Drömmar på Kvarnholmen

Text: Johan Kellman Larsson

11 000 sökte, 11 är kvar. Nu börjar TV 4:s artistmaskin Idol 2009 på allvar – i morgon är det dags för höstens första veckofinal. City åkte ut till Kvarnholmen i Nacka för att under en av kvalfinalerna ta en närmare titt på Anders Bagges svettiga flint. Och prata med fans som gör vad som helst för sina idoler.

Det är en av de första riktigt kalla höstkvällarna på den lilla halvön Kvarnholmen. På en enorm scen inuti Skandinaviens största tv-studio, som utifrån ser ut som en nedgången tennishall, står Peter Jihde och bläddrar i ett manus.

– Det känns lite nervöst faktiskt, säger programledaren samtidigt som han knäpper sin figursydda mörkblå kavaj. Om ungefär en timme ska han dra igång den första direktsända kvalfinalen av Idol 2009.

Under de inledande veckorna har Idol-juryn med hjälp av verbala käftsmällar som "sjung inte för då dör blommorna" gallrat bland knappt 11 000 deltagare. En rekordstor siffra för svenska Idol. Även tv-publiken har varit större än någonsin, det andra avsnittet sågs av 1,3 miljoner tittare.

I kväll är det idolerna Eddie, Jon, Nicklas, Calle och Andréas som ska uppträda. Hundratals förväntansfulla Idol-fans, i huvudsak tjejer i tidiga tonåren, väller in i studion när ett par ordningsvakter slår upp dörrarna. "Ta det lugnt, det finns plats åt alla", hojtar någon ur personalen och manar till lugn. Vissa av fansen har köat i timmar i snålblåsten.

Minuterna innan direktsändning släcks neonlamporna ned och tv-studion förvandlas till något som påminner om en nattklubb. Öronbedövande discomusik pumpar igång publiken. Andreas Carlsson och Laila Bagge hoppar upp och ner i sina jurystolar. Sekunder kvar. Publiken har fått order om att samla sig, men ett gäng tjejer längst fram kan inte hålla sig för skratt när den tredje jurymedlemmen Anders Bagge gör en rolig grimas samtidigt som han får sin svettiga flint putsad av en sminkör. Tystnad. Idol-signaturen rullar igång och publiken exploderar.

Efter det går allt i ett rasande tempo. Andréas gör en ansträngd version av Erik Hassles "Hurtful". Nicklas är nära att tappa texten. Båda två får sval kritik av juryn, men de håller masken enligt konstens alla regler: "Okej, jag ska jobba på det. Tack, tack så mycket."

Efter samtliga framträdanden och en lång väntan står det klart att idolerna Calle och Jon har röstats vidare. Drömmar om kändisskap och skivkontrakt glimmar i deras ögon – de skriker ut sin glädje på scenen framför smattrande fotoblixtar och exalterade fans. De tjejer som med svart spritpenna klottrat "Eddie" eller "Nicklas" i ansiktet ser däremot ganska nedslagna ut.

Efteråt står Calle och Jon mellan dreglande journalister och en klunga särskilt upphetsade beundrare. De verkar självsäkra efter kvällens framgångar. Men i Idol kastas som bekant deltagarna mellan hopp och förtvivlan – mycket snart kan äventyret vara slut. I morgondagens veckofinal vilar deras öden återigen i tv-tittarnas händer.

Artikeln publicerades i Stockholm City torsdagen den 8 oktober (finns inte att tillgå på nätet varför jag fläker ut den här).

UPPDATERAT: Fick ett mejl från min redaktör på City, ett samtal från min käre far och...City finns ju visst på webben! www.city.se, närmare bestämt. Där går det att bläddra i tidningen, liksom direkt. Mycket behändigt. Trevlig helg nu, kids.

*****


Goda nyheter för min uppdragsgivare Nöjesguiden. Sveriges största och ledande nöjestidning har under sommaren (1 maj till 31 augusti) fått 14,5% fler läsare. Nu: 160 000!

En anka kommenterar en annan

Från Aftonbladets nystartade och viktiga kulturblogg. Martin Aagård, Åsa Linderborg med flera skriver skarpt. Även där.

Riktigt, riktigt pinsamt Göran

Kristdemokraternas partledare Göran Hägglund gjorde ett förvirrat, desperat och mycket olustigt utspel på DN Debatt härförleden. Sveriges radikala elit - enligt Hägglund "konstnärer" (ja, precis, inom situationstecken), kulturvänstern (vilka Hägglund egentligen syftar på här är oklart, några exempel ger han inte) samt Lunds universitet (eftersom de envisas med att ta genusperspektivet på allvar) - föraktar helt enkelt "vanliga människor", var huvudtesen. De vanliga människorna, menar Hägglund, är knappast intresserade av det här tramset som "eliten" och "överheten" (alltså: "konstnärer", kulturvänstern, Lunds universitet och andra) pysslar med.

