Esquire och FRAMTIDEN

Utmärkta bloggen SID - om Pressbyråns tidningar - skriver i dag om tidningsinnovationen Augmented Reality ("förstärkt verklighet", ungefär). Esquire har jobbat mycket med den här tekniken i senaste numret.

Rent tekniskt handlar det om att du laddar ner ett program till din dator som läser av ett mönster på tidningens omslag. Rent faktiskt handlar det givetvis om ökad interaktivitet mellan produkt och läsare.

Se hur det fungerar nedan, känns väldigt framtiden, eller hur?



*****

Det bästa jag läst den här veckan, alla kategorier. Jävligt smart och underhållande - samtidigt. Gud, om skrivfolk lyckades kombinera dessa två ansatser lite oftare.

POP läggs ut på nätet och tidningen Journalisten blottar fördom?

Någon musiknörd som har väldigt lite att göra har börjat lägga ut gamla nummer av den legendariska tidskriften POP på nätet. Det tackar vi för. Läs Terry Ericssons Broder Daniel-porträtt, Kjell Häglunds intervju med Brainpool eller Fredrik Strages Jeff Mills-artikel som inleds så här:

EN MAN SITTER på ett kafé. En radio står på i bakgrunden. Plötsligt avbryts musiken och en röst berättar att en meteor kommer att kollidera med jorden om exakt en timme. Planeten kommer att utplånas.

Personen är precis som tidningen Journalisten påpekar anonym. Frågan är bara hur de kan veta att det är en man? Ingen vild gissning att det är ett utslag av att POP var en tidning av män, för män samt fördomen att endast män är musikintresserade "på riktigt". Mot bakgrund av detta måste det - givetvis (?) - vara en man som tagit sig an detta upphovsrättsligt tveksamma projekt.

UPPDATERAT: En uppmärksam läsare, Marius, skriver i en kommentar:

Jag håller helt med egentligen. Allt för ofta antar många i dagligt tal och i dagligt skrivande att en anonym person osv är en man. (Oavsett om hen skriver om tidningen POP eller nåt helt annat.)
I just det här fallet kan vi nog förlåta Journalistens reporter:
"Som ung indiekille började jag läsa tidningen för att den hette just pop ..."
http://popviminns.wordpress.com/about

Rätt ska vara rätt.

Om Wikipedia: "A set of Lego pieces"

Evgeny Morozov skriver om varför Wikipedia fungerar i Boston Review:

Can you trust Wikipedia? Most of us have stopped asking and simply bookmarked it. That makes sense when you consider the alternatives: you can explore the first dozen or so Google search results, or you can go straight to the occasionally erroneous Wikipedia entry, typically culled from the very same search results. If you are looking for fast, up-to-date information, it is Wikipedia or Google (not Wikipedia or Britannica), and Wikipedia wins on speed.

Wikipedia still has its critics, skeptics who doubt its merits as a reference source. But even they cannot deny the tremendous social innovation unleashed by Wikipedia-the-project. Every professional conference—on topics ranging from entrepreneurship to journalism to philanthropy—now includes the mandatory, impassioned plea for the industry to adopt The Wikipedia Model, as if it were a set of Lego pieces that could be ordered from eBay and assembled in a newsroom or on the trading floor.

The enthusiasm may not always be well-informed, but it is understandable. From the start, Wikipedia was an improbable outcome. According to a popular techie quip, it works in practice, but not in theory. Think about it: a bunch of strangers—and not the world’s most sociable strangers—leveraged the power of the Internet to create a highly functioning, über-productive community that voluntarily creates usable (and frequently used) knowledge for others. How much money would you have been prepared to bet against that result a decade ago?

Läs hela artikeln.

Veckans tweet

@ Sarah Silverman: All I want in life is to have had good friendships & to have gotten my face on money. The simple things [11/4]


*****

Hjärta & smärta-film att se fram emot: Bright Star. Premiär på juldagen.

Lysande utsikter

Den italienske arkitekten och konstnären Matteo Pericoli bestämde sig för några år sedan för att börja måla av kända New York-baserade personers fönsterutsikter. Idén till projektet fick Pericoli när han skulle flytta från Upper West Side där han bott i många år och plötsligt slogs av att han skulle sakna komma att sakna sin gamla utsikt. Så vad gjorde han? Givetvis målade han helt enkelt av utsikten från vardagsrumsfönstret, skapade en tavla och tog på så sätt med sig den till det nya boendet.

Efter det började han samtala med diverse folk om vad de hade för förhållande till sina utsikter.

Den smått legendariske författaren och journalisten Tom Wolfe - vars fönsterutsikt ni ser ovan - svarade så här:

A real estate agent had shown my wife and me thirty-four apartments before we finally took the one you’re looking out of right now. When we had reached twenty-nine she said to me, ‘Do you realize that every time I show you an apartment, you never look at it? You rush straight to the window to assess the view.’ To this day, I haven’t really seen this apartment, only what’s outside of it.

Speakeasy berättar mer om Pericolis konstprojekt här.

Henrik (S)chyffert

Jag värmer upp inför morgondagens Killing på Dramaten med Henrik Schyfferts lilla stand up från helgens Socialdemokratiska kongress.

Det är, precis som Rodeos Johan Wirfält påpekar, stundtals fullkomligt lysande. Och det är väl just i de här mainstream-sammanhangen som Schyffert trivs bäst. Eller ja, det återstår väl att se då.

Public option: Jon Stewart mosar Bill Kristol

Minns ni en tid då det talades om att sjukvårdsdebatten var slutet för Obama och början på repulibkanernas pånyttfödelse? Vet ni vad? Nu stöds public option - även om den inte ser ut exakt så som Obama hade önskat initialt - av en majoritet av det amerikanska folket. Washington Post ställer frågan: What brought the public option back to life?

Puh.

Den här veckan gör jag bland annat följande: skriver klart mitt reportage om Pet Sounds musikquiz för Stockholm City, beger mig till Radiohuset och kikar på inspelningen av utmärkta På minuten, börjar skissa på en massiv artikel om Gucci för modemagasinet Bubbleroom, flyttstädar min lägenhet, förbereder en kort presentation om varför tidningsläsandet ökar (tillfälligt..), går på Killing på Dramaten samt får besök av min kära mamma.

Det jag försöker säga är att jag inte har någon tid över. Högst troligt minimal aktivitet här, alltså, under veckan (till er stora besvikelse). Tjena, hej.

*****

Hahaha.