Lundell och Linderborg

I oktober 2007 satt jag i ett flygplan på väg till Stockholm. Jag hade plockat med mig en Aftonbladet från gaten och satt och bläddrade förstrött när jag ramlade över en artikel signerad Åsa Linderborg: Lundell och jag.

Ett litet urklipp från hittar ni nedan, klicka ovan för hela artikeln. Texten är avskalad, oreserverat uppriktig; fullkomligt briljant, på det hela taget.

Jag har aldrig varit tillsammans med någon som lyssnar på Ulf Lundell. Tvärtom. Mina kärlekar har avskytt honom på grund av hans schablonmässiga syn på män och kvinnor eller för att det han gör är dåligt, helt enkelt. De har fått mig att rodna över mitt osmälta förhållande till textrader om att mannen ska ta hand om mig, som lustfyllt ber mig öppna bladen på blomman som jag fått av Gud, som frågar om jag vågar lägga kinden i hans hand.

Och nog har Lundell en bedrövligt konservativ syn på Mannen, Kvinnan, Kärleken och Äventyret. Samtidigt sätter han ord på den vanligaste föreställningen om vad kärlek är och den går inte att hånfullt avfärda bara för att vi – tack och lov – lever i modernare tider.

Jag lyssnar på Lundell bara när ingen annan hör. Jag kunde ha spelat honom i radions Sommar-program, men jag gjorde det aldrig. Hade jag valt nåt, hade det nog blivit från Vargmåne, en skiva jag fortfarande lyssnar på, periodvis varje dag. Jag känner på nåt sätt att det jag har ihop med Ulf Lundell, det ska andra bara skita i.

Ballonger och serpentiner - Baksidorna fyller 1 år!

I dag fyller min blogg 1 år. 167 inlägg har jag hunnit med och bloggandet har onekligen varit en intressant resa; i synnerhet eftersom det faktiskt (indirekt) gett mig två jobb: som researcher/skribent hos en av Sveriges mest inflytelserika medieanalytiker Olle Lidbom (vassaeggen.se) och som skribent på Nyheter24 i sommar.

Det hela är egentligen mycket enkelt: genom den här sidan har jag kontinuerligt kunnat visa att jag är en duglig stilist vilket folk i branschen uppenbarligen noterat. Därefter har de valt att arvodera mig för att, i stort sett, göra samma sak åt dem som jag gör här. Att bloggandet - som ju för många är liktydigt med ett enfaldigt narcissistiskt ordbajseri- de facto kan leda till något handfast (som ett jobb), är en lärdom som skeptikerna borde ta med sig.

Som mest har jag haft 191 unika besökare samma dag (cirka 280 sidvisningar). Detta var i samband med att min bloggpost om Sveriges bästa skribenter uppmärksammades av Isobel Hadley-Kamptz (kultur- och ledarskribent på Expressen).

Viss rusning till Baksidorna blev det även sedan Sveriges kanske främsta inom sociala medier Sofia Mirjamsdotter, på Same Same But Different, uppmärksammade och citerade diverse saker jag skrev om tidningsbranschen.

Även här, här och här har folk tagit notis om vad jag skrivit.

Kommer fortsätta blogga så länge det känns meningsfullt och så länge det tar mig framåt. Här kan jag fortsätta undersöka vart jag vill och hur jag vill komma dit. Eller: Using ideas as my maps, som Bob Dylan uttryckte det i en av hans främsta...My Back Pages (1964).

Woody Allen & Larry David

Jeezez vad jag ser fram emot Woody Allens kommande film: Whatever Works. En av huvudrollerna spelas av ingen mindre än Larry David, som tydligen ska ha varit helt chockad när han blev kontaktad av Allen.

I didn’t even know I was on his radar, to tell you the truth [...] When you hear that Woody Allen is a fan of yours...It’s surprising.

I den här fina artikeln från veckomagasinet The New York Observer förklarade David nyligen hur han tror att han och Mr Allen skiljer sig åt, rent karaktärsmässigt, samt hur detta påverkar deras konstnärskap.

I think [Woody’s] probably more of a pessimist about the big picture,” Mr. David said. “The hopelessness, meaninglessness of it all—the blackness of eternity—those questions. Whereas I suspect I’m probably more pessimistic about the smaller things: The relationship won’t work out, Obama will lose, the Yankees will lose, the movie will bomb—things like that. People won’t watch ball games with me because I’m so pessimistic. I’m no fun to be around.” (But what happens when Obama does win? “I know! My whole world goes topsy-turvy. I still can’t believe it,” he said.

Med Whatever works, som når svenska biografer den 21 augusti, återvänder Woody Allen till USA och sin hemstad New York, där han inte filmat på fem år.

1 år på 40 sekunder

Mentalt break, från Eirik Solheim .

Sarah Haskins kommenterar Michelle Obamas bara armar

Den briljanta amerikanska komikern, manusförfattaren och feministen Sarah Haskins kunde naturligtvis inte hålla sig ifrån att kommentera den debatt (jo, det är faktiskt en debatt) som vevats igång efter Michelle Obamas nya "vågade" stil: bara armar (!). Se klippet nedan. Roligt och politiskt träffsäkert på ett ganska icke-amerikanskt sätt. Dessutom - på flera plan - väldigt mycket maj 2009.

John Kerry: "Dagstidningarna är en utrotningshotad art"

Intressant rapport från någon paneldebatt om dagstidningarnas framtid i Huffington Post i dag:

"Layoffs, closings and cutbacks have turned the nation's newspapers into an 'endangered species' as readers and advertisers rush to Web sites, said Sen. John Kerry [...]

'High-end journalism is dying in America and unless a new economic model is achieved, it will not be reborn on the Web or anywhere else, [David] Simon said.'

Arianna Huffington, editor in chief of The Huffington Post, a Web site of opinion and news, said that despite all the hand-wringing about the decline of the newspaper industry, these are good times for news consumers. Huffington said the future of journalism is not dependent on the future of newspapers.

'No, the future is to be found elsewhere,' she said. 'It is a linked economy. It is search engines. It is online advertising. It is citizen journalism and foundation-supported investigative funds. That's where the future is.'

Den där Huffington är inte dum. Inte dum alls. Varken sajten eller personen.

Vad är skillnaden mellan ett fejkat och äkta leende?

Spot the fake smile! Jag fick 16 av 20 rätt.

*****

Jessica Simpson kommer, av någon väldigt oklar anledning, pryda omslaget av Vanity Fairs juninummer. Hon ska i en stor intervju tydligen snacka tidigare och nuvarande pojkvänner samt om sin tro. Hmmm.

Angående det offentliga rummet

Vad är det för principiell skillnad mellan det här:







...och det här:





?