Bob Hansson svarade Göran Hägglund i SvD några dagar senare:

Du spär på idén att det finns vanliga människor, och därmed ovanliga. Du spär vidare på fördomen att de ovanliga föraktar de vanliga, vilket får de vanliga att i sin tur förakta de ovanliga. Det där spelet vi är så fullt upptagna med under skoltiden, men sen i vanliga fall oftast växer ifrån.

Fler infall av den här typen från den gode Hägglund och hans reaktionära parti och vi går en obehaglig svensk politisk vår till mötes; även rasisterna på den yttersta högerkanten kommer även de givetvis vilja bidra till ett eländigt och grovt opportunistiskt debattklimat när det börjar närma sig val.

I SVT:s Debatt ställde Göran nyligen upp för att diskutera sitt lilla inlägg. Men han fick mest försvara sig. Och det blev emellanåt riktigt pinsamt. I klippet nedan tappar socialministern uppenbarligen balansen. "Om du inte vill ha ett svar så skiter vi i det", säger han vid ett tillfälle och på den direkta frågan "Kan du ge några exempel på konstverk som trycker ned medelsvensson?" blir svaret: "Om vi tittar på...på...ehh...på...bokflöden och så vidare [...]".

Bokflöden. Och så vidare. Jajamen.

Broder Daniel Forever

Ni missade väl inte Broder Daniel-dokumentären på SVT i går kväll? Åtminstone andra hälften var helt briljant. Det var öppenhjärtligt, intimt och skildrat på ett liksom ärligt sätt. Precis så som den här typen av dokumentärer ska vara. Henrik Berggren leverade desstom ett antal sanningar - sådana där som man skulle kunna brodera och sätta ovanför ytterdörren, ni vet. Om man kunde brodera.

Den där måttfullheten och halvmesyren, den får mig att känna mig så fruktansvärt instängd. Det är outhärdligt för mig. Man undrar varför alla band är så likriktade, hur det går till egentligen. Men så är det, de är ju det i alla fall. Och det beror ju på att de inte drar det till sin spets, att dra det till sin spets är inte deras främsta princip liksom. I stället blandar de lite av sina förebilder bara. Oftast är det bara en förebild. Och då blir det inte så mycket att blanda av.

"If you don't buy this magazine, Dick Cheney will shoot you in the face".

Den amerikanska design-sajten Webdesigner Depot har listat historiens mest kontroversiella magasinomslag.

Ovan, min favorit. Det geniala omslaget kom till efter att dåvarande vice-presidenten Dick Cheney i samband med en jaktolycka, av någon högst oklar anledning, råkade skjuta en kollega i ansiktet.

"Du har inte betalat tv-licensen"

Det ringde på dörren precis. När jag öppnade stod där en bister kvinna i röd täckjacka. Hon sträckte fram sitt ID-kort, tittade mig djupt i ögonen och sa med allvarlig stämma: "Du har inte betalt tv-licensen." Jag tog ett djupt andetag medan pengarelaterad ångest forsade genom skallen som ett vattenfall, varpå jag häver ur mig: "Nej, det kanske vore på sin plats att börja hosta upp."

Just nu sitter jag här med en underlig känsla av att ha blivit, liksom, lurad. En liten figur på ena axeln som säger, eller snarare vrålar: "WHYYY!???", och en annan liten figur på den andra axeln som säger (med vuxen stämma): "Men herregud, du har ju tillägnat dig gratis public service under alla dessa år, man ska göra rätt för sig och dessutom är du ju inte så jävla fattig numera".

Hur har ni gjort med tv-licensen?

Richard Hawley

Ricard Hawley är från Sheffield och skriver fantastiska låtar som handlar om Sheffield. Dessutom låter han precis som att han kommer från just Sheffield. Ni vet: en mellanstor brittisk industristad där det regnar dagligen åtta månader om året. En stad som det är väldigt lätt att drömma sig bort ifrån men som man alltid ändå återvänder till. I varje fall verkar det vara så för Richard Hawley. Missa inte den fina artikeln med honom i det senaste numret av Sonic . Nedan, singeln från nya skivan Truelove's Gutter.



*****

Och apropå färsk och fin musik så såg jag Girls från San Francisco uppträda på Debaser Medis i lördags - sinnessjukt bra. Bästa konserten jag sett sedan, tja, Arcade Fire på andra Stockhomsdebaser för typ fyra år sedan. Girls har givetvis en Myspace-sida. Ni gör nog bäst i att klicka er in där.

Anti-whateveryoufuckinggot

Jag undrar lite varför det här Mattias Alkberg-citatet, i bästa numret av Sonic på mycket länge, det senaste, inte på något sätt känns oväntat eller märkligt (även fast det ju egentligen är fullkomligt bisarrt):

Joon Erektion är på många sätt det bästa band jag varit med i. Vi hade så grymma låtar.

Sommaren 2007 intervjuade jag Matti. Artikeln publicerades senare i Tidningen Kulturen. Vid det tillfället sa han också en hel del fantastiskt märkliga och briljanta saker.