Jag vet att det här är förbjudet att säga men: är inte Andres Lokko en lite småjobbig, dryg, typ? Jag stör mig sällan eller aldrig på varken dumma, infama eller ens lättsinniga skribenter men alltså - dryga? De går bort. Jag tror att det är det där eviga tjatet om obskyra popband som ingen eller få någonsin hört talas om, som stör mig. Det stör mig också att Andres 2007 med hjälp av Shakespeare förklarade varför han inte kunde börja blogga och sedan i slutet av förra året...startade en blogg.
Men okej: missförstå mig inte nu. Andres Lokko är - givetvis - briljant på många sätt. Ibland tycker jag bara att han kunde sluta lista, typ, ljusskygga vita 25-åriga Birmingham-blokes som nyligen startat ett "genialt" band med sina barndomsvänner och i stället skriva lite mer. Som i dag, då han i SvD fått ur sig det här årets smartaste text alla kategorier. Den är rolig också. Svinrolig.
Jag vet ju att du kan Andres.
Dryghet - precis som ironi, det renodlade larvet, utropstecknet eller falsk ödmjukhet - trodde jag bara var ett grepp man tar till för att uppnå något i en text?
SvaraRaderaMin text om varför jag inte kan/bör blogga var väldigt sann när den publicerades för flera år sedan men varför den skulle fortsätta vara det två år - eller ens bara två veckor - senare förstår jag inte riktigt?
Fast det är ett intressant tecken i denna superpopulistiska idol-tid att man ses som dryg för att man lite folkbildande och hyfsat hängivet faktiskt anstränger sig ganska hårt för att försöka skriva om ny briljant musik/kultur som inte precis alla redan känner till.
Anyways, roligt att du uppskattade söndagens krönika! Tack.
cheerio, /A-Lo
Jag kan bli trött på båda världarna: Idol-världen och Andres-världen. Jag föraktar Idol-deltagarna när de är så där härliga och folkliga och blinkar in i kameran och ger tummen upp och lurar i flera miljoner kids varje säsong att de är musiker, när vad de gör snarare angränsar till "underhållning" än "musik".
SvaraRaderaMen jag blir ibland även trött på Andres-världen. För mig skulle det liksom räcka om du på din årsbästa-lista hade klämt in, till exempel, El Perro Del Mar, Skansros, Bob Hund eller något annat som bara var en gnutta mer svennigt. Det skulle på något vis kännas mer trovärdigt då om du förstår vad jag menar.
Men alltså: givetvis skulle jag byta bort stjärntals Idol-whats-their-name mot en (1) Andres, sju dagar i veckan. Det jag i huvudsak försöker säga är att: om du listade mindre gissar jag att du skulle ha tid att få ur dig mer (briljant) text av den sort som jag uppmärksammade. Där står ju dina kollegor sig många gånger slätt i jämförelse, nämligen.
Nu har jag en minut över igen:-)
SvaraRaderaNär du pratar om min årsbästalista med musik - menar du alltså att det borde ha varit s v e n sk "svennig" musik på den? annars hade det väl räckt ganska långt med att superberömda och "internationellt svenniga" Madness faktiskt var etta? Eller att några av Västra Afrikas allra största artister var representerade lite längre ner i stället för, eh, nåt från P3?
Musikjournalistik är, för mig, alltid något väldigt politiskt och att bidra till den just nu alltmer utbredda och obehagliga kulturprovinsialismen skulle inte kännas speciellt bra...
Men du har absolut rätt i att jag borde skriva fler långa artiklar och texter! Fast de senaste 18 månaderna hamnade alla de potentiella texterna i stället för i tidningar i ett pjäsmanus för Dramaten som jag har jobbat heltid med och dessutom - mot bättre vetande - medverkar i fram till slutet av februari. Efter det ska jag återigen koncentrera mig på journalistik i stället för dramatik ett tag.
cheerio igen.
I slutet av varje år, sedan fem år tillbaka, har jag och tre goda vänner samlats och bytt årsbästa-skivor. En person i gruppen har aldrig med några så kallade "hits". Ett år ifrågasatte jag detta varpå hans svar blev: "Jag antog ju att någon av er skulle ha med den där låten och då kändes det så trist om jag också skulle ha det". I någon mening påminner det om ditt resonemang här - man gör politik av sin smak. Egentligen vet jag inte om jag tycker att detta är ett, så att säga, felaktigt sätt att resonera men för mig urholkar det på något sätt trovärdigheten: tycker personen verkligen så här eller är det bara hans eller hennes sätt att, som i ditt fall, dra lans mot kulturprovinsialismen?
SvaraRaderaJag kan knappast ens stava till teaterkritik men: jag såg pjäsen i december och tyckte att den var lysande. Fått oförtjänt mycket negativ kritik tycker jag, men allt det där är ju kopplat till förväntningar (extra mycket så i ert fall, givetvis).
Thanks, dude!
SvaraRaderaDramaten-pjäsen är ju, som du så riktigt säger, alldeles lysande. Den var bara en smula missunnsamt missförstådd kring premiären (sade han drygt...:-).
Och så här är det ju, tycker jag: för varje briljant svensk debut eller r'n'b-hit så finns det alltid ett lika fantastiskt algeriskt, karibiskt eller, för den delen, brittiskt alternativ som borde få minst lika mycker uppmärksamhet. Det ä r faktiskt bara en fråga om att orka/vilja höja blicken en smula eller, kanske, aktivt just - som du säger - medvetet vilja peka på Något Annat.
cheerio.
Nog är det ovärderligt att alla årsbästalistor inte ser likadana ut. För mig är dock även uppriktigheten ovärderlig (som du märker har jag svårt att släppa trovärdighetsargumentet).
SvaraRaderaNåväl och strunt samma. Skriv lite mer till våren bara så blir jag glad som en liten, liten lärka.
Det vi har diskuterar här har absolut ingenting med uppriktighet att göra men det har, som så ofta, att göra med en omodern vilseledning: det tveklöst största problemet som rockjournalistiken brottas med är hur så många av dess utövare på allvar tycker mer om rock än om rockjournalistik.
SvaraRaderacheerio.
Så: när du plitar ner din årsbästalista utgår du alltså inte nödvändigtvis ifrån vad du tycker, vilka band eller artister som du gillar, utan vilka band eller artister som du i egenskap av rockjournalist borde plita ner?
SvaraRaderaOm det nu är så du menar tycker jag egentligen inte att det är ett dåligt argument. Dock undrar jag vad läsarna tycker. När de läser listan, tror de då inte att de - i första hand - får info om musik du tycker om? Något säger mig nämligen inte att de tänker: "Ah, vilket underbart kulturpolitiskt statement".
men snälla nån vilket humorlöst och knastertorrt svar!
SvaraRaderavi diskuterar detta på så radikalt olika nivåer just nu och tyvärr, låter det som, på så olika grundkunskaper om rockjournalistteori i allmänhet och kärlek i synnerhet att det nog är bäst att jag ser ett avsnitt av jordan: rättsläkare eller nåt i stället.
cheerio.
Eller så råder det delade meningar? Hmpf!
SvaraRaderaFred, kärlek (mina begränsade grundkunskaper i ämnet till trots) och med vänliga hälsningar. / J
Fred och kärlek indeed!
SvaraRaderaxA