Någon musiknörd som har väldigt lite att göra har börjat lägga ut gamla nummer av den legendariska tidskriften POP på nätet. Det tackar vi för. Läs Terry Ericssons Broder Daniel-porträtt, Kjell Häglunds intervju med Brainpool eller Fredrik Strages Jeff Mills-artikel som inleds så här: EN MAN SITTER på ett kafé. En radio står på i bakgrunden. Plötsligt avbryts musiken och en röst berättar att en meteor kommer att kollidera med jorden om exakt en timme. Planeten kommer att utplånas.Personen är precis som tidningen Journalisten påpekar anonym. Frågan är bara hur de kan veta att det är en man? Ingen vild gissning att det är ett utslag av att POP var en tidning av män, för män samt fördomen att endast män är musikintresserade "på riktigt". Mot bakgrund av detta måste det - givetvis (?) - vara en man som tagit sig an detta upphovsrättsligt tveksamma projekt.
UPPDATERAT: En uppmärksam läsare, Marius, skriver i en kommentar:
Jag håller helt med egentligen. Allt för ofta antar många i dagligt tal och i dagligt skrivande att en anonym person osv är en man. (Oavsett om hen skriver om tidningen POP eller nåt helt annat.)Rätt ska vara rätt.
I just det här fallet kan vi nog förlåta Journalistens reporter:
"Som ung indiekille började jag läsa tidningen för att den hette just pop ..."
http://popviminns.wordpress.com/about
Det är ju helt fantastiskt! Nu ska jag säga upp mig från jobbet och bara läsa det här hela dagarna.
SvaraRaderaTill saken hör att det första numret av POP jag köpte råkade bli det sista de gav ut. Det var 99 tror jag. Jag var tretton och blaskan innehöll en genomgång av de hundra bästa poplåtarna.
Snacka om inkörsport!
okeej
RaderaJaså, var det därför jag aldrig riktigt gillade POP, trots att tidningen ändå befann sig i högsta-kvalitets-skiktet när det gällde svenska musiktidningar på 1990-talet?! Tyckte att den var alldeles för trist och stel. "Av män, för män"
SvaraRaderaOch om den gjordes under angtagandet att endast män är musikintresserade på riktigt, ja, då har ju de uppenbarligen inte fattat grejen med musikintresse och kan därmed inte heller göra en tillräckligt intressant tidning.
Hihi, nu vet jag alltså varför POP inte gick hem hos mig eller mina musikerkompisar! Tack! :-)
"Trist och stel" är nog adjektiv - trots allt - som är svåra att klistra på POP. Den skrevs ju liksom av (några av) de mest målande och innovativa musikskribenter det här kalla landet överhuvudtaget frambringat. Stilistiska proffs! Däremot var den kanske, enligt mig då, otillgänglig på ett elitistiskt och "manligt" sätt många gånger.
SvaraRaderaOk, jag ger dig rätt för det (snällt, va?), och det är kanske just det jag menade: de skrev målande och hade sin speciella stil, men för en musikintresserad kändes det som om fokus låg alldeles för mycket på skribenten och hans hantverk än reportagetobjektet.
SvaraRaderaMissförstå mig rätt, det är självklart att det stilistiska har betydelse och att en skribent måste sätta sin prägel på det han gör, men inte till den grad att historien han vill berätta kommer i skymundan för hans eget ego. I POP:s fall tyckte jag att skrivandet om musiken hamnade i skuggan av, ja, just skrivandet.
Så, sett ur skrivkonstens perspektiv håller jag defintivt med dig. Men inte ur en musikintresserad.
Fan, vad långt det blev. Sorry.
Jag håller helt med egentligen. Allt för ofta antar många i dagligt tal och i dagligt skrivande att en anonym person osv är en man. (Oavsett om hen skriver om tidningen POP eller nåt helt annat.)
SvaraRaderaI just det här fallet kan vi nog förlåta Journalistens reporter:
"Som ung indiekille började jag läsa tidningen för att den hette just pop ..."
http://popviminns.wordpress.com/about
Journalisten på Journalisten är förlåten och jag ger mig själv en smäll på fingrarna. Gott så.
SvaraRaderaKonstigt. Jag sålde just min gamla samling, nästan komplett. Och vips, så börjar någon lägga ut Pop på nätet. Hmmm... Bra initiativ! Men upphovsrättsligt åt skogen.
SvaraRadera