frusna fingrar när jag hjälpte till att skrapa rutorna på vintern. Pappas mässande bakom ratten: "Du ska veta det Johan att..." (obstinat tonåring som jag var viftade jag så klart bort det mesta, i dag vet jag att det är alla de där kloka strömmarna av ord som till stor del gjort mig till den jag är.) Lukten av stekt lök från något hamburgerkök i Norrlands inland. Lukten av cigarett när pappa fimpade, blåste ut röken i den kyliga natten, slängde av sig skinnjackan, vred om nycklarna och tog ett djupt andetag:
Bara 25 mil kvar nu, sen är vi hemma. Framförallt kommer jag ihåg musiken som pappa spelade i bilen. I efterhand har jag förstått att de där blandbanden format stora delar av mitt musikintresse. Eventuellt är det delvis en rekonstruktion, men som jag minns det handlade det väldigt mycket om Bruce Springsteen. Medan den svarta skogen, de gula rapsfälten, radhusen och vägkrogarna, som jag satt och tittade på med sömniga ögon, susade förbi där utanför fönstret, spelades alla de där magiska låtarna upp: Sad Eyes, Dancing in the Dark, Glory Days, The River, Real World, Leap of Faith, Local Hero, Lucky Town,
Billie Bobby Jean, Downbound Train. Och så vidare. Pappa trummade ofta med händerna mot ratten, i takt till musiken. Ibland var det nog för att hålla sig vaken.
När New York Times recenserade Springsteens nyligen släppta samlingsbox
The Promise: The Darkness on the Edge of Town Story skrev man:
Darkness on the Edge of Town, released in 1978, was a coming-of-age album for Bruce Springsteen: cleareyed, unsweetened, haunted by everyday struggle. Putting the album together during a legal conflict with his manager at the time, Mr. Springsteen wrote and recorded far more songs than he ended up using, leaving out good material in the name of thematic unity. It was the right move, as was his decision to revisit those songs now. [...] It all attests to the stubborn integrity of a figure who, as Mr. Springsteen sings in The Promise, “works in a rock ‘n’ roll band/Lookin’ for that million-dollar sound.” It’s one song that should have made the cut.
Just The Promise är en låt som jag lyssnat mycket på här i New York. Jag vet inte om pappa någonsin spelade den under våra bilresor, men varje gång jag hör den är det som att alla de där fina minnena kommer tillbaka.
Hur som helst är det en osannolik låt. Så jävla vacker att man bara vill dö.